Bild: Privat

Adori Rahman: ”Är inte vi människor?”

2014-09-25 | Adori Rahman padlock

OPINION

"Transpersoner måste erkännas och beredas utrymme i den feministiska rörelsen såväl som i samhället i stort. Förtrycket mot transpersoner måste upphöra och det krävs omfattande åtgärder på samhällelig nivå såväl som på individnivå för att detta ska ske." Det skriver Adori Rahman i ett tal som hen ska hålla på sin skola.

Adori Rahman är student, bloggar på systemkritikern.wordpress.com och twittrar under @AD0RI

Jag står här och vill tala om för er att jag finns. Att mina andetag är lika viktiga som era, att mina behov behöver tillgodoses liksom era. Det må låta självklart, men hela världen är uppbyggd kring cis – och i en sådan värld är en transperson liten och oskyddad. Mänsklighetens historia präglas av exkludering av och hat mot transpersoner, och av detta skäl måste jag stå här och berätta detta för er.

Den feministiska rörelsen bygger delvis på teorier om en könsmaktsordning. Männens makt över kvinnor, en tydlig hierarki där kvinnors behov underordnas män, är vida känt. Trots att transidentiteter och könsöverskridande uttryck har funnits sedan tidernas begynnelse, har transpersoner inte blivit erkända, än mindre ansetts ha ett människovärde. Det talas inte om transpersoner i könsmaktsordningen. Faktum är att transpersoner sällan blir representerade. Varför? Jo, för att en bred syn på könsidentitet hotar makten, cis-kroppen samt kritiserar mainstreamfeminismens tanke om att kvinnor är de enda som blir förtryckta. Vet, kära vänner, att även kvinnor spottar på transpersoner. Det är inget som är förbehållet män.

När vi ändå talar om representation är det viktigt att förstå att diskrimineringen mot transpersoner ser väldigt olika ut. Icke-binära transpersoner misstänkliggörs, antas vara “pojkflickor” eller vice versa. Transkvinnor blir utsatta för hat och hot på en daglig basis. Varje år tar transpersoner livet av sig för att de inte kan leva öppet. Transpersoner flyr från sina hemländer för att deras kroppar hånas, föraktas och dödas.

Jag har förstått att många, feminister inkluderat, tycker att frågan om könsidentitet är “en lyx”. Att det krävs resurser i form av tid och kapital för att förstå vad det är. Detta reducerar frågan till att handla om någon slags “inre resa”, vilket är en härskande retorik skapad av cis-personer för att hålla transpersoner på mattan. Det måste få ett stopp, för det gör inte annat än att befästa en maktordning som tar liv.

Transpersoner måste erkännas och beredas utrymme i den feministiska rörelsen såväl som i samhället i stort. Förtrycket mot transpersoner måste upphöra och det krävs omfattande åtgärder på samhällelig nivå såväl som på individnivå för att detta ska ske.

I slutet av dagen måste ni ändå fråga er själva:

Är inte vi människor?