Från vänster till höger: Karin Brygger, Jenny Wenzer Dahlgren, Ann-Marie Ljungberg, Kajsa Widegren

Jämställdhetsreformernas symboliska invertering

2014-08-29 | Jenny Wenzer , Karin Brygger , Kajsa Widegren , Ann-Marie Ljungberg padlock 2

OPINION

Valrörelsen 2014 präglas av en invertering av jämställdhet och feminism, då jämställdhetspolitiska reformer motiveras med att de är bra för männen. Inget parti företräder de mest utsatta kvinnornas röster men de åberopas i en medelklasstillvänd symbolisk politik. Det anser Karin Brygger, Jenny Wenzer Dahlgren, Ann-Marie Ljungberg och Kajsa Widegren i sina reflektioner över vad de uppfattar som icke-svaren i debatten om individualiserad föräldraförsäkringen.

Karin Brygger är doktorand vid Göteborgs Universitet

Jenny Wenzer Dahlgren är doktorand, Göteborgs Universitet

Ann-Marie Ljungberg är författare och frilansskribent

Kajsa Widegren är forskare vid Göteborgs Universitet

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-06-24 Jämställd familjepolitik – mer än föräldraförsäkring

2014-06-26 ”Det krävs en omformulering av problemet”

2014-08-07: Är föräldraledigheten en förmån eller ett straff?

Det är slutet av augusti och mitt i valrörelsen. Vi skriver återigen om förslaget om individualiserad föräldraförsäkring. Vi är trötta och förvirrade. Vi har skrivit och läst; rapporter, artiklar, repliker, utredningar. Men svaren vi får och fått fortsätter verka på en nivå som tycks lägga sig ovanpå, eller utanpå frågan. Allt blir skevt.

Vi har på grund av den här frågan hamnat i en verklighetsförskjutning. För hur kan det komma sig att de flesta politiska partier ser det här på ett helt annat sätt än vi? Frågan inger oss en känsla av att vi blir förrådda. Varför föreslår man den här reformen fast det är uppenbart att den drabbar kvinnorna hårdast? Och trots att lättillgängliga reportage och rapporter, snabbt kan bekräfta, att reformen i fråga antagligen inte kommer att få någon verkan för den där förbättringen av kvinnornas situation på arbetsmarknaden.

Ett systematiskt ignorerande, tänker vi.

Vi är inte de enda som blir ignorerade. Det handlar om massor av kvinnor. De kvinnor som redan är i underläge. Kvinnor i tusen olika sorters situationer. Allteftersom fattigdomen feminiseras, blir de ignorerade av den politiska rörelsen, den politiska rörelse som just detta år har bestämt sig för att plocka upp jämställdheten och använda som slagträ. Feminismen förskjuts och vänder sig bort.

Nej inte förskjuts. Den inverteras.

Hur kunde det bli så? När hände det?

Under flera veckor har förvrängningen hängt över oss. Ett av de problem som har förföljt oss från början, är hur förslaget om individualiserad föräldraförsäkring, precis som en del andra av de jämställdhetsåtgärder som har föreslagits och genomförts, plötsligt upphör att handla om kvinnor, och i stället på ett obemärkt sätt börjar handla om männens rättigheter.

Så här skriver Edda Manga i Feministiskt Perspektiv om begreppet symbolisk rasism som myntades av socialpsykologen David Sears på 60-talet.”Den tidigare stats- och vetenskapsunderstödda diskrimineringspolicy som öppet baserades på läran om svartas underlägsenhet ersattes, enligt Sears av symbolisk rasism. När biologiska rasläror blev illegitima skedde en symbolisk översättning där vithet knöts till vissa kulturella värderingar såsom individualism, nationell arbetsmoral och disciplin. (…) Åtgärder som syftade till att skapa jämlikhet mellan raser avfärdades som "orättvisa" mot vita (…)”

Man skulle, som en tankelek, kunna byta ut ordet ”vita” i den här texten mot ”manliga” och ”män” och ”svarta” mot ”kvinnlighet” eller ”kvinnor”. Citatet är inte tänkt för feminism men tankeleken för oss tillräckligt långt för att vi ska kunna återvända till vårt eget problem och se det från ytterligare en ny vinkel: vad som händer med samhället och med feminismen just nu, under valrörelsen 2014. Feminismen blir, just det: inverterad.

Som Gudrun Schymans och Lars Jalmerts svar på en av våra artiklar. När vi skriver att den individualiserade föräldraförsäkringen drabbar många kvinnor, svarar de med att byta utgångspunkt. Den nya utgångspunkten blir fördelarna för männen med individualiserad föräldraförsäkring. ”Isländsk forskning visar att papporna trivs med att vara hemma med barnen och ju längre tid de varit hemma desto bättre är relationerna till barnen. Den svenska utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet.”

Lena Sommestad är på samma spår. Hon skriver att en delning av föräldraförsäkringen krävs för att ”stärka mäns rättigheter som föräldrar.” Och på sin blogg den 22 december 2013: ”En starkare individualisering av föräldraförsäkringen är ett stöd till pappor – att emot etablerade normer och kanske även mammas vilja att vara hemma länge – få en chans att tidigt etablera en egen kontakt med sitt barn. Ett stort problem för många pappor idag är att de, i synnerhet efter en skilsmässa, har svårt att upprätthålla kontakt med sina barn. Pappor marginaliseras i familjen.”

Den symboliska feminismen tar på sig uppgiften att måna om männen. Men det är en stor grupp mammor som vet att fäderna till deras barn inte måste stanna hemma, bara för att föräldraförsäkringen individualiseras. De vet också att någon ju ändå måste stanna hemma, för barnet måste tas om hand. Och de vet att detta antagligen blir de själva, fast med halverad ersättning, som en följd av förslaget. Förslaget skulle, kort sagt, drabba många kvinnor hårt. Men det skulle inte drabba några män. Ändå ses det som en feministisk reform. Det ses också som ett feministiskt argument att ”pappornas rättigheter måste stärkas”.

När 1998 års vårdnadsreform infördes lät argumenten likadana. Det vill säga, de dåvarande vårdnadslagarna var ”orättvisa mot papporna”.

De som arbetade fram förslaget om 1998 års vårdnadsreform var den borgerliga regeringens så kallade pappagrupp, med stöd bland annat från de socialdemokratiska kvinnorna. I denna pappagrupp satt Jens Orback. Bland annat genom sin medverkan till denna reform meriterade han sig till jämställdhetsminister. En vit man ur medelklassen hade medverkat till en reform för att pappor skulle få gemensam vårdnad med sina barn, dock utan tvång om gemensamt ansvar. Det ansågs vara så jämställt att han utsågs till jämställdhetsminister.

Hur sjutton kunde det gå så illa?

Symbolisk politik innebär att de reformer och lagstiftningar som inte innebär ekonomiska kostnader eller påverkar resursfördelningen i samhället underlättas: ”Det är mer regel än undantag att de politiska beslut som är mest kostsamma eller har de mest långtgående ekonomiska konsekvenserna för medborgarna inte är de som är mest välkända och omdiskuterade. Istället är de frågor som mest diskuteras de som rör "värderingar". När symboliska politiska beslut egentligen inte har någon verklig inverkan på deras deklarerade målsättning blir de ett slags surrogatpolitik. Tydliga och snabba beslut om verkningslösa åtgärder ger en bild av handlingskraft.”

Man kan också säga att representativ politik alltid är symbolisk, en person ska företräda en grupp och står i stället för gruppen, som en symbol.

Och det är viktigt att både ekonomi och symbolisk politik, det vill säga politik som baserar sig på normer, måste få vara politik. Men det finns flera problem som går att förstå på ett annat sätt genom begreppet symbolisk politik. Ett av dem är att frågorna om ekonomi och verkliga reformer byts ut mot normer, och dessutom att de normer som lyfts i valrörelsen är medelklasskodade och manligt kodade.

Den individualiserade föräldraförsäkringen är just en sådan symboliskt politisk fråga som antas inte innebära ekonomiska kostnader. Det är en fråga om medelklasskodade värderingar som endast låter sig göras genom att glömma bort de mest utsatta kvinnorna. Man skulle kunna säga, att kvinnorna i denna grupp, precis som kvinnorna när 98 års vårdnadsreform genomfördes, inte hörs.

En grupp som lättare gör sig hörd, är de vita, någorlunda välutbildade männen, och medelklassen generellt. Därför blir dessas krav och önskemål viktiga för politiker i denna typ av valrörelse. För de välutbildade vita männen och kvinnor i medelklassen innebär frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen inte något annat än värderingar eftersom det för deras del inte kommer att handla om pengar i någon större utsträckning. Men de önskar sig detta. Och samtliga partier, både till höger och vänster, anpassar sina vallöften för att locka medelklassväljare.

Detta förslag lägger sig intill många andra förslag som en kolasmet för stelning i en långpanna. Jämn och blänkande. Ingenting ska sticka ut. Ingenting ska innebära någon genomgripande förändring, ingenting ska kosta något. Därför är den här frågan perfekt för en surrogatpolitisk valrörelse. Den anses vara, i hela sin förmenta normbrytande essens, progressiv. Just för att den verkar så totalt riskfri.

Klavertrampet blir synligt endast om de kvinnor som drabbas och som man medvetet eller omedvetet har missat, på något sätt lyckas göra sig hörda. Först då blir det uppenbart att symbolfrågan, surrogatpolitiken, den individualiserade föräldraförsäkringen, inte är, och aldrig har varit den enkla och kravlösa fråga den utmålats som av surrogatpolitikerna, utan något mycket tyngre. Någonting som kostar.

Någonting som innebär något på riktigt. Fast inte i positiv bemärkelse.

Så här skriver Edda Manga, igen, om surrogatpolitiken: ”Förändringsarbetet tilldelas inte på allvar de mänskliga och ekonomiska resurser som står i proportion till uppgiften och lämnar de strukturella grunderna för problemet orörda. Detta leder till paradoxen att "massiva satsningar" kan visa sig mer eller mindre verkningslösa.”

Den individualiserade föräldraförsäkringen, som symbolfråga, ska inte få någon verkan. Politiken ska följa medborgarnas önskemål alldeles tätt intill, men ändå på en stig strax bredvid. För de mest utsatta kvinnornas del, prekariatets kvinnor, rullar valrörelsen åt ett katastrofalt håll. Just nu, augusti 2014, finns det inte ett enda parti, varken till höger eller vänster, som driver deras sak.

Det vore förmätet att tro att surrogatpolitiken skulle övergå till att handla om riktiga saker bara för att vi säger att den ska det. Det här är en utveckling som är mycket större än både oss, och vår svenska valrörelse. Det är en global utveckling. Edda Manga frågar sig till sist i artikeln: ”på vilket sätt kan sociala rörelser som hämtar kraft ur den symboliska politikens roll i vår samtid, motverka att deras krav desarmeras genom att bemötas med surrogatpolitik och att deras impetus neutraliseras genom att de förvandlas till aktörer i simuleringen av demokratisk politik?”

Ett sätt att tolka den här frågan på är att det inte ligger på det politiska systemets bord att göra detta politiska arbete, utan på oss, på de sociala rörelserna.

Men samtidigt är det nästan grymt av henne att slänga ut frågan, särskilt för oss, som så oändligt gärna skulle vilja hitta en lösning, en utgång för det här, eftersom det i så hög grad berör den fråga vi har arbetat med under så många år.

Men det finns en sak, som de politiska partierna borde göra, för att åtminstone inte undergräva kvinnornas ställning just nu. Det är att backa när det gäller frågan om individualisering av föräldraförsäkring. Det är alltför många kvinnor som drabbas oförskyllt av detta förslag. Kanske, eller kanske inte, är det värsta av alltihop att dessa kvinnor kommer att rösta på ett parti som har detta förslag på sitt partiprogram. Symbolpolitiken medför att man lätt kan luras att rösta mot sina egna intressen. Men risken är större än så. Det är lätt, mycket lätt, att börja tvivla, på en feminism som driver frågor som de kallar feministiska, men som gynnar män i högre grad än kvinnor. Och det tvivlet riskerar att bli både djupt och långsiktigt.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140901 - Julia Bahner

Det har ju aldrig gjorts en utredning om hur individualiserad föräldraförsäkring skulle se ut i praktiken, inklusive hänsyn tagen till utsatta grupper, oftast fattiga kvinnor. Ingen tror väl på allvar att en sådan stor reform skulle ske över en natt, utan noggrann beredning? Självklart måste då de fallgropar ni tar upp inkluderas i en konsekvensanalys - och därmed också åtgärdas genom att förslaget utformas så att ingen missgynnas.

Men jag tycker det är anmärkningsvärt att ni så hårt motsätter er ett förslag som skulle få stora positiva följder för lönenivåer och därmed också pensioner, och inte minst komma åtminstone lite längre på vägen i arbetet mot en nedvärdering av det kvinnligt kodade hemarbetet och föräldraansvaret. För dessa kvinnor som ni säger er värna - hur gynnas de av att fortsatt vara fast i ensamt föräldraansvar, med utslitning, dålig lön och garantipension under fattigdomsnivån som resultat? Vi kommer ingenstans med någonting om vi inte börjar ens en gång och jag tycker det är orimligt att på förhand döma ut ett förslag som, som sagt, inte ens är utrett.

Följande skriver jag inte för att provocera utan för att jag själv blir provocerad av er retorik, som jag upplever som bakåtsträvande och i en anda som påminner om den som gjorde att kvinnor för 100 år sedan inte ens fick vara del av politiken och fram till 1971 sambeskattades med sina makar, pga. en syn på kvinnor som hemmahörandes i hemmet och med barnen. Det är ju dessa värderingar som vi kämpar mot än idag och det gör mig därför ledsen att ni inte kan se kopplingen utan talar om symbolpolitik. För att ta ett dramatiskt exempel: barnaga ansågs vara en familjeangelägenhet innan lagen kom - nu är det normaliserat att vi inte slår våra barn. Lagar och regleringar är viktiga i normativt syfte på flera sätt - och de får praktiska konsekvenser i människors liv.

Precis som med alla stora reformer upplevs det som mer omvälvande för dem som lever i det just nu - men i framtiden kommer det ju vara det som gäller. När då framtida föräldrar (eventuellt) planerar att skaffa barn är detta något som kommer att vara en rådande förutsättning. Därmed inte sagt att vi inte ska ta hand om dem som idag finns i systemet på bästa sätt - men ni verkar ju inte ens vilja försöka!

Och dessutom: en sådan reform måste gå hand i hand med andra reformer inom jämställdhetsområdet, i enlighet med de av riksdagen 2006 antagna jämställdhetspolitiska målen för Sverige, såväl som med en upprustning av välfärden, socialförsäkringar, osv. Med en ny regering kan vi börja arbeta i den riktningen och med Fi i riksdagen kommer jämställdhetsfrågorna prioriteras.


20140901 - Ann-Marie Ljungberg

Julia Bahner: Du skriver om stora positiva effekter. Samtidigt som du skriver att det inte är utrett vilka effekter förslaget skulle få. Till exempel på löneskillnaderna. Problemet med förslaget ÄR ju faktiskt att, som vi har försökt påpeka en massa gånger, att det där med de positiva effekterna är rätt osäkert, eller till och med osannolikt enligt allt som vi, och även allt som partipolitiken har sett. Papporna stannar lik förbannat inte hemma. Mammornas situation på arbetsmarknaden förbättras inte av det här. Så länge jämtälldhetsreformerna är medelklasskodade hälper de inte utan stjälper. Ska man ändå genomföra dem bara för att någon någon gång döpte dem till "jämställdhetsreformer" och sa att de var bra?

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: