Lucia Lagunes på Cimacs redaktion i Mexiko City.

”Om vi tystnar försvagas den demokrati vi vill bygga”

2014-06-26 | Rebecka Bohlin padlock

KULTUR

Det började som en frustration över att kvinnors sociala villkor så sällan skildras i medierna, för 26 år sedan. I dag är mexikanska nyhetsbyrån Cimac en förebild för feministiska tidningar i hela världen, och deras nyheter sprids till mer än 300 medier. Feministiskt Perspektiv har träffat Lucía Lagunes Huerta, från Mexico City.

FEMINISTISKA NÄTTIDNINGAR

Del 1: Feministisk nyhetsjournalistik med viktiga funktioner att fylla

Del 2: "Vi informerar om det som andra inte tar upp"

Del 3: Píkara använder humor som verktyg i ojämställd medievärld

Del 4: Les Nouvelles News vill förnya journalistiken

Del 5: Om vi tystnar försvagas den demokrati vi vill bygga


RELATERADE ARTIKLAR

2014-05-16 Ny reportageserie om feministiska medier

2013-12-20 Upplevelser av hat

2013-09-27 Det värsta hatet mot feminister har lagt sig

2013-02-08 Efter UG om hatet: Det är tillämpningen som brister

2012-09-07 Youtube stänger av videobloggare som hotats

2010-11-26 Mångfald och kritik i Píkara Magazine

2010-11-05 Europeisk trend med feministiska medier

Vi möts på Nordiskt forum i Malmö. Där ska Lucía Lagunes Huerta framträda två gånger: tillsammans med representanter för feministiska nättidningar från Stockholm, Paris, Barcelona och Bilbao – och hon framträder dessutom på Strömqvist-scenen för att berätta mer om nyhetsbyrån Cimac. Båda gångerna är det jag som ställer frågorna. Vi äter middag tillsammans på kvällen och pratar vidare. Ändå har Lucia Lagunes Huerta, när vi efter det stora feministiska mötet träffas i Stockholm för en intervju som inte sker inför publik, så mycket att berätta att jag efter två timmar får skippa halva frågeformuläret.

Cimac är nämligen en unik företeelse. Inte bara för att det är en feministisk nyhetsbyrå som verkligen når ut med sina texter om kvinnors villkor, utan också för att de jobbar metodiskt för att dokumentera våld och hot mot kvinnor i journalistiken. De trodde länge att det sistnämnda egentligen inte behövdes. Mexiko är ju ett land känt för sina många mord på journalister, våldet är vardag, kidnappningar och andra typer av försvinnande utbrett, alltså finns en rad människorättsorganisationer verksamma i landet. Men när Cimac bjöds in till MR-nätverk stötte de snart på samma typ av okunskap om genus och härskartekniker mot kvinnor som inom andra områden – och de bestämde sig för att själva ta ansvar för dokumentationen av det våld som kvinnor möter i journalistiken.


Cimacs arkiv.


Jag vill veta mer om detta. Mer om Cimac. Mer om Lucia Lagunes Hurerta… Vi slår oss ner i soffan på Feministiskt Perspektivs redaktion i Stockholm, där jag får ställa mina frågor:


Du jobbar för Cimac sedan 1997. Hur hamnade du där?

– Min feminism grundades redan under uppväxten. Jag märkte ju hur mycket hårdare jag, min mamma och mina systrar arbetade, jämfört med min pappa och min bror. Jag grubblade över det: Varför jobbar vi så mycket? Den frågan ledde till många svar. Så småningom under studietiden kom jag i kontakt med solidaritetsrörelsen. För mig var allt detta nytt. Jag hade inte haft kontakt med politik tidigare. I dessa rörelser fanns en feministisk medvetenhet, kvinnor diskuterade precis de frågor jag själv ställt mig. Jag fick många svar och jag blev feminist. När jag så småningom blev journalist kom jag tidigt i kontakt med Cimac och efter några års samarbete började jag jobba heltid.

De senaste fem åren har en rad feministiska nyhetsbyråer och nyhetstidningar startats i Europa, hur kommer det sig att ni ligger så långt före i Mexiko, Cimac har funnits i 26 år?

– Bakgrunden är de nätverk av kvinnor i journalistiken vi skapade. De kritiska diskussioner vi hade ledde till att vi systematiskt började ta fram nyheter om kvinnors sociala villkor.

Trycket ledde så småningom till separata kvinnosatsningar i flera tidningar. Men vi frågade oss – varför nöja oss med kvinnoperspektivet som ett tillägg? Varför inte ha nyheter varje dag om vad som händer kvinnor? Så uppstod idén att skapa Cimac 1988, en nyhetsbyrå som varje dag berättar nyheter om det som händer kvinnor, utifrån en feministisk utgångspunkt. Vi har en lång tradition i Latinamerika av feministisk medvetenhet i journalistiken, inte minst tack vare andra nyhetsbyråer i andra länder och IPS. Och jag tror att vi genom de olika särtrycken om kvinnor byggt upp en väg för att möjliggöra kampen mot ojämlikhet.

– Först 1991 började Cimac producera nyheter varje dag. Det var en konsekvens av att en av pionjärerna fick ett stipendium för att skapa ett nätverk för kvinnor i journalistiken. Hon reste runt i landet, ställer frågor om varför inte kvinnors villkor skildras i medierna. En kollega i Chiapas, chefredaktör, bestämmer sig för att göra ett särtryck i sin tidning. Hon behövde nyhetsmaterial. Vi började producera nyheter varje dag för att täcka hennes behov. På den tiden skickades texterna i paket på posten. Så småningom kom faxen, det var stort att vi kunde få ut nyheter varje dag!


Den tekniska utvecklingen har gått snabbt. Hur viktiga är internet och de sociala medierna för Cimac i dag?

– Att vi finns på nätet betyder mycket! Vi måste finnas överallt, i traditionella medier och i sociala, för varje nisch har sin egen publik och vi vill nå ut till alla.


Hur stor läsekrets når ni?

– Vi har i snitt 35 000 besökare på vår hemsida per dag. Vi vet att vi citeras i 330 medier på nätet. Hur många som citerar oss i tryckt media vet vi inte.

– Vi har en rad samarbetsavtal. Med Milenio till exempel, som vi gör en sida åt varje vecka. Vi har andra avtal med radio, att vi levererar nyheter varje dag. Vi har även en överenskommelse med nyhetsbyrån IPS. Många publicerar dessutom utan att ge oss cred. Vi vill synas, men det viktigaste är att nyheterna kommer ut!

– Vi samarbetar numera även med en annan nyhetsbyrå, Proceso, och vi märker att en del redaktioner som sorterar bort det som kommer från Cimac – för att de anser att nyheter om kvinnor är ”särintressen” – publicerar samma nyheter när avsändaren är Proceso. Vi hade ett tydligt exempel nyligen. En kvinna på en lokalredaktion skriver ett reportage. Hennes redaktör vill inte ta in det, det ”saknar nyhetsvärde”. Hon vänder sig till Cimac som skickar texten vidare till Proceso som skickar tillbaka det till samma redaktion. Då publiceras den och artikeln slås upp stort på förstasidan. Detta bottnar i misogyni och sexism, de vill inte värdera vårt journalistiska arbete!


Hur går ni runt ekonomiskt?

– Vi har 18 anställda och allt material vi producerar är tillgängligt gratis. Vi finansieras genom internationella stödfonder, FN, Unesco och flera andra. Vi drar dessutom in pengar genom föreläsningar vi ger.


I vilken grad har Cimac förändrat hur kvinnor skildras i mexikansk media?

– När Cimac startade var skildringarna av kvinnors sociala villkor närmast noll i pressen. I dag utgör de texterna cirka 20 procent av nyheterna, tack vare Cimac och många andra journalister. Som du förstår har vi en lång bit kvar, men vi ser också att vi gör skillnad!

– En av de viktigaste saker vi åstadkommit är att vi visat vägen för andra journalister. Vi ger många föredrag om genus och hur vi arbetar. Vi delar med oss av kontaktuppgifter, ser till att teman sprids. Med eller utan Cimacs namn.

Vad är du mest stolt över att Cimac åstadkommit?

– Att vi nått ett erkännande av att vi är journalister. Att vi inte alltid längre är de som ”bara” skriver om kvinnor. Vi brottas ju med att de som bara skriver om män skriver ”om allmänna saker” medan vi som har ett feministiskt perspektiv och synliggör drygt halva befolkningens villkor, anses skildra ”särintressen”…

– Vi fick stora journalistpriset 2007, vilket gjorde oss mycket stolta. Att ta emot det av presidenten var naturligtvis en milstolpe. Det gjorde att vi blev en referenspunkt med en ny tyngd.

– Dessutom är vi väldigt stolta över alla de feministiska tidningar runt om i världen som säger att de är ”barn” till Cimac.


Lucía Lagunes Huerta.


Feminismen brukar ju röra sig i vågor. Skulle du säga att sexismen i media backar just nu?

– Jag tror att vi gör framsteg. Det finns en allt större öppenhet för att skildra teman som innan ansågs vara ointressanta. Vi slår hål på myten om att vissa fenomen inte kan ha genus-perspektiv. Nu skrivs det mycket om energifrågor. Du kan alltid intervjua kvinnor som jobbar med frågan, inte bara män. Här finns ett stort motstånd. En annan utmaning är att komma vidare i rapporteringen av våldet mot kvinnor. Vi måste gå djupare och se till att de våldsutsatta inte bara är siffror.


Berätta om villkoren för journalister i Mexico.

– 2010 gjorde vi en undersökning om journalisters arbetsvillkor. Vi har ingen officiell statistik över antal yrkesverksamma, lön och så vidare. Vi ville skaffa oss en överblick. Vi fick fram att snittlönen är cirka 300 dollar per månad (knappt 2 000 kronor) och att arbetstiden normalt sett är 14–18 timmar per dag, 6 dagar i veckan. De flesta kvinnor har tre jobb för att få ihop dessa 300 dollar. För kvinnorna tillkommer ansvaret för obetalt hushållsarbete. Majoriteten av kvinnorna som är verksamma journalister är separerade, många är ensamstående mödrar. De bor med sin mamma eller hyr ett rum. De flesta män är gifta och bor i hus.


Det låter ju som en omöjlighet att jobba upp till 18 timmar per dag och vara ensamstående mamma…

– Redaktionerna anpassar sig i någon mån. Du kan gå ifrån jobbet och hämta barnen, fixa mat och sedan komma tillbaka till redaktionen. Eller du kan gå hem på eftermiddagen och sedan mejla in texten hemifrån...


Hur ser villkoren ut för er som jobbar på Cimac?

– Jag skulle säga att vi snittar på att arbeta cirka 12 timmar per dag, 5 dagar i veckan och vi tjänar cirka 500 dollar per månad.

Hur jobbar ni fackligt?

– Det finns inget journalistfack i Mexiko. Journalister omfattas av minimilönen för tjänstemän. Det är motsägelsefullt att vara journalist och kräva egna rättigheter – det finns en romantisk tradition av att journalisten har ett kall, är en person som ger allt. Vi ”är” vår tidning. På de flesta redaktioner är det förbjudet att ha möten om sociala frågor. Mötesfriheten finns i hela landet, men redaktionerna sätter upp sina egna koder, du får sparken om du håller möten där till exempel arbetsvillkor och löner diskuteras.

– Det finns ytterst få fack på tidningar och tv. De finns naturligtvis på de stora mediebolagen, men tv-facket är helt undergivet och spelar ingen praktisk roll. Låt mig ta ett konkret exempel. Goyo, en kollega som blev mördad. Han fick 4 dollar per foto och per publicerad notis. Han var en av många stringers som måste vara tillgänglig hela tiden. Men att ha ett kontrakt med en stor tidning innebär åtminstone ett skydd, du bryr dig inte lika mycket om lönen, för du har bättre skydd gentemot myndigheter, källor och så vidare.


Sedan 2010 dokumenterar ni våld mot kvinnor i journalistiken. Vad har ni fått fram?

– 2011, när vi jobbat metodiskt med dokumentation i ett år, la vi fram vår första rapport. Vi svarade på frågan Vem utsätter kvinnor i journalistiken för våld? Vårt svar skiljer sig från vad staten i Mexiko säger, att det framför allt är den organiserade brottsligheten. 70 procent av våldet mot kvinnorna kommer från statstjänstemän, militär, polis, regeringstjänstemän, politiker och andra myndighetspersoner, och det sker huvudsakligen när vi jobbar på fältet.


Hur allvarlig är situationen?

– Vi har två kollegor i exil. Vi talar om att kunna överleva. Vi har utvecklat en styrka för att anmäla. Vi brottas med ett jätteproblem som handlar om att när vi anmäler tror de oss inte, för att vi är kvinnor. När vi anmäler mejl där de kallar oss horor och hundar och talar om att de ska hacka oss i småbitar, får vi höra: Kan det inte vara en tidigare pojkvän som är sur, eller nån som är kär i dig? De tror aldrig att kvinnors journalistiska arbete kan leda till hot och våld. Standardsvaret från polisen är: Något har du gjort, du överdriver! De utgår från stereotyper. Därför är vår dokumentation så viktig.

– I vår nästa rapport som publiceras efter sommaren har vi följt upp 175 fall av våld mot kvinnor i journalistiken, 2012–2013. Inte i något av fallen har polisen gått vidare med spåret att hoten har att göra med det journalistiska arbetet. Det är väldigt tydligt att vi måste ta tag i detta för att inte våld och hot mot kvinnor i journalistiken ska osynliggöras.

– Låt mig ta ett exempel: En journalist som fått många hot gör en polisanmälan. Polisen ber henne att få komma in i datorn för att söka ip-adressen. De kopierar mejlen på ett USB. När anmälan ska ratificeras börjar de titta på henne på ett sexistiskt sätt: "Señorita", vi ser att du tycker mycket om män. En av dina pojkvänner har fått veta att du har en annan. Titta som du klär dig, hur ska du inte få sådana mejl! Förundersökningar präglas av sexistiska fördomar. Det finns inget liknande för männen, de är riktiga journalister, de är utsatta för risk.


Hur påverkar detta kvinnorna?

– Vi har nätverk för att stötta varandra som betyder mycket! Dessutom finns ett psykologiskt våld som är specifikt mot kvinnor. Hoten involverar dessutom familjen och barnen. Männen utsätts mer för fysiskt våld men utsätts inte för samma hot mot familjerna.

– Problemet är att vi inte bara blir utsatta, när vi anmäler och det läggs ner blir vi ännu mer utsatta – eftersom förövaren får en signal att det är fritt fram. Vi har ett exempel med en vänsterpolitiker som kände sig obekväm av en fråga och slog journalisten. Hon fick ett knytnävsslag i ansiktet. Ingen utom oss på Cimac blev upprörd. Vi krävde att han skulle uteslutas och dömas. Ingen höll med oss. Något liknande har aldrig hänt mot en manlig reporter.


Hur orkar ni fortsätta?

– Om vi tystnar försvagas den demokrati vi vill bygga. Vi måste stå upp för kvinnors rätt till yttrandefrihet. Men vi säger också till varandra: Ingen nyhet är värd priset av ditt liv!


Cimacs kontor är omgärdat av höga murar och taggtråd.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: