#westpride: Med kroppen i rösten

2014-06-06 | Frida Sandström padlock

KULTUR

Scenen, ett utrymme dränkt av blickar, är egentligen en hemsk plats för konstnären Juli Apponen, nu aktuell med den tredje delen av den självbiografiska performanceföreläsningen Life is Hard and Then You Die.
– Alla stirrar alltid på mig, men på scenen låter jag det hända. Jag går in i den exotiska rollen och försöker, med olika metoder att ta mig igenom och förbi det.

FAKTA WEST PRIDE

Med syftet att belysa och bearbeta upp normkritik och hbtq-personers livssituationer och rättigheter är konst- och kulturfestivalen West Pride en av Göteborgs mest färgstarka festivaler. Sedan premiären 2007 (då under namnet HBT-GBG) har festivalen vuxit och når nu en bred allmänhet av intresserad publik – nationellt som internationellt.

West Prides syfte är att synliggöra en mångfald av uttryck genom att samordna och arrangera konst och kultur, men också att skapa mötesplatser och arenor för kunskapsfördjupning, samtal och reflektion. Årets festival gick under parollen ”En konstig festival”. En lek med orden och med frågan om vem som är ”konstig” och vem som är ”normal”. Festivalen pågick den 28 maj-1 juni och avslutades med den traditionella regnbågsparaden, som i år uppmätte rekordsiffran 8 500 personer. En jämställdhetsmanifestation utan like.

I onsdags hade del tre av Juli Apponens perfomance – ett kollage av fragment från uppväxt och livet i samband med en könskorrigering – premiär på Atalante i Göteborg.

Det var på Norwegian Theatre Academy som det började – både den fysiska könskorrigeringen och arbetet med det egna, dokumentära materialet. Texten som hon nu läser saknar både ansiktsuttryck och förstärkande ord och innehållet kan tyckas extremt, men för Apponens är det en redovisning av en vardag och i stället för att folk ska tycka synd om henne, vill Apponen undersöka hur publiken förhåller sig till den text som de lyssnar på.

– Det handlar om så många konstiga saker som har hänt kroppen, att det nästan inte går att föreställa sig. Det är just det kämpandet mot förståelse av det fysiska hos åhörarna som jag tycker är intressant.

Normativa institutioner

I textens inte sällan förekommande är barndomens stundtals döda husdjur och när en kanins stelnade kropp nämns är den omöjlig att inte likna vid hur människor kommenterade Apponens nytillkomna vagina som just hård. För, liksom kroppen är också döden mycket närvarande i Apponens tankevärld. Fastän hon har kunnat leva mer än någonsin efter operationen, så har hon fortfarande en stor ambivalens inför livet.

– Men jag tycker att det är ganska okej, jag har ju en annan driftighet: att hela tiden hålla på, att alltid göra saker. Som den här föreställningen, till exempel.

Till den teatern ställer sig däremot Apponen kritisk och pekar på de inte sällan förekommande normativa samhällsskildringar på instutitionsscener.

– Jag avskyr tanken på att man kan spela allt på ett naturalistiskt sätt. Ingen är ett blankt papper och hur du än går in i en roll såväl fysiskt som psykologiskt så är du fortfarande din kropp och din röst. Det kommer du inte ifrån.

För Apponen är texten i stället helt kopplad till den performance som hon först funderade på att också presentera i bokform.

– Sedan insåg jag att eftersom det handlar om smärta och om kroppen – min kropp – så är det viktigt att kroppen – som är min kropp – finns där. På samma vis är mikrofonen viktig för Apponen, eftersom den tar upp alla små smackljud från läsningen.

– Då blir det mer kropp i rösten.

I andras blickar

Efter tre performance om livet i och omkring en könskorrigering, menar hon att hon förändrats väldigt lite.

– Det mesta släppte efter operationen, förklarar hon och nämner hur hon numera inte bryr sig lika mycket om huruvida hon läses läses som man.

– Det kan vara smärtsamt att kallas ”unge man” i kassakön, men vet jag ju hur jag ser ut och vem jag är. För vissa passerar jag, för andra inte, säger Apponen som inte använder några attribut för att passera.

– Jag vet inte ens vad det betyder att känna sig som kvinna, och jag förstår inte hur någon annan kan göra det heller. Däremot identifierar jag mig som kvinna och med andra kvinnor, och jag trivs bättre i deras umgänge. Annars är det mer mitt emellan för mig och jag försöker så intensivt som möjligt att leva i den riktiga verkligheten, säger hon och nämner hur hon därför måste tala öppet om det här.

Av samma anledning finns det inte några åsikter i föreställningen och Apponen beskriver texten som en sammanställning om hur andra har reagerat på hennes kropp när de har mött henne eller när de har tagit på henne.

– Det är den schizofreni som jag har levt i; andras blickar. Det är därför som kollageformen passar så bra, för det var så det var, ett virrvarr.

– Och visst, kanske är det lite svårt att hänga med, men… det var det för mig också.

Vill röra sig i en feministisk diskurs

Att det fortfarande krävs synliggörande av berättelser som hennes tycker Apponen är tragiskt.

– Men, nu är det så. Det här är mitt bidrag i historieskrivningen om kvinnor, säger hon och förklarar att fastän hennes performance ingår i West Pride-festivalens scenkonstprogram, skulle hon snarare vilja att hennes arbete läses efter feministiska diskurser. Ändå är det inte alla som ser könskorrektioner som en feministisk handling och Apponens könsidentitet kan i vissa grupper klandras för det manliga, juridiska kön, som hon en gång identifierades med.

– Nu har jag privilegiet att tycka att det är okej om någon ser mig som fejk. Jag har mina identitetshandlingar, en fitta och en självbild ¬– något som jag nästan dog för att få.

Samtidigt gillar Apponen att röra sig i det vaga, utan att vara helt ”autentisk”.

– Jag kanske är mindre hjärntvättad än någon annan. De här konstruktionerna blir så jävla tydliga, säger hon och beskriver hur hon egentligen upplever båda sina könsroller som lika konstruerade.

– Fast, jag är intresserad av verkligheten och den är väldigt delad, säger Apponen som menar att det finns så många starka konstruktioner som inte är så lätta att ”queerifiera” bort.

Vid frågan om min intervju också är en del av Apponens konstnärliga berättande svarar hon ”ja, absolut”.

– Det är bara en annan kanal, liksom det vore om jag höll en föreläsning, vilket den här performancen i och för sig är, fast i scenkonstsammanhang.

Offentlighet på gott och ont

Varför hon inte medverkar i andra sammanhang förklarar hon med att hon helt enkelt inte hunnit.

– På grund av min hälsa har jag inte jag har inte den extra energin som man behöver i den här branschen.

Samtidigt är Apponen tudelad inför att tala om sin livsberättelse.

– Det är bra eftersom det synliggör en viss sorts situation, samtidigt som det ofrånkomligen tangerar den exotism som förekommer i samband med ovanliga berättelser – eller kroppar, säger hon. Sedan tillägger hon att hon ju för närvarande lever på just den uppmärksamheten.

– Jag själv är inte alls befriad från att exotisera någon annan som jag själv inte kan definiera, medger hon, men understryker att hon inte ser det eventuella utpekandet som det största problemet, utan snarare de bakomliggande strukturerna. Jag nämner situationen i Europa och Apponen säger att hon är rädd som alla andra.

– Jag är ju helt offentlig med min situation och ligger ganska risigt till i en fascistisk ordning. Men, tillägger hon, så måste det vara på något sätt. Jag är orolig, men bryr mig inte om min personliga säkerhet.

Utdrag ur Juli Apponens performance:

3rd Surgery.

The 24th of April 2012.

A kind of labia minoras are formed, though this is not really possible. A clitoral hood is formed to the previously unprotected clitoris and my almost closed up urethra opening is stretched.

First encounters with my vagina:
-
Someone I had met in a bar in Copenhagen came to visit for a weekend. She touched it and said: It ´s so hard.
-We ended up having sex and she said: Just tell me if it hurts.

-I was having sex with my friend and another girl and my friend said:

Why is it so hard?!

Then is life, hard? And you die?

Die hard and then life is you.

You and life die, then hard is.
When I was little we also had rabbits... They all, died...

One by one they mysteriously just became... hard.