”Socialstyrelsens könsneutrala språk ett stort steg bakåt”

2014-06-05 | Olga Persson padlock

OPINION

I torsdags publicerades Socialstyrelsens nya föreskrifter för våld i nära relationer. Föreskrifterna innebär ett försvagat skydd för kvinnor jämfört med de allmänna råd som kom 2009, menar Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund.

Olga Persson är förbundssekreterare på SKR – Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund.

Socialstyrelsens föreskrifter för våld i nära relationer som publicerades i torsdags innebär försvagat skydd för kvinnor jämfört med de allmänna råd som kom 2009. Skyddet för barn stärks däremot genom att det bland annat blir ett krav att socialtjänsten ska starta en utredning om det finns misstanke om att ett barn blivit våldsutsatt eller bevittnat/upplevt våld av närstående.

Tillkomsten av föreskrifterna innebär i sig en skärpning av ansvaret av berörda myndighetsutövare att ge skydd och stöd till personer som utsatts för våld eller barn som har bevittnat/upplevt våld av närstående. För det första blir reglerna numera bindande istället för vägledande. För det andra inkluderar de numera även hälso- och sjukvården samt tandvården, utöver enbart socialnämnden som tidigare. Skärpningen av regler, mål och tydliggörande av ansvarsfördelning anser Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, är bra. Det tidigare allmänna råden var bara rekommendationer, det är mycket glädjande att Socialstyrelsen nu har tagit fram föreskrifter som är bindande för kommuner och hälso- och sjukvård. Samtidigt finns det flera aspekter i föreskrifterna som är mycket oroande.

Skrivningen våldsutsatta kvinnor från de allmänna råden har ersatts med våldsutsatta vuxna i nuvarande föreskrifter. Detta står i relation till tidigare skrivningar i både Socialtjänstlagen och Kvinnofridspropositionen som formulerat att ”våld mot kvinnor av närstående, i synnerhet en manlig partner eller f.d. partner, har uppmärksammats som en särskild form av utsatthet” (prop. Kvinnofrid 1997/98:55 s. 76).

Det könsneutrala språket i föreskrifterna är ett stort steg bakåt i arbetet mot våld i nära relationer. Ett könsneutralt språk syftar ofta till att inkludera alla, men får motsatt effekt. Det absolut vanligaste scenariot när det gäller det våld i nära relationer som är upprepat, allvarligt och systematiskt är män som förövare och kvinnor som offer. Synliggörs inte detta kommer insatserna varken att vara relevanta eller framgångsrika för någon, inte heller för de som faller utanför normen, som till exempel män som är utsatta av sin manliga partner. Vill man synliggöra grupper som faller utanför normer måste man benämna dem särskilt.

I föreskrifterna lyfts faktorer som kan påverka våldsutsattheten som ålder, hederskontext, sexuell läggning och missbruk/beroende, vilket är bra och helt nödvändigt. Men tyvärr blir det platt fall när inte kön, som är den viktigaste faktorn som genomsyrar alla de andra, inte nämns över huvud taget. Forskningen och verkligheten visar att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är grövre, mer långvarigt och mer systematiskt än kvinnors våld mot män, som oftare är episodiskt och ömsesidigt. Om inte detta synliggörs i föreskrifterna finns det en stor risk att yrkesverksamma utan erfarenhet och medvetenhet träffar fel både i att upptäcka våld, bedöma vilka insatser som behövs och ge ett bra bemötande, när det gäller alla målgrupper.

Det är tydligt att Socialstyrelsen har påverkats av ett annat uppdrag myndigheten har om att ta fram en vägledning för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att upptäcka våldsutsatthet. De primära slutsatserna i vägledningen avrådde personal att på rutin fråga om våld, vilket flera representanter inom hälso- och sjukvården och kvinnojoursrörelsen, bland annat SKR, reagerade starkt mot i en debattartikel i Dagens Medicin. I de slutgiltiga föreskrifterna har myndigheten frångått det tidigare förslaget om att personal ska fråga, till att vårdgivare respektive socialnämnd nu bör avgöra när och hur personalen ska ställa frågor om våld. SKR önskar att personal rutinmässigt alltid ska fråga om våld. Studier från Storbritannien och USA visar att majoriteten av kvinnliga patienter i primärvården anser det acceptabelt att rutinmässigt tillfrågas om våld.

Det är också anmärkningsvärt att föreskrifterna har strukit fler delar av förslagen som SKR lyft som extra positiva i sitt remissvar. Det gäller bland annat ett helt stycke om socialnämndens ansvar för förebyggande arbete samt att unga som särskild grupp uppmärksammades vid sidan om barn, vilket betydde att stöd och skydd skulle anpassas till t.ex. tonåringar i en nära relation.