T h, ovanifrån: Frans Lundgren och Peter Josephson

Kunskapsfientlighet i upplysningens namn

2014-04-02 | Frans Lundgren , Peter Josephson padlock

OPINION

"Samma personer som normalt sett framhåller vikten av vetenskap och intellektuell redlighet uttalar sig tvärsäkert om sådant de saknar elementär kunskap om." Det skriver idéhistorikerna Peter Josephson och Frans Lundgren apropå Susanna Birgerssons hyllning av Stephen R C Hicks skrift Postmodernismens förklaringar, som nu ges ut på svenska.

Peter Josephson och Frans Lundgren, idéhistoriker vid Uppsala universitet och författare till Historia som kunskapsform.

Är det rimligt att som journalist upphöja sin egen okunnighet till dygd? När Susanna Birgersson i ”Sanningen är mer än bara berättelser” (Dagens Nyheter, ledarsidan 30 mars) lanserar en bok om ”postmodernismen” är det svårt att överhuvudtaget förstå vad hon talar om. Det är med förvåning vi sett hur DN blivit en återkommande arena för ignoranta beskrivningar och fördomar om samhällsvetenskap och humaniora.

För en tid sedan lämnade vi en lärobok om historisk forskning till tryckeriet. Där beskrev vi helt kort de strider som den ”språkliga vändningen” gav upphov till för ett par decennier sedan. Vi trodde nämligen att de vanliga missförstånd som en gång omgav den så kallade postmodernismen hade skingrats.

Det är därför överraskande att en liberal ledarsida med hänvisningar till arvet från upplysningen försöker väcka liv i denna förvirrade diskussion. Tendensen har länge varit tydlig, exempel har tidigare anförts av Staffan Bergwik i ”Höga toner utan kunskap” (Feministiskt perspektiv 24/1). Till raden av självutnämnda rikslikare i vetenskapliga teorifrågor kan vi nu foga Susanna Birgersson.

Som lekmän har vi själva svårt att förstå många antaganden inom modern medicin och naturvetenskap. Det vore dock märkligt att förutsätta att detta beror på att forskare där inte vet vad de gör. Men det är så Birgersson argumenterar. Hon förstår inte Hegel och undrar: ”Förstod han ens själv?” Hon förutsätter att moderna teoribildningar handlar om huruvida verkligheten finns oberoende av språket samt att dagens forskare inte vill åstadkomma giltig kunskap. Vilka exempel tänker hon på? Själva har vi aldrig stött på en kollega som hävdat denna ståndpunkt.

Det vore lätt att avfärda denna journalistik som blott ett uttryck för redaktionella misstag och enskilda skribenters kunskapsluckor. Men tyvärr är den inte otypisk för hur man beskriver humaniora och samhällsvetenskap. Samma personer som normalt sett framhåller vikten av vetenskap och intellektuell redlighet uttalar sig tvärsäkert om sådant de saknar elementär kunskap om.

Att detta sker på politiska PR-byråer, där man agerar utifrån ideologiska hänsyn, är begripligt. På DN:s ledarsidor är det mer anmärkningsvärt. Vad hände med upplysningsarvet? I USA har bland andra Fox News renodlat en sådan populism. Är DN beredd att utsträcka denna princip även till utrikespolitik, näringslivsrapportering och valbevakning?

Man skulle kunna urskulda detta med att ledarsidor ägnar sig åt åsiktsjournalistik. Det vore ett besynnerligt försvar. Även åsiktsjournalistik måste rimligen baseras på kunskap om det man har åsikter om.