” Jag tror att det finns en oerhörd rädsla för att vara själv”

2014-03-07 | Victoria Machmudov padlock

KULTUR

I veckan invigde ”Att Skiljas” årets upplaga av Tempo dokumentärfestival och i dag går filmen upp på en rad olika biografer runt om i landet. Långfilmsdebutanten Karin Ekberg återvände till sitt föräldrahem och filmade föräldrarna, som efter 38 år tillsammans beslutat sig för att ta ut skilsmässa.

Idén slog inte ned som en blixt från himlen. När föräldrarna meddelade att de skulle skiljas studerade Karin dokumentärfilm och hade sökt in till utbildningen med ett projekt som aldrig kom att bli av. Hon såg på rollspelet två personer som inte kunde vara i samma rum och tog av ren impuls med en lånekamera som monterades upp på ett stativ i huset och sedan flyttades från rum till rum. Det var inte förrän hon visat upp materialet för ett par personer kopplade till utbildningen som hon började närma sig tanken kring att det faktiskt skulle kunna bli något av det.

– Det var en ganska instinktiv känsla av att jag kommer ångra om jag inte fångar det här på något sätt. Det första var egentligen rummen, att de här gamla rummen som är så hemtama plötsligt såg så ömkliga ut. Det stod någon ensam stol vänd in i ett hörn och någon tavla som hängde på sniskan och så låg det lite babykläder på golvet. Det fanns ett uttryck i rummen av en slags melankoli och sen så var det de här två figurerna som liksom gick omkring nästan som man har vänt magneter åt fel håll, de liksom studsade isär varandra. En gick in i ett rum, sen kom den andra och så vände den i dörren. Det var väldigt absurt – sorgligt samtidigt som jag blev fnissig liksom.


Lite av en generationsfråga

Karin hade själv gått igenom en separation innan hon började filma skilsmässan och beskriver hur det gav henne ett annat förhållningssätt till upplevelsen, att hon kunde känna igen sig i reaktionsmönster. Vissa gånger i mamman som bara vill därifrån och andra gånger i pappan som kände sig så fruktansvärt ratad.

Jag frågar henne om hon tror att det är en generationsfråga att de höll ihop så pass länge fastän det var dåligt.

– Lite tror jag det – absolut! Pappas mamma dog när han var åtta, hans pappa när han var 18-19 och att träffa mamman blev början att hitta ett hem på något sätt. Mammas föräldrar skiljdes -58, då var hon 8 år och det var fullkomlig skandal.

– De hade båda ett bagage med sig av familjer som inte har funkat och jag tror att det var en drivkraft, att inte vilja utsätta sina egna barn för det. Sen är det klart att det fanns människor, jämnåriga omkring mig som hade skilda föräldrar och jag upplever inte att det hade varit så stigmatiserat. Det är klart att det är mycket mycket vanligare nu men det hade nog gått då, absolut. Jag tror nog mer att det var någonting inom dem, att de bar på minnen från att växa upp utan båda sina föräldrar som gjorde att de inte ville det.


Krav på tvåsamhet

Karin valde att släppa historien precis när det kommer in nya kärlekar i föräldrarnas liv. Många har tolkat det som att filmen fått ett ”lyckligt slut” och hon tycker att responsen är intressant och säger mycket om vårt samhälle och det enorma trycket som finns på tvåsamhet.

– För mig har det blivit väldigt tydlig att man som jag har flera liv. Jag tycker den är väldigt fin Tomas Tranströmer-dikt, någonting i stil med ”inom mig bär jag alla mina tidigare ansikten som träden har sina årsringar”. Det kan jag känna redan nu som 35, att i mig finns 15-åringens ilska och driv, 20-åringens stora val. Alla de här personerna finns inom mig och sen växer man vidare med dem. För att göra sig själv rättvisa med alla de här jagen man har inom sig så kan det vara så att det finns människor man möter som passar ihop med något av ens jag men inte med de andra. Kärleken är en av människans största drivkrafter för att göra enorma saker men det är också den största fienden, att stanna kvar i saker för något slags luftstoft som inte längre fyller någon funktion. Jag tror att det finns en oerhörd rädsla för att vara själv.

– Jag är nu i en ålder där alla flyttar ihop, får barn, bakar cupcakes och pratar inredning. Det har gått väldigt fort även bland mina vänner som pratade om andra saker för fem-tio år sedan. Det är lätt att man tappar bort varandra på vägen, att man både tappar bort sina vänskaper men också tappar bort djupet i sin relation i allt det här praktiska bygga bo-relaterade. Åren går ganska fort och sen sitter man där med sitt jäkla bo och vet inte vad man ska ha det till. Man är ytterst ansvarig för sin egen lycka och kan faktiskt inte skylla den på någon annan. Det låter så klyschigt som en självhjälpsbok men för att få ett vi att fungera måste man ta ansvar för sitt jag.



”Att Skiljas” är fylld av tragikomiska scener. I en av dem står familjen i köket där pappa Kjell jämrar sig över hur han känner sig vilsen när det kommer till att laga mat, att han inte riktigt vet vad han ska äta nu när han bor själv.

– Med mamma kan jag känna att relationen inte förändrats så mycket. Vi ses i det vardagliga och hon vet vad jag behöver handla och jag möter upp henne på stan och hjälper henne med något, man delar vardag på ett sätt. Medan med pappa fanns det verkligen en fas där det var en slag handfallenhet från båda hållen, ”vad ska vi ha varandra till egentligen?”. Han gjorde vissa närmanden att han kunde hjälpa till med bildäck eller låna ut pengar eller var det var. Men jag 35 år i dag, jag är van att ta hand om min egen ekonomi och mina egna bildäck. Det var 15 år försent på något sätt.

– Pappa jobbar med bilar och mamma är förskollärare och var hemma många år med oss. Pappa fanns ju där men vem är det som har telefonnummer till alla familjens vänner och bekanta, vem är det som blir ombedd att hjälpa till med förberedelser inför fester och middagar? Det sociala ligger hos kvinnorna i den generationen på ett helt annat sätt.


Mod och igenkänning

Nu när det är dags att visa upp filmen för allmän beskådan och folk kommer att tycka till kring filmen känns det självklart både pirrigt och nervöst. Men hon hoppas på att det kommer föras många intressanta samtal om filmen, både samtal som hon själv kommer kunna få ta del av och vara med i, såväl som vid köksborden hemma hos folk.

– När man visar sig sårbar får man väldigt mycket värme och kärlek från människor. Jag har redan fått ganska mycket mejl och människor som delar med sig av historier och berättar hur de känner igen sig och att de vill prata med sina närmaste eller att de har gjort det. Jag hoppas – och det är någonting som är viktigt för mig att förmedla – att det här är min blick på dem i en oerhörd speciell situation under ett år av vårt liv tillsammans.

– Det är väl en av de saker vi är överens om där filmen landar i stort. Jag hoppas att människor förstår att det är läskigt och stort och oerhört modigt av dem.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.