Vinterregnen hade uteblivit den vintern...

Tillit

2013-12-23 | Maja Lundgren padlock

KULTUR/JULNOVELL

På julafton publicerade vi en novell av Maja Lundgren specialskriven för Feministiskt perspektivs läsare. Den handlar om tillit – och om pelare av tillit – och vänder upp och ner på det fundamentala.

Tåget ringlade sig sakta, nästan ljudlöst, mellan Jerusalems berg. Ett dovt gnissel i kurvorna och ett skarvdunk som liknade hjärtslag skrämde nästan slag på de föga religiösa passagerarna. Vinterregnen hade uteblivit det året och olivlundarna var mer grå och ockra än gröna. Trots att det redan var den 23 december var värmen tryckande.

- För att orka måste man vilja själv. Jag hade inte en tanke på att Lukas skulle bli bra. Zlatan hade ju ingen press på sig.

- Har han lagt av nu?

- Vi försöker, eller vi försöker egentligen inte… Challe är ju ingen fotbollsmamma heller. Närå, han… men…

Svenskarna hade större delen av vagnen för sig själva; de var en grupp på nio personer som var på väg till Jerusalem på en kombinerad skrivarkurs och meditationsresa på temat Tillit. De hade inte mycket mer gemensamt än detta: de skulle lära sig skriva, och de skulle lära sig tillit.

I övrigt utgjorde de en ganska spejsad bukett av klass, kön och etnicitet. Kanske hade man förväntat sig att deltagarna på en sådan resa skulle vara ganska homogen medelklass, blek och rik, uttråkad och trygg, men slumpen - och vetenskapens utveckling - ville annorlunda.

Forskarna hade just lyckats belägga vad många teoretiska fysiker hade spekulerat om länge: att världen är ett hologram, en tunn hinna på ytan av ett svart hål. Rebecca Montefiori, som hade kompletterat de matematiska formlerna med experiment som var tillräckligt empiriska för att duga som bevis, hade fått nobelpriset i fysik det året, och bortsett från att många var glada att en kvinna hade fått nobelpriset så hade upptäckten fört med sig ångest. Självmorden hade ökat dramatiskt då världsbilden förändrades så brådstörtat. Den egentliga informationen, tredimensionaliteten, verkligheten, låg alltså djupt förborgad inuti ett svart hål, och allt vad människan uppfattade som verkligt var endast en tvådimensionell projektion därifrån.

Krisen blev betydligt större än då Copernikus och Galilei flyttade bort jorden från universums centrum, eftersom de nya rönen spred sig med twitterfart över jordklotet och alltså inte tog hundratals år på sig för att sjunka in i det allmänna medvetandet.

Världen hade visat sig vara en dröm, en tunn slöja utan substans, just det som poeter och religiösa grubblare hade profeterat om sedan urminnes tider. När mänskligheten nu ställdes inför ett mer definitivt och naturvetenskapligt faktum, gick det inte längre att betrakta den typen av utsagor som något slags vaga existentiella insikter.

Det var så. Bokstavligen.

Hur kunde då ett nobelpris i fysik leda till att ett antal svenskar begav sig till Jerusalem juletid, på en kombinerad skrivarkurs och meditationsresa på temat Tillit, och att dessa svenskar var en strålande heterogen bukett av kön, klass och etnicitet?

Jo, orsaken var att Postkodlotteriet, närmare bestämt GrannYran, hade avsatt en liten specialpott i skuggan av den nya skrämmande upptäckten. Specialpotten var avsedd att gå till "moraliskt stöd och uppbyggelse", och pengarna var villkorade: tanken var att vinnarna, som skickades iväg på temaresor till olika platser på jorden, sedan skulle utgöra pelare av tillit som bar upp världen. "Som ringar på vattnet", stod det i statuten, "kommer vinnarnas och deltagarnas förtröstan att sprida sig".

Rebecca Montefiori hade mordhotats på nätet. Inte så få var de som menade att det var feminismen som bar skulden till paniken och självmordsvågen: inte nog med att kvinnosaken hade underminerat familjen, nu var hela universum upplöst, rymden hade gått från ordning till oordning tills det visade sig att allt bara var yta.

Näthatet mot Rebecca Montefiori hade överträffat det mesta i den vägen - en Facebookgrupp hade skapats med mottot:

Fittan är ett svart hål!

Sverige hade i anslutning till Nobelpriset bestämt att det krävdes krafttag mot trollattackerna mot Rebecca Montefiori men även att hennes skakande upptäckt, allt annat än moderlig, kunde mildras om Postkodlotteriet understödde svenska värderingar, och GrannYran lämpade sig väl för en sådan specialpott.

Svenskarna på tåget till Jerusalem - det tåg som färdades så ceremoniellt långsamt - hade vunnit pengar ur specialpotten. En nitlott, menade några av dem. Mannen som innerst inne - om det kan finnas något innerst inne i en värld som bara är ett hologram - gärna hade sett att hans pojk tagit revansch för hans erotiska och professionella tillkortakommanden i livet genom att bli fotbollsstjärna - den mannen, Lukas pappa alltså, tillhörde de mest klentrogna. Att världen var en tunn spya ur ett svart hål bekom honom lika lite som relativitetsteorin eller kvantfysiken: jaha, och? Lukas pappa hade inte drabbats av ångest, och nu tyckte han att det var absurt att slumpen hade valt ut just honom till att bli en pelare av tillit: varken ångest eller tillit kändes som hans grej. Att temaresan hade ett inslag av skrivarkurs (eftersom deltagarna anmodades skriva om sina upplevelser sedan) tyckte han däremot var kul.

En kvinna med ett väderbitet utseende - snaggad, muskulös, fortsatte på tåget att sköta sina gåtfulla affärer via mobil.

- Dom ska ändå hosta upp med en tretti förti papp och då gäller det att man kliar sig i huvet och tänker efter lite, sa hon.

- Säg inget till de andra, utan nu kör vi så här.

Även hon ställde sig skeptisk till att bli en pelare av tillit. Hon hatade mindfulness, var ointresserad av universums alla hyss och påhitt, och hade föredragit att få ut vinstpengarna i cash.

- Det är fler araber i Malmö än på det här tåget, konstaterade hon med ett outgrundligt leende.

GrannYrans nitlott hade varit en födelsedagspresent från hennes arbetskamrater på femtioårsdagen.

Challe, som inte var någon fotbollsmamma, och som hade bestämt sig för att följa sin man till Jerusalem medan barnen firade jul hos farmor och farfar, var en kvinna som under lång tid hade lidit av melankoli. Hon var mitt uppe i en livskris när hon drabbades av Rebecca Montefioris stenhårda bevisföring. Montefiori hade fått Nobelpriset för att hon visat att allt är irrbloss. Challe kände sig som ingen. Challe var bara en ovidkommande del av något som hade visat sig vara en bluff. Hon kände sig som en kvinna utan egenskaper. I tonåren hade hon upptäckt att hon inte hade några intressen, inte ens mode och smink. Som vuxen såg hon omvärlden insvept i likgiltig dimma.

Men kanske just för att hon var en person utan personlighet, kunde hon ta till sig den nya upptäckten på ett mer genomgripande sätt än många andra av GrannYrans specialpotts vinnare. Lika botar lika, säger homeopaterna: kvinnan som kände att hon knappt ens var ett hologram av en kvinna blev universaldrabbad och även om hon inte var säker på att just hon kunde bli en pelare av tillit, tänkte hon att det kanske skulle visa sig att hon var mer lämpad för den saken än hennes man.

Om hon ändå hade haft en tro! Om hon ändå hade sluppit vara ett stoftgrand i universum! Challe såg ut genom fönstret mer än de övriga, och blicken irrade runt bland olivlundarna som om den hoppades att någonting övernaturligt skulle visa sig där.

Kursens ledare hade åkt i förväg. "Åka i förväg", som försynens utsända.

En ung kvinna som var djärv nog att kombinera de två förment största hoten mot Västerlandet - muslimsk bakgrund och kommunism - satt och facebookade. "Hoppas att vi får se klippdassar", skrev hon.

Gruppen hade ytterligare fem deltagare - en ljudtekniker, ett vårdbiträde, en förtidspensionär, en gymnastiklärare och en revisor, medan mannen som Lukas pappa hade talat med i själva verket inte var med på tåget, det handlade om en mobilkonservation med en kompis.

- Huvudsaken är att han inte får mitt skitliv. Jaja. Ok. Vi hörs, avslutade han samtalet. En lång blick från Challe, full av tiotusenkronorsfrågor.

Skarvdunket hade upphört. Tåget rörde sig framåt så tyst som om det hade lämnat marken.

- Det här är första julen jag inte jobbar, sa vårdbiträdet.

- Som jag fattat ska vi se alla dom här, vad heter dom, viktiga ställena, sa revisorn.

- Rasism finns i alla folkgrupper svenskar är egentligen det minst rasistiska folket. Finns det nånting som bevisar det mer än den här jordplätten?

Den snaggade kvinnan svepte med handen mot fönstret.

- Det är viktigt att lära sig svenska, sa gymnastikläraren.

Kvinnan som ville se klippdassar satt böjd över sin Iphone. Plötsligt ryckte hon till.

- Rebecca Montefiori har blivit mördad.

Under ljudet av Challes snyftningar gled tåget in vid perrongen i Jerusalem.