Skiter i Nobelpriset - läser Tidskrift för Genusvetenskap

2013-10-10 | Freke Räihä padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

Medan kulturredaktionerna runtom i världen arbetade febrilt på att förbereda sig på att skriva om den nya nobelpristagaren fikade författaren Freke Räihä i Lund och skrev om varför Tidskrift för Genusvetenskap är viktigare. Händelsevis utmynnar hans reflektioner i en maktkritisk hyllning av kortformatet som ju fick ett visst erkännande genom valet av Alice Munro

Freke Räihä är författare och är med i redaktionen för Tidningen Kulturen.

Den litterära maktens ständigt återkommande viktigaste dag. 10 oktober 2013, den torsdag då den nya ständiga sekreteraren ska gömma sig i sina hemligheter på sitt kontor och sedan träda ut ur trädan. Omröstningen liknar den kring den nya påven. Jag kommer inte ens ihåg vad han heter. Varken Papa eller Peppe. För visst är det en han. En manlig romanförfattare med högt stående litterära anspråk på sina konservativa narrativ.

Jag sätter mig på Martas i Lund. Äter en dammsugare och dricker kaffe. Om tio minuter kommer poeten från Hakkas och sitter. En dammsugare görs traditionellt av gamla kakrester och sprit dolt i marsipan och chokladdopp. Jag vill säga något om det här. Om varför jag hellre läser Tidskrift för Genusvetenskap än väntar på ett lås vid 13-tiden. Varför denna tidskrift är viktigare än världens största litterära pris.

Jag och poeten från Hakkas ska prata om Kulturhuvudstadsårets problematik, Provins, min text om Lossmenkonflikten, boende och andra socioekonomiska faktorer. Men jag hänger inte vid något lås. Det är öppet. Förväntningen på mig som litterär fältstudent anlägger en press som jag skakar av mig. Jag läser -- något sent, jag har fullt upp med att vara förälder, bära komjölk, passa dagistider, vara närvarande i alla ögonblick -- nr. 1/13. Med tema konstnärlig forskning.

Där jag känner mig genomlyst av de samtida strömningar som genomsyrar texterna. Betrodd med en ny kunskap. Problematiserad. Är det tänkt att nobels litteraturpris ska stå för en tidlös kanon. Historien bär vi ju som en erfarenhet ändå. Vi minns den genom litteraturen. Som består utan bildningen av kanon. Som läsare är jag hänryckt. Lösryckt. Hittar mina böcker på andra sätt. Jag funderar istället på debutantpris. Fast jag inte själv prisats. Det ligger inte för mig.

Jag är en läsare av text och kräver föga av annan materialitet. Den resterande delen av de högt skattade litterära i samlingen av ungefär 18 är vår litterära kanon. Jag har nog bara med behållning läst Lotass. Kanske målar jag mig in i ett hörn och min plats svart på listan.

Jag hittar i Tidskrift för Genusvetenskap, till mitt arbete, "Kritisk i betydelsen deplacering av självdekonstruktionen" och tänker att jag maler verken mellan mina fingrar. Att jag inte kan citera tydligt. Att jag formulerar om. Jag tänker också på kortprosans inneboende subversivitet. Hur kort och kärnfull en måste vara för att skriva ur ett perspektiv där allt en ser är andras ryggar underifrån. Hur den långa formuleringen är elitens. Tiden räcker inte till för oss andra. Och pengarna räcker bara till en kopp kaffe till.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.