Daniel Birnbaum är chef för moderna museet i Stockholm./Daniel Birnbaum, Director of Moderna Museet.

Vi vill förskjuta standardberättelsen om konsten

2013-09-06 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

Efter att Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring tog över ledningen på Moderna Museet i Stockholm framstår det allt mer som en medveten strategi att integrera genusperspektiv i utställningsverksamheten, är det så?

Katarina Rosengren Falk ställde frågan till Daniel Birnbaum i ett exklusivt samtal om feminism, förändringsarbete och framtiden.

FAKTA/begrepp

CIS-personer brukar de personer kallas som inte ifrågasätter sin könstillhörighet utan upplever sig som biologiska män eller kvinnor och som anser att deras kroppar och beteenden beror på, och överensstämmer med, det kön de menar att de tillhör.

Kanon brukar användas för att beskriva hur olika typer av kulturella uttryck uppfattas som mer högstående i olika kontexter och hur dessa romaner, konstverk och annat fortsätter att beskrivas som sådana i historieskrivning, forskning med mera. Exempelvis är August Strindberg en kanoniserad författare och hans verk en del av svensk, litterär kanon.

Performance är en konstform med en snäv definition som i praktiken varierar mycket. Begreppet som omtolkas kontinuerligt, började användas bl a som en utveckling av ”Happenings”. Performancekonst kan till exempel vara ett framträdande i ett galleri eller på ett konstmuseum av och med den närvarande konstnären i vilket den eventuella publiken på olika vis kan både bli och ta del av verket.

Performativitet beskriver handlingar, beteenden, kroppsspråk, tal och andra uttrycksformer kopplat till både personens eget, upplevda, syfte och subjektivitet samt omgivningens tolkningar kring dessa gester. Genom Judith Butler har begreppet blivit ett av de mest framträdande inom genusvetenskapen och används för att används beskriva hur kropp och genus skapas och blir till genom imitering och upprepning.

Sedan en tid tillbaka finns det ett svenskt konstmuseum som arbetar konsekvent med att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Hilma af Klint, Eija-Liisa Ahtila, Yael Bartana, Keren Cytter, Siri Derkert, Cecilia Edefalk, Sofia Hultén, Jacqueline de Jong, Mary Kelly, Jutta Koether, Klara Lidén, Lee Lozano, Tala Madani, Alice Neel, Niki de Saint Phalle, Doris Salcedo, Isa Genzken, Ulla Wiggen, har alla visats i på Moderna Museet i Stockholm inom loppet av några år. Det låter som en feministisk utopi. Men efter att Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring tog över ledningen ute på Skeppsholmen framstår det allt mer som en medveten strategi att integrera genusperspektiv i utställningsverksamheten, är det så?

– Ja, det är en medveten strategi. Jag blir själv förvånad av alla dessa namn, och då är ändå några utelämnade. Sedan 2010, det år då Ann-Sofi Noring och jag tog över, har vi gjort betydligt fler separatutställningar med kvinnor än med män.


Var kommer inspirationen ifrån, för din del? Intryck från den internationella konstvärlden? Insikten om den massiva manliga dominansen i museets samlingar? Eller drivs du av något annat?

– Det handlar om jämställdhet som en rättvisefråga, självklart. Om att bryta den manliga dominansen. Faktum är att vi är det enda stora museum som aktivt jobbar med detta i ett internationellt perspektiv. Men det handlar också om att se på konsten ur nya perspektiv. Vi vill komplettera och förskjuta standardberättelsen om konstens utveckling – ibland en aning, ibland radikalt – genom att sätta fokus på konstnärskap som hamnat något i skuggan. Inte sällan är dessa konstnärskap kvinnliga. Att för fjärde året i rad göra något fler separatutställningar med kvinnliga konstnärer än med manliga är inte bara uttryck för ambitionen att rätta till en obalans, utan lika mycket för viljan att presentera alternativa berättelser om hur konsten utvecklats. De stora europeiska museerna är manligt dominerade så det här är också ett sätt för oss att vara annorlunda och spännande. Det är själva drivkraften.


Hilma af Klint-utställningen är ett lysande exempel på hur genusteori kan fungera i praktiken. Att lyfta fram detta tidigare mer undanskymda konstnärskap har förändrat bilden av både Hilma af Klint och hennes samtid. Men hur har bemötandet av Abstrakt pionjär sett ut? Till exempel har argumentet att af Klint inte aktivt sökte förändra konstbegreppet fortsatt att föras fram som motiv till osynliggörandet av henne. Men hade det verkligen varit möjligt för en kvinnlig konstnär att göra sin nyskapande röst hörd i den dåtida kultureliten? Finns det några andra exempel på detta? Ur ett feministiskt perspektiv kan det tolkas som en strategi och ett kreativt beslut att dra sig undan för att kunna fokusera på sin konst. Kan det ha varit så, tror du?


Hilma af Klints "Abstrakt pionjär" på Moderna museet i Stockholm från tidigare i år.


– Vad gäller radikala förskjutningar av standarberättelsen så har Hilma af Klint-utställningen goda chanser att åstadkomma just detta. Ingen annan utställning på Moderna Museet har fått en liknande uppmärksamhet internationellt. Den har recenserats i nästan alla stora tidningar i Europa och även i New York Times. Men tillhör hon verkligen det tidiga avantgardet? Jag tror egentligen inte det, hon skapade ju sina egna nätverk istället för att bege sig iväg till Paris eller Berlin för att bli en del av sid tid, så som vi känner denna tid. Hon ville hellre skapa för framtiden.


Tror du att det finns fler, så att säga avvikande, konstnärer av samma kaliber som af Klint att ”upptäcka” och komplettera kanon med?

– Kanske inte precis som i af Klints fall, för hon är ju så ovanligt hemlig. Men när vi lyfte fram en målare som Jutta Koether istället för exempelvis Martin Kippenberger, så fick vi en annan bild av det tyska måleriet. Inte nödvändigtvis en sannare bild, men en som inte upprepats med samma envetenhet på mängder av museer världen över. Den stora utställningen med Eva Löfdahl var i första hand en presentation av ett stort svenskt konstnärskap, men genom att omge utställningen med en mängd arrangemang om litteratur, dans, musik och filosofi så kom hennes konst att fungera som ett prisma genom vilket vi blickade tillbaka på den generation som blev synlig under 1980-talet. Att vissa konstnärer kan fungera som ett prisma i vilket en hel epoks konstnärliga och politiska ambitioner blir synliga är en tanke som följt oss i vårt arbete. Om man väljer Yoko Ono, en av ytterst få kvinnliga konstnärer i fluxus-rörelsen, så får man inte bara ett specifikt perspektiv på just denna grupp, utan också på en hel generation.


Ann-Sofi Noring och Daniel Birnbaum utgör ledningen på Moderna Museet.


Hur ser du på att Moderna Museets samling består av en förkrossande majoritet vita, så kallade CIS-män, kommer det att kunna förändras i och med ert arbete?

– Det är givetvis svårt att förändra könsbalansen i en så enorm samling som sträcker sig mer än ett sekel bakåt. Det handlar snarare om att lyfta fram de starka kvinnliga perspektiv som får oss att se på historien på ett rikare sätt. Vi vill ju inte syssla med historieförfalskning, men vill förstå och visa upp historien på ett rikare sätt. De flesta av modernismens grupper var dominerade av män, det är ett faktum som vi inte vill förneka. Det gäller inte bara kubismens Picasso eller surrealismens Dali. Ta exempelvis situationismen, den radikala politiska och konstnärliga organisation som med Guy Debord i spetsen formulerade vad som ofta betraktas som det sista europeiska avantgardet. Men om man tittar närmare så finns där kvinnliga medlemmar, i situationismens fall författaren Michelle Bernstein, en av gruppens grundare, och målaren Jacqueline de Jong, redaktör för The Situationist Times. I fjol hade vi dem båda på museet, de Jong för en utställning, Bernstein för en presentation av Alla Kungens Hästar, hennes nyckelroman om situationisterna i svensk översättning, utgiven av OEI i samarbete med Moderna Museet. Även den amerikanska popen är dominerad av manliga konstnärer. Men den på senare år uppmärksammade Elaine Sturtevant, en på många sätt gåtfull gestalt, befann sig i Andy Warhols närhet och umgicks med Jasper Johns och Claes Oldenburg. Hennes konst tar vissa tankar om upprepning och reproduktion som finns hos de manliga kollegerna ännu längre än de gjorde, och kastar ett nytt ljus över hela denna generations idéer kring sampling och appropriation av visuellt material. På så sätt fungerade även Sturtevants utställning som ett prisma genom vilket ett konstnärligt och intellektuellt landskap blir synligt på ett annorlunda sätt. Historien är inte skriven en gång för alla, den skrivs om kontinuerligt – av alla oss som jobbar med konsten, forskar kring den och gör utställningar. Och av publiken, alla de människor som är beredda att möta den ur nya perspektiv. Det är med utställningarna som Ann-Sofi och jag sätter ett slags agenda. Samlingarna finns där som en oändligt rik fond, men den kan betraktas på många sätt, och om man lyfter fram starka kvinnliga konstnärskap så blir hela historien rikare. Jag är glad att vi har viktiga verk av Louise Bourgeois, med henne hjälp ser vi surrealismen på ett sätt som gör att vi inte bara tjatar om Dali och Duchamp. Och jag är glad att vi har Meret Oppenheims kanske viktigaste verk, du vet de märkliga skorna som knutits ihop till en liten bisarr skulptur.


Nikki de Saint Phalles Devouring Mother.


Jag tolkar ”historieförfalskning” som om du menar att det inte går att ”uppfinna” kvinnliga och andra avvikande konstnärskap i efterhand men inte bara Hilma af Klint-utställningen utan även den om Nikki de Saint Phalle förändrar bilden av en kvinnlig konstnär, och därmed även diskursen. Oavsett så förändras ju konsthistorien även genom belysandet av den vita, maskulina hegemonin inom konsten, såväl som andra områden. Att problematisera makt, normer och kanon är också, bland mycket annat, jämställdhetsarbete. Detta är i högsta grad aktuellt i den pågående transformationen av svensk feminism, där allt från genusteori till aktivistisk praktik uppdateras, eller behöver uppdateras. Det pågår en inspirerande uppblomstring av kritik av vithetshegemoni, binära könskategorier, heteronormativitet, transfobi och mycket mer inom feminismen just nu. Parallellt med detta har frågor om performativitet, intersektionell identitet och mycket annat börjat formuleras och uttryckas av konstnärer, exempelvis Mika Rottenberg. Har konstnärer som experimenterar med identitet och performativitet först och främst föregångare inom konsten eller är det de nya teorierna och praktikerna som är inspirationskällorna, tror du?

– När jag studerade i New York i början av 90-talet var Cindy Sherman redan den mest omskrivna av alla konstnärer. Jag hade Rosalind Krauss som professor på Columbia och hon använde sig av Shermans bilder för att diskutera frågor om subjektet som en konstruktion, med inspiration hos Roland Barthes och Jacques Lacan. Det fanns många andra som skrev om Sherman redan på den tiden med idéer hämtade från Judith Butler. Men det märkliga med stora konstnärer är att de aldrig bara illustrerar teorier. Visst kan vi applicera psykoanalys och queerteori på hennes verk, men de uttöms inte av det. Har Sherman ens läst Lacan? Jag har inte vågat fråga, men jag tror inte det.


Nej, det är en av de företeelser som utmärker verkligt inspirerande konst, att den ofta är både undflyende och påträngande samtidigt, och att det aldrig finns någon direktöversättning till orden och olika sorters verbala förklaringar, varken från konstnärens håll, antar jag, eller som betraktare eller kritiker. Hur ser du på föregångare till konstnärer som Mika Rottenberg och Tala Madani bland tidigare konstutövare då?

– Duchamp skapade sitt kvinnliga alter ego Rose Selavy, och blev den första uppenbart queera gestalten i konstlivet. Utan Rose Selavy vet jag inte om David Bowies Ziggy Stardust varit möjlig, och kanske hade inte Warhols transvestiter fått samma roll i konstlivet utan inspirationen från Duchamp.  Två exempel på konstnärer som arbetar med politiken som på olika sätt arbetar med konstruktionen av identiteter är Tala Madani och Cindy Sherman, som vi visar under hösten. Madani skapar rätt fantastiska målningar som sysslar med maktstrukturer och maskulinitet. Hennes ritualliknande, ofta absurda situationer pendlar mellan figuration och abstraktion, och kan vara rätt provocerande. Jag känner inte till någon annan målare som på ett så frispråkigt sätt undersöker mansroller.


Och i den svenska kontexten, hur ser det ut här? I ett feministiskt perspektiv är det inte bara upplyftande utan också förvånande att det finns konstnärer som till och med kallar sig feminister idag, och vars karriärer inte tycks bli lidande av det, Rebecka Bebben Andersson som fortfarande studerar på Konstakademien, till exempel. Så har inte alltid varit fallet i den kompakt maskulina sfär som konstvärlden är.

– Om vi tittar på den svenska scenen så är det uppenbart att ett flertal av de konstnärer som har störst framgång internationellt är kvinnor: Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Nathalie Djurberg, Klara Lidén, Sofia Hultén. Huruvida alla dessa kvinnliga konstnärer uppfattar sig som feminister vet jag inte, men det är uppenbart att konstlivet förändrats. Kanske kunde någon kritisk människa ställa frågan om hur angelägen hela denna tematik egentligen är i relation till andra maktstrukturer. Vore det inte till exempel viktigare att se på verksamheten ur ett mångfaldsperspektiv. Är vi inte absurt vita och västorienterade? Jo, det är vi. Att vi just nu är det stora museum i hela världen som lyfter fram flest kvinnor är jag glad över, men dessa andra frågor är en enorm utmaning och minst lika viktiga framöver. Och det handlar inte om att tro att vi måste intressera oss för kulturer långt, långt borta. Tvärtom, hela denna mångfald finns här i Stockholm om vi är beredda att titta närmare på vad som sker.


Om du menar att vi har uppnått ett stadium där det går att lämna jämställdhetsperspektivet bakom oss tror jag du har fel. Men det är nödvändigt att kombinera all form av feminism med andra analyser. Ett förändringsarbete, om det så är forskning eller praktik, utifrån en heteronormativ och vithetshegemonisk tvåkönsmodell är inte bara förlegat, det är kontraproduktivt, det visar till exempel Black Feminists kritik av Slut Walk och muslimska och andra feministers kritik av Femen väldigt tydligt. Ett sätt att arbeta med dessa frågor är att använda intersektionalitetsperspektivet, som handlar om att avtäcka skärningspunkter i teori och praktik. Men just konstvärlden har ju länge och gärna framhållit sig som en globaliserad sfär. Biennaler och andra återkommande utställningar av samtidskonst sägs ha förändrat förutsättningarna för kuratorer, kritiker och andra, så som politiska och ekonomiska intressenter. Har det skapat förändring att evenemangen och konsteliten har besökt, och blivit/tagit del av, nya platser och sammanhang genom denna bokstavliga form av globalisering?

– Ja, tiden då det fanns ett dominerande centrum i konsten är förbi. Den insikten är utgångspunkten för en rad seminarier nästa år i Stockholm och Amsterdam som handlar om konstnärer som skapar förbindelser mellan världsdelarna.


För att konkretisera ännu mera, har du några exempel på spännande konstnärskap som arbetar med de här frågeställningarna?


Tala Madanis Dirt.


– Många. Tala Madani, som jag nämnde tidigare, växte upp i Iran och nu är bosatt i USA, till exempel. Med humor och allvar, i måleri och animation, kommenterar hon olika nivåer av maktstrukturer. I höst öppnar vi också en utställning med Christodoulos Panayiotou från Cypern som med sin bakgrund inom koreografi och antropologi sammanväver forskarens och koreografens metoder. Den brasilianska konstnären Rivane Neuenschwander har tillsammans med ett antal svenska elever tagit fram ett helt nytt möblemang för museets huvudentré, ett rörligt arbete som utgått från mötet mellan nordiska allmogemöbler och den samtida vardagen i Brasilien. Nästa år visar vi en stor retrospektiv med den mexikanske konstnären Gabriel Orozco, som rör sig mellan tre kontinenter och lika många språk. Hans motiv hämtas från latinamerikanska traditioner, verk kan leka med ready-made-konceptet eller presenteras i en stil som för tankarna till ett naturhistoriskt museum. Han är fantastisk! Meriç Algün Ringborg är verksam i Istanbul och Stockholm och arbetar med erfarenheten från de två olika delarna av världen och förflyttningar däremellan. Samtidigt arbetar Georges Adéagbo från Benin med att samla in objekt från stadens utkanter, och olika typer av föremål gjorda av lokalt verksamma hantverkare. Adéagbo komponerar sedan materialen i ett jättelikt collage som jag hoppas att vi kan visa redan nästa sommar. Madani, Panayiotou, Neuenschwander, Orozco, Algün Ringborg, Adéagbo är alla konstnärer av detta lite nya slag. Hemlösa eller hemma på många platser. De skapar förbindelser mellan världsdelarna och bidrar till att rita om kartan.

Så hur ser framtiden ut på Moderna Museet? Kommer ni att fortsätta att komplettera kanon och göra konsten mer inkluderande?


Cindy Sherman kommer till Moderna museet.


– Jag tror att vi befinner oss i en tid då det för ett konstmuseum är helt nödvändigt att ständigt ompröva sin verksamhet. Kartan fortsätter att ritas om, och vi måste vi granska vår egen historia i ljuset av ny kunskap i en globaliserad värld. Vi kommer fortsätta att visa unga kvinnliga konstnärer. Det finns många som syns mer internationellt än här hemma, som Nina Canell. Och vi kommer lyfta fram konstnärer som hamnat lite i skuggan. Många av dem är kvinnor – som Lena Svedberg. Sen finns det förstås de riktigt stora kvinnliga internationella konstnärskapen. Jag hoppas att vi får till en riktigt bra utställning med Louise Bourgeois, hon är ändå rätt otrolig. Vi har två fina verk i surrealistutställningen, men vår publik vore värd att få se en riktigt övertygande presentation. Ja, sen grubblar vi på Marina Abramovic – det har hänt rätt mycket i hennes de senaste åren. Borde hon inte också bjudas hit? Det var länge sedan sist. Men allra närmast handlar det om Cindy Sherman, en av världens viktigaste konstnärer idag. Hennes bilder kan vara svala och eleganta, men också skrämmande och otäcka. De vill påminna om allt det som den tillrättalagda kvinnliga fasaden måste dölja: kroppsliga utsöndringar, spyor, slem och blod. Mögel och förruttnelse förstärker äcklet. Kanske kan man se dem som påminnelser om den feminina konstruktionens bortcensurerade och psykiskt förträngda frånsida. Cindy är själv här och hänger sina bilder, det blir årets viktigaste utställning i det här landet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.