Visst kan vi bättre än såhär?

2013-07-19 | Elin Tjernström padlock

OPINION

Tänk om lesbisk bara vore något en är och inget dramatiskt eller något unga tjejer uppmanas söka tröst för. Dags att gå från acceptans till inkludering, tycker Elin Tjernström. Hon är trött på att bli okejad och berättar om riskerna med att hetsfostra barn in i heteronormen.

Jag tar en tripp nerför Memory Lane. Gräver djupt i gamla kartonger, läser sida upp och sida ner i gamla dagböcker. Lär känna mina vänner som barn. Alldeles på väg att bli vuxna. Lär känna mig själv igen. Pusslar med bitar jag inte visste att jag hade, med bitar som kommit bort. Pusslar med bitar som jag kanske inte ens behöver men nu ligger de ju här. Och jag lär mig något. Och nu vill jag lära er.

Försök om möjligt att inte hetsfostra in era barn i heteronormen. Vi kanske inte visste bättre då, men jag (och kanske ni) vet bättre i dag. Jag var tolv år, nyss inkliven i puberteten och närmade mig tonåren. Jag gjorde mycket, var som alla andra. Jag var kär i Fredrik och Marcus och Zachary Hanson. Men när jag inte var med de andra, eller när jag inte var kär i Fredrik och Marcus och Zac funderade jag mycket. Är jag lesbisk? Tänk om jag är det, vad händer då? Jag vill inte vara det. Jag vill vara som alla andra.

Jag var tolv år och kanske rädd. Jag var tolv år och bara ett barn. Och det fanns ingen att prata med det om. Ingenstans berättades det att man kan vara kär i en tjej om man är en tjej. Kanske hade någon pratat om det lite snabbt någon gång, men samhället hade så hårt berättat att det var något udda. Och något som kanske inte var riktigt normalt. Något som gjorde att mitt liv inte skulle kunna bli riktigt lika bra som det skulle bli om jag bara gifte mig med en man.

De här känslorna skapade ensamhet mitt i en gemenskap. De här känslorna var inget man talade om. Det här var känslor som helst skulle försvinna.


Så därför, samhället, vill jag säga till dig, låt inte dagens tolvåringar tro att de är fel för att de kanske tycker att en tjej är snygg. Låt dem inte söka tröst i en Frida-spalt där det står att ”man kan känna pirr i magen när man ser en snygg tjej utan att vara lesbisk. Det är så i utvecklingen”. Låt dem veta att de inte behöver söka tröst, för det finns inget att vara ledsen över. Låt dem veta att livet inte blir sämre. Låt dem veta att de inte är onormala eller konstiga.


Gör vad du kan för att inkludera alla. Ha inte sexualkunskap om heterosex och ägna en lektion åt homosexet. Ha inte en temadag om homosexualitet. Ha inte ett djupt samtal där du berättar vad homosexualitet är. Rygga inte tillbaka om någon frågar. Låt homosexet vara lika naturligt som heterosexet, berätta hur två tjejer skyddar sig. Säg att kondomer skyddar två killar från sjukdomar. Låt homosexuella kärleksrelationer ta plats, som exempel, som en naturlig del. Låt barnen växa upp där det inte tas för givet att de är heterosexuella. Jag tror att det skulle bespara världen lite ångest, och väldigt mycket funderingar.

I dag kanske vi vet de här sakerna, vi bara glömmer att leva som vi lär. För vi vet att homosexualitet inte är en sjukdom, vi vet att människor blir kär i någon av samma kön. Och vi tycker inte sämre om dem för det. Men ibland känner vi också behovet av att påpeka det, att det ju är ”helt okej”, som om det finns någon som säger att det är det inte alls. Låt det bli en så naturlig del i den verkliga världen som jag tror att många av er har bilden av att det är.


Låt den homosexuella kompisen vara den skojiga kompisen, och inte enbart reducerad till sin sexualitet. Vi är duktiga, men nog kan vi bättre än så här? För visst ska jag få svara ”det var inte så dramatiskt ändå” på frågan ”hur var det att komma ut?” istället för det lite tråkigare ”varje nytt sammanhang är en ny gång”.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.