Christina Gratorp.

Utseendefixering förrädisk förklaring till ätstörningar

2013-04-23 | Christina Gratorp padlock

OPINION

Störda skönhetsideal räcker inte som förklaring till anorexia. Att reproducera bilden av den ätstörda som utseendefixerad är att förenkla och banalisera en komplicerad sjukdomsbild som behöver tas på större allvar, skriver Christina Gratorp, i ett svar på Felix Lindéns inlägg efter avslöjandet om modellagenturer som rekryterar bland en anorexikliniks patienter.

Christina Gratorp är engagerad i ätstörningsfrågor och medskribent i antologin Ätstört som utkom 2011


Läs också:

2013-04-22 Det sjukligt smala anses vackert

2012-10-30 Legitimt exploatera ätstörda

2011-10-14 Ätstört bryter tystnaden

2011-08-26 Ätstörningsvården saknar genusperspektiv

Bilden av den typiskt ätstörda har länge utgjorts av en ung anorektisk kvinna som på grund av samhällets kroppsfixering försökt banta sig vacker men inte lyckats hejda sig i tid. Ett individuellt misslyckande. Det är en förrädisk bild som på många sätt reducerar kvinnan till att främst vara skönhetsstörd och motståndslös inför omvärldens sjuka ideal. Idén förenklar och banaliserar en psykisk sjukdom och begränsar dessutom starkt vem som kan räknas in i kategorin ätstörd. Inte för att kategorisering i sig är eftersträvansvärt men diagnoser spelar stor roll för vilken vård en person kan förväntas få. Den som inte räknas som sjuk får heller ingen vård. Den som inte är smal nog, av förväntat kön eller tillhör en viss åldersgrupp får med en för snäv syn på ätstörningssjukdomar det svårare att söka hjälp. Inte minst blir det svårare att få rätt sorts hjälp.

Därför är det viktigt att vården inte ser ätstörningar som främst kroppsliga vanföreställningar orsakade av framför allt modeindustrin. Det är helt enkelt att inte ta hela den komplexa orsaksgrunden till ätstörningar i beaktande. Det är också viktigt att vi som engagerar oss i ätstörningsfrågor undviker att reproducera bilden av den ätstörda som utseendefixerad.


Efter skandalavslöjandet i tidningen Metro i förra veckan om att agenturer försökt värva modeller utanför en ätstörningsklinik i Stockholm har fokus åter igen hamnat på ätstörningar som fysisk åkomma, och på den ätstörda som kroppsligt förvirrad. Men ett självskadebeteende uppkommer inte i ett samhälleligt vakuum och en ätstörning behöver inte grundas i en längtan att bli vacker. Ätstörningar kan också ses som försök till ångesthantering och uppror, eller som en logisk följd av självhat orsakat av en omvärld som knappt ens tolererar små avsteg från normen.


Att rikta in sig på skönhetsbranschen som den stora boven är som att försöka plåstra om ett amputerat ben med skavsårsplåster. Om vi istället betraktar ätstörningar som ett fysiskt utlopp för psykiskt lidande kan vi fokusera på de underliggande orsakerna till att människor överhuvudtaget utvecklar självskadebeteenden. Vi kan självklart lida för att vi inte passar in i skönhetsnormen, men anledningarna till psykisk ohälsa är oerhört många fler än så. Sett ur det perspektivet blir det viktigt att inte enbart behandla ätstörningar genom viktkontroller och strikta dieter, utan också att ge oss de verktyg vi behöver för att kunna hålla oss friska även på sikt. Ansvaret hamnar dessutom i större utsträckning på den förebyggande vården och på oss alla, att skapa ett samhälle där de bakomliggande orsakerna till våra självskadebeteenden kan minimeras.


Att skönhetsidealet för framför allt kvinnor är mycket skevt är helt sant men även med en förskjutning av kroppsidealet kommer självskadebeteenden att uppstå, om än med andra uttryck. Det är givetvis viktigt att de bilder som syns i till exempel det offentliga rummet speglar fler än en kroppstyp, men det i sig kommer inte bota våra skälvskadebeteenden. Det kommer kanske att minska vår självsvält, men allt annat lika transformeras bara anorexian till något annat, ett slags NextGenAnorexia. Jag föreslår att vi tar vårt ätstörda samhälle på större allvar än så.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.