Vi är nyfikna på vad du håller på med, var befinner du dig, och vad ser du som de stora utmaningarna?

– Mitt uppdrag är enormt brett. Människor säger till mig att jag har fått ett omöjligt uppdrag. Det har jag inte, men det är svårt. Jag har aldrig haft ett bredare eller spretigare uppdrag. Det är sida upp och sida ner med goda politiska intentioner som jag verkligen delar. Jag tolkar mitt uppdrag såhär: Jag får lägga mig i vad jag vill och föreslå vad jag vill, med särskilt fokus på rättsväsendet.

– Vad vi gjort hittills är att fokusera väldigt mycket på det förebyggande, för det varit mycket fokus på rättsväsendet och är, men alldeles för lite på hur man förebygger och vad som fungerar, alltså uppföljning.

– Operativt har vi varit igång i sex månader och först nu på måndag är vi fulltaliga. Då är vi sju som jobbar, jag en åklagare, en assesor, en journalist, en statsvetare och fförbundssekreteraren från en av kvinnojoursorganisationerna. Mitt uppdrag omspänner allt våld i nära relation, traditionell kvinnomisshandel, barnmisshandel, hedersvåld, missbrukande kvinnor, äldre kvinnor, kvinnor och barn med funktionsnedsättning, män – som visserligen är betydligt mindre utsatta men det finns absolut män som är utsatta också – och många i de här grupperna har speciell sårbarhet.

– Jag har lett många stora utredningar och har aldrig haft ett uppdrag som varit så komplext. Ni har säkert sett de här processkartorna när en brottsutsatt misshandlad kvinna kommer in. Det är hur många myndigheter som helst som är inblandade och det är en omöjlighet att orientera sig i det och veta vad som väntar en.

– För de som arbetar i den miljön, som har huvudansvaret, som polis och socialtjänst är det också fullkomligt omöjligt att ha koll på allt. Som gammal chef går jag alltid ner på det konkreta, skruv och mutter, hur jag ska hitta ett sätt som fungerar i den grå vardagen för de som jobbar. I dag finns det inte kan jag säga.

Vad ser du är bristerna?

– För de som arbetar i den miljön, som har huvudansvaret, som polis och socialtjänst är det också fullkomligt omöjligt att ah koll på allt. Som gammal chef går jag alltid ner på det konkreta, skruv och mutter, hur jag ska hitta ett sätt som fungerar i den grå vardagen för de som jobbar. I dag finns det inte kan jag säga.

– Jag tittar nu på att antalet mördade kvinnor inte har sjunkit mer än marginellt de senaste 20 åren. Och det är inte acceptabelt med tanke på hur mycket vi har kört in i form av pengar och utbildning. Utan att fullständigt ha sett alla delar är jag inte förvånad att det faller viktig information mellan stolarna. Om man har till exempel hot och riskbedömningsinstrument där kriminalvården har sin, polisen har sin och socialtjänsten har sin och sedan pratar man inte med varann fast man kanske har samrådsgrupp men den träffas inte så ofta. Eller när jag träffar en av alla duktiga poliser som handlägger de här ärendena, hur ska de orka när de får börja morgonen med att kanske ringa 15 telefonsamtal i ett ärende för att stämma av olika saker. Sedan är nästan alltid barn inblandade, man glömmer barnen hela tiden, i handlingsplaner i allt. Och jag tror att på socialtjänsten ar man så mycket att göra många gånger att man har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan men man har ofta även en otydlig organisation.

– Goda öar finns, av gott samarbete, och det finns jättemycket duktiga människor som jobbar med det men det räcker inte för det är just öar, ser väldigt olika ut och spretar. Och de här öarna består av för få myndigheter. Det kan vara ofta inom vård och behandling som man har gjort bra grejer, till exempel Utväg skaraborg. Barnahusen, där är det rättsväsendet som har samlat sig, men vad händer med barnet när det lämnar barnahuset och går hem till föräldrarna? Vi vet från polisen att efter förhör är barnen tysta. Jag vet ju vad barn berättar för mig. Att mamma och pappa säger att nu hamnar pappa i fängelse och du på barnhem för att du berättade det här. Det säger man till en liten 5-åring och det låter vi barnen få bära själva

Hur menar ni att man kan arbeta emot det?

– Jag vet inte. Jag har inte lösningen, men vi måste våga ta de obekväma diskussionerna för att tillsammans hitta det minst dåliga. Det jag är inne och tittar på nu är någon form av samarbetsplattform, men då är sekretesslagarna besvärliga. Åtminstone huvudaktörerna borde kunna sitta och jobba tillsammans det måste vara mycket mer fokus på det förebyggande arbetet, att fånga upp människor tidigt.

– De flesta människor som råkar ut för det här är jätterädda för polisen och jätterädda för socialtjänsten. De vi behöver nå tidigt är rädda för oss, och då måste vi som är professionella hitta sätt att nå dem. Och vi måste prata mycket mer om hur vanligt det här våldet är. Människor tror att de är ganska ensamma. Det tror även gärningsmännen.

– Sjukvården träffar ju de här familjerna och där ska vi naturligtvis ha modeller där man frågar om våld. Man kan fråga om våld utan att kränka människor. Och jag tror också att vi måste hitta, det är jättesvårt, men alla de gärningsmän jag har träffat som gått i samtalsgrupp berättar att de slutat slå. Det var män som inte kunde sätta ord på sina känslor. De visste inte varför de agerade som de gjorde. När de har gått i samtalsbehandling har de kunnat sätta ord på sina känslor och fått insikt om vilken kvinnosyn de har.

– Så det finns mängder att göra. Det är så skamligt att erkänna att man slår, så man erkänner aldrig, fast man vet att det är sant nekar man in i det sista. Så skämmigt är det. Jag tänker att vi kanske kan komplettera med webbaserade behandlingar. Det är bättre än ingenting. Försöka hitta sätt att fokusera mer på gärningsmännen, ta itu med dem.

– Tar vi hedersvåld, vi gömmer och flyttar kvinnor och flickor och pojkar, vi kan hålla på i tio år till enorma kostnader och släkten slutar inte hata de hinner ändå upp. Och så låter vi dem sitta i fred och hata – vi ska ju angripa dem. Mänskliga rättigheter gäller inte bara svenska kvinnor och flickor. Vi ska angripa manliga enklaver, ta diskussionerna och åka hem till dem och säga, vi vet att vad ni håller på med, sluta med det. Om inte annat kan man skrämma dem från att fortsätta.

Det är intressant att du säger ”prata om det”, att det inte ska vara tyst, eftersom det så väldigt länge mest har pratats om hur kvinnor ska undvika alla möjliga situationer. Vi själva och våra kollegor som framträdde i Uppdrag granskning om hat och hot har fått rådet att inte prata om det, men när alla samlades blev det tydligt att det finns mönster som borde gå att lära av. Vad händer här, är det någon form av paradigmskifte på gång?

– Det har hänt saker på det här området de senaste tio åren. För tio år sedan pratade vi inte om våld i hederskontext. Det gör vi i dag. Vi kan ha debatt om det. Och det är en lång lång väg att gå, och det är väldigt komplext. Jag säger det till mina medarbetare, vi kan inte bli experter på allt. Om jag ska vänta på att kunna prata om saker och aldrig säga något fel då händer ingenting. Man måste vara pragmatisk.

– Om man vet att människor vill väl, då får man också hjälpa varann. Ibland är det så, två steg fram och ett tillbaka. Vi kan aldrig bli experter här, men vi ska veta tillräckligt för att veta hur vi kan hjälpa till att driva saker framåt. Så brukar jag jobba. Det är vad man gör som räknas. Opinionsbildning får andra göra mer. Jag försöker lösa ut saker så att man får en vardag att funka, för den är ibland kaos i dag. Men där är jag expert, jag är jätteduktig på det. Poliser är ofta väldigt ”hands on”.

– Och så lyssnar jag på folk.Vi har intervjuat över 100 människor, ideella organisationer, myndighetspersoner, brottsutsatta, gärningsmän. Jag ber dem alltid berätta, ”Vad tycker du jag skan förändra , som du inte kan göra själv?”. Vi börjar där så att det inte blir ett evigt berättande.

– Jag har varit på två konferenser och jag går inte på många fler. Hela dagen ägnas alltför ofta åt berättelser som alla känner igen, alla har hört förut och så bekräftar man varann. Man får inte ut någonting av en dag där det kan sitta 200 socialsekreterare, poliser och kvinnojourspersoner. Det är inte acceptabelt. Jag blir deprimerad.

Du pratade tidigare också om attitydpåverkan. Allt det här bygger på att det finns en enighet om att våldet ska bekämpas, men sedan kommer alla enskilda fall av poliser som misshandlar sina fruar, chefsåklagare som köper sex, exemplen på hur kvinnohat kommer till uttryck är många. Såhär i backspegeln, hur ser du att machokulturen, till exempel i polisen, kan bekämpas?

– Jag är väldigt pragmatisk. Den här rollen att bara vara utredare är ovan för mig. Det absolut bästa sättet är att alltid visa genom handling. Det slår mer. I Stockholmspolisen lät jag kvinnor och män byta plats. Jag jobbade stenhårt med det och det gav ju effekt. Så Stockholmspolisen skiljer sig rejält mycket från andra polismyndigheter. Och det är en stor myndighet så varje procentsats är väldigt många. Under min tid mer än fördubblade jag andelen kvinnliga chefer genom att sätta in kvinnor som insatschefer, operativa chefer.

– När jag lämnade fanns det inte en enda enhet som var enkönad. Till och med piketen fick jag in kvinnor på. Det var ett jättejobb. Så att hela tiden jobba i det konkreta. Jättemycket. Jag är väldigt medveten om det.

– Ska man förändra värderingar och attityder i samhället så börjar det med högsta nivån. Det går aldrig att få långsiktiga hållbara förändringar om det inte börjar med den högsta chefen. Därför är regeringen så viktig. Jag känner stort stöd från regeringen. Det är något jag upprepar väldigt ofta att jag har.

– – För tre veckor sedan bjöd jag och de tre statsråd jag har uppdraget ifrån, Maria Larssson, Beatrice Ask och Maria Arnholm in 15 generaldirektörer och riksåklagaren och rikspolischefen, till ett samtal. Jag, Maria Larsson, Beatrice Ask och den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm hade en sittning i rotundan. Alla kom och jag drog vad jag hade sett, och att jag ser att de här frågorna ofta inte ligger på strategisk nivå:

”Ni låter frågorna ofta hanteras på mellannivå. Handläggare får inte sällan avgöra för hela myndigheten hur man ställer sig till saker av strategisk art. Det är inte acceptabelt. Ska vi komma dit regeringen vill är det här en högt prioriterad fråga för ledningen, och jag vill komma till var och en myndigheter na och ha en diskussion om vad jag ser kan bli bättre ha en diskussion tillsammans om just era svagheter”.

– Jag fick ett jättestöd där. Jag hoppas det håller i sig och att jag blir inbjuden. Om jag inte blir inbjuden kommer jag att skicka ett mejl. Det är den strategiska nivån. Man måste börja högst upp annars håller det bara ett tag, sedan lägger det sig. Visa hela tiden i handling.

– I Stockholm körde jag in män på typiskt kvinnliga sysslor. Av någon anledning gick det mycket trögare. De områden där vi hade kvinnodominans hade av någon underlig anledning lägre status. Det var bland annat våld i nära relation, ett var HR frågor, så kallade mjuka frågor, etik, jämställdhet, attitydarbete och det var också lägre löner. Jag jobbade stenhårt för att få in män där och när jag fick det blev det ju effekt. Så ju äldre jag är desto mer ser jag balansen mellan kvinnor och män som så oerhört viktig.

Att du har gjort de här sakerna har väckt mycket motstånd och du har även fått påhopp internt. Ser du någon poäng med att prata om det?

– Jag vet att det går. Man får motstånd. Jag har till exempel vissa journalister som fullkomligt hatar mig, manliga, som ibland har hamnat i b-laget – ibland inte. Alltid samma typ, machoideal, och de älskar att på sina bloggar tala om hur förfärlig jag är, vilket spöke jag är, hur inkompetent jag är. Också hyfsat etablerade personer som i varje fall kommer ut med böcker på Bonniers, ägnar sig åt i det närmaste förtal, men jag har tyvärr inte tid med dem. De skulle bli jätteglada om jag tog upp en diskussion med dem och jag har inte tid med idioter just nu. Men det är irriterande.

– Så jag försöker säga till min personal, stick ut hakan och när det kommer att väcka reaktioner – gör saker just därför. Nu gör vi det här, alltid retar det någon. Det är för att vi har ett budskap. Det är bara bra om vi retar upp folk, för då kommer fördomarna fram. Jag är mycket för att man ska visa de fula huvuden som finns. Så startade jag arbetet med hbtq-frågor för 11 år sedan, genom att låta gaypolisföreningen gå i uniform i Prideparaden.

– Det farligaste som finns i kårorganisationer är att folk inte får säga vad de tycker för att det är inkorrekt. De ska säga vad de tycker, så jag straffar aldrig folk som säger vad de tycker utan jag tar diskussionen i stället, för annars knyter de näven i fickan, och så blir det som inte får sägas en sanning. Så upp med det. Och bemöt det. Det är verkligen ett chefsansvar på alla nivåer.

Har du anmält något hot?

– För några år sedan startade man en sida på Facebook och började skriva och låtsas att man var jag. Och väldigt mycket tyder på att det var anställda som gjorde det, män. Det tog i alla fall två veckor innan man fick den nedsläckt.

– Jag anmälde men det gick inte att spåra. Men vi såg att det kom inifrån våra egna lokaler. Det kändes väldigt ledsamt tyckte jag.

Det måste vara svårare att sticka ut hakan i en organisation som är väldigt mansdominerad...

– Om man redan är annorlunda som jag är. Då är det inte så mycket att grubbla över. Det är ingen annan polischef som har en bakgrund som förskollärare till exempel. Man är annorlunda från början så det är bara att köra i 110. Och det kan man om man är kunnig, stark och har väldigt mycket kunniga människor med sig. Om jag satt däruppe och pekade med hela handen, då skulle det inte gå. Jag förbereder beslut, involverar alla goda krafter och hjälper fram människor. För det är alltid så, inte minst inom polisen, att de goda krafterna är i majoritet. Det är det som är så underbart.

– Det är bara att den där klicken hörs och syns för mycket. Jag har alltid känt att jag har haft majoritetens stöd. Och har jag inte haft det så har jag låtsats. Det hjälper också rätt bra. Så mycket bra människor finns det som hjälper en, och då blir man stark – om man hela tiden tänker på att stödja alla som vill ha förändring. Det är så mycket bra kvinnor inom Stockholmspolisen duktiga kvinnor.

Hur skulle du vilja beskriva rättssäkerheten för kvinnor och vad kan vi hoppas på ska förändras?

– En sak är det ni håller på med. Att skriva om det, att prata om det är det absolut första steg man måste göra. Jag var i Nicaragua och tittade på hur man jobbar där, för det är ett land med extrem machokultur där man faktiskt lyckats vända utvecklingen på så sätt att folk anmäler övergrepp för att de börjar ha förtroende för myndigheterna. Den första kampanj de hade var precis det vi formulerat här: ”Bryt tystnaden!” Bryt tystnaden, problematisera, tala om det, man behöver faktiskt inte ha lösningar för att våga prata om saker. Svåra saker måste diskuteras innan man vet var man hamnar.

– Där hade de affischkampanjer, men det var samordnat. Inte som i Sverige att polisen kör sin. Utan där var det presidenten som på en bild skakade hand med socialministern och rikspolischefen. Och sedan var det stora affischer och telefonnummer till kvinnojourer och annat. När vi var där hade de en kampanj mot barnmisshandel, stora affischer med ett ungt par som höll en liten bebis, kärleksfullt och så står det såhär: Fostra ditt barn med kärlek och så fanns det telefonnummer till föräldrautbildning, kurser.

– De har ett aktivt program mot machokulturen som presidenten har lagt fast. Och myndigheterna sitter tillsammans. Där har man socialtjänst, polis, rättsläkare, åklagare och frivilligorgansiationer i samma hus. Det första en utsatt person, barn eller kvinna är inte en polis om man inte vill det. Många människor är rädda och det får man ha respekt för. Det är en stor sak att polisanmäla någon man har en nära relation till. Och vill man inte det så får man hjälp ändå. Det ska man få.

– Det är en jättesvår paradox. Det här är svåra brott och ska därför behandlas så, men det är också så att en rättsutredning inte löser alla problem, särskilt inte för barn, för de här människorna är i beroendeställning till varandra.


Skulle det här gå att genomföra i Sverige?

– De jag pratat med tror inte det. Vi har redan byggt upp så mycket i form av andra saker, så fort man föreslår fysiska hus och platser säger folk nämen nu har vi byggt upp den här modellen, mycket kompetenta barnahus till exempel. Jag ser bara att man inte kan hantera problem så här isolerat. Man måste ha en nivå där man behandlar alla delar av familjen. En väg för att en kvinna ska kunna lämna en man som slår, det är ibland faktiskt att kvinnan vet att det finns behandling och hjälp att hänvisa mannen till. Många kvinnor uppger att de skulle anmäla om de visste att det fanns hjälp och vi måste lyssna på de som är utsatta. Det finns ingen annan väg. Om det är många kvinnor som låter bli att anmäla måste vi ta reda på varför. Man behöver stöd och hjälp många gånger för att lösgöra sig. Jag tror i vart fall på någon plattform att samarbeta kring. Det ideala vore en fysisk plattform, för det vet jag underlättar.


– Min förra utredning om kriminella ungdomar, där har jag fått samtliga mina förslag genomförda på förhållandevis kort tid. Det beror på att den varit framgångsrik. Huvudförslaget kallar jag för sociala insatsgrupper. Inom polisen har vi gjort offensiva insatsgrupper mot grov brottslighet så när det gäller repressiva saker var samhället snabbt på fötter. Min inställning var att vi borde göra samma sak när det gäller att hjälpa och stödja, söker upp den som behöver och samlas runt det som behövs.

– De sociala insatsgrupperna är ingen fysisk plattform men en teoretisk och man träffas tillräckligt ofta, polis socialtjänst, den unga, nätverket, skolan och så gör man individuella handlingsplaner beroende på var och ens behov för de ser väldigt olika ut. Och jag lutar mot det när det gäller våld mot kvinnor också. Vi måste få det hårt runt kvinnan för att få det säkert, och varje kvinna måste få sina behov skräddarsydda och det måste vara hållbart över tid. Så ser det inte ut idag.

– Att få med alla myndigheter på det här är den stora frågan, och hur vi ska få hot- och säkerhetsbedömningar där man inte har flera olika sekretesskrav och inte delar uppgifter med varandra. Vi blir inte starkare än den svagaste länken. Det är vad jag har sett när kvinnor mördas.

Någon som tagit knäcken på tilliten är ju fallet Göran Lindberg...

– Ja, men vet du vad, det finns internationell forskning som visar att det här med enskilda skandaler det präglar inte synen på hela organisationen. Det kan vara bra att veta. Man upprörs och det påminner oss om att problemen finns överallt, men det är också så att människor förstår att en person är inte synonym med kulturen i organisationen och det är en viktig kunskap. Men det är jätteviktigt att gå till botten med varför man inte såg det här och vilka varningssignaler som fanns så man lär något av det.

Har man gjort det tycker du?

– Nej det tycker jag inte. Inte generellt.

Går det?

– Ja, jag har gjort det för mig själv, och det tror jag andra har gjort också. Nu ska man absolut inte med facit i hand trampa på någon som redan ligger, Göran Lindberg gjorde också bra saker, men jag vet att det fanns saker som jag och många med mig reagerade på.

Vad kunde det vara?

– Ja, det förstår du att det är inget jag vill prata om, men det var saker vi reagerade på och också förde fram. Men det ska man komma ihåg. Han gjorde också bra saker. Men sådana här reaktionsbilder finns hos personer som har problem, de kan få en väldig skjuts i just att... nej jag ska inte teoretisera kring det.

I tabut, skammen kring våld och övergrepp mot kvinnor ingår det att inte vilja se att förövaren kan vara någon vi gillar. Kan det vara en förklaring till att man inte har gått till botten fullt ut med det här.

– Jag har aldrig jobbat med Göran Lindberg, men jag gick tidigt ut och sa att Göran Lindberg har gjort många bra saker, för det är precis som du säger – varför klarade han sig, jo han hade också goda sidor. Och så har vi konfemerings-principen, att man ser det man förväntar sig se hos den andra personen, inte det andra och det måste man vara medveten om. Därför är det så viktigt när man till exempel utreder saker, att man närmar sig utan att ha bestämda åsikter först, vad man tror att man ska möta. Det har man ändå förstås, men det gäller att vara medveten om det. Jag tycker att man borde göra en ordentlig analys av Göran Lindberg, för det är en gåta på många sätt.

– Jag tror att man ska sätta en duktig forskare på att intervjua honom. Det bästa är att prata med människor själva. Hur blir det så här? Jag tror man ska börja där och prata med den det berör själv, för att sedan titta utåt. Det ska man absolut göra också för det är klart att människor med facit i hand tänker att det där borde vi ha reagerat på. Då får man komma ihåg att Göran Lindberg hade en väldigt hög position. Det är inte lätt att ifrågasätta länspolismästaren. Jag är övertygad om att man i Uppsala reagerade på saker, men vågade inte. Det är det som är så farligt.

Kan det vara en av anledningarna till att man inte tänker på män i höga positioner som är etablerade och respekterade att de kan köpa sex till exempel, för det är så tabubelagt att någon man respekterar gör det?

– – Ja, det är farligare att ge sig på, eller hur? Och i det här fallet var Göran Lindberg duktig på att lyfta fram kvinnor och befordra kvinnor. Vad jag förstår är själva handlandet något som triggades igång efter att Göran Lindberg hade klivit av som länspolismästare alltså själva handlandet, såvitt man kunde se. Det är ingen ursäkt, naturligtvis fanns problemen innan, jag vill inte sitta och spekulera i det, det känns inte trevligt, men naturligtvis borde vi göra en ordentlig undersökning vad vi i vår organisation kan lära av det, definitivt.

På fredag ska du tala på 8 mars-nätverkets evenemang i Fryshuset. Där kommer det att vara väldigt mycket kvinnor. I de här typen av sammanhang, på utbildningsdagar när det är valfritt, är det mycket kvinnor. Vad tänker du om det?

– Jag har mycket tankar om det, särskilt som jag har berättat för er att jag jobbar själv för att låta kvinnor och män byta plats, så jag var väldigt motsträvig till att ta det här uppdraget. Jag ansåg att våld i nära relation är ett mansproblem, och då måste vi engagera männen att ta itu med det. Och jag föreslog att man skulle ta en riktig machoman på polisen att arbeta med det. Här är över hälften av de jag anställt män. Jag försöker alltid ha 50-50 män och kvinnor. Det är viktigt för mig, för hur ska jag kunna gå ut och säga att det här måste bli en mansfråga om jag själv inte agerar så?

– Samtidigt måste jag ha de mest kompetenta, jag kan inte bara ta någon för att det är en man. Det var jättesvårt att hitta kompetenta män, men kvinnor fanns hur många som helst, duktiga, kompetenta, hundratals som hörde av sig till mig och som visade både förhoppningar och förtroende, och det tyckte jag var roligt.

– En sak som jag tror att jag kommer lägga fram som förslag, är att regeringen gör det här till en folkhälsofråga, för då angår den alla myndigheter och alla måste förstå att våld i nära relationer angår alla mer eller mindre.

Det kvinnor jobbar med inom polisen kan knappast kallas för mjukt och svagt, det är inga ofarliga saker att hålla på med. Tror du att det går att göra en prestigefråga av det här?

– Jag gör mitt bästa. Som polischef motiverade jag de bästa att bli chefer på det här området, ta sig an det. Jag höjde lönerna för utredarna för att det är ett särskilt ansträngande och svårt område. Man måste göra rent fysiska, konkreta saker, inte bara snacka. Säger man att det här är skitviktigt, jamen då får man visa det som chef, ge människor högre lön, låta det här vara en kraftig merit för sökande till högre tjänst och så vidare

– Så har jag gjort med många så kallade mjuka områden när jag var i Stockholm. Jobbade man på poliskontor med brottsförebyggande frågor då var det en merit till högre tjänst, och de som bara varit i spaningsgrupper och narkotika stod sig slätt, ni har inte följt det som jag visade var viktigast, så man hela tiden lyfter människor. Då förändrar man ju. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Och vågar man inte det ska man inte vara ledare, om man inte vågar leda. Det är samma sak här, så det kommer gå. Vi kommer att göra skillnad.