Utan titel

2012-11-02 | Anne-Sofie Nielsen padlock

KULTUR/HÖSTNOVELL

"Tänk om jag blivit sådan! Jag kanske hade blivit en dubiös, infekterad varelse med slemmiga extremiteter under min långa kjol..." En novell om drömmar och besvikelser Anne-Sofie Nielsen.

Augustiljuset hängde tungt över de hårdmogna små äpplena. Många av dem låg redan på gräsmattan, fallfrukt som ingen vill ha utom maskarna och de många getingar som fortfarande var i rörelse i sina torra bon. De frukter som hängde kvar avtecknade sig desto skarpare med en ljust grön nyans som inte verkade passa riktigt in i denna dunkelgröna månad. – Det var så varmt. Helst hade vi velat vara i skuggan, men det fanns ingen skugga. Det var som om solen, det allra sista av sensommarsolen ville stanna kvar och därför bröt igenom överallt i det tunga lövverket. Den oansenliga kamomillen slukade gult ljus för allt vad den var värd, undrande inför detta överflöd av underbart skälvande, men på intet vis, livgivande ljus. En trädgårdssax låg och rostade, det var ingen som använt den på många år. Lite längre bort stod de gamla trädgårdsmöblerna som inte blir intagna ens under vintern, grå som en åldrad människas hals. En humla surrade villrådigt, halkande på de vissnande strån som inte längre bar. Högt uppe i skyn skrek en tärna.

På kvällarna satt vi nere vid bryggan och grillade, slogs med myggen, såg ut på det blanka vattnet, på insekternas ljudlösa studsande. Syrsorna hade börjat spela, älggräset doftade, andetagen var knappt märkbara. Vi satt där och såg på de lysande öarna som sakta slöt sig kring sig själva som kronbladen kring sina ståndare och pistiller. På andra sidan skymtade vi ”Dödens ö”, som på håll nästan såg ut som Arnold Böcklins berömda målning. Att så här i skymningen sitta och se ut mot den och tänka sig den alldeles obebodd, med en eka som sakta lägger till med en nyligen avliden, det blå grusiga ljuset som gör sitt till, stenarna i vattnet som utkastade blommor.

– Den där färglösa döingen längst fram i båten, det är du, sa jag, men han bara skrattade.

Vi lade ifrån oss alla hårda ord och var bara lyckliga, sjönk in i den andres famn och bara lät oss värmas i lågmälda samtal om hur det varit och hur det sedan blivit.

– Älskar du mig, frågade jag som vanligt och tvingade ner hans ansikte tätt intill mitt.

– Ja, svarade han och såg plågad ut.

Och alldeles som vanligt hade vi druckit för mycket vin.

Jag hörde själv hur svårt jag hade att finna orden. Men det spelade ingen roll. Jag hade fått honom tillbaka och det var för närvarande det enda som betydde något.

Flyttfåglar drog bort i det avtagande ljuset, gjorde plötsligt halt vid den aggressiva mandorlan kring en enebuske, augustivarma fåglar med nerver av stål, med instinkten som böljande trådar. Solen gick ner i den trånga springan längst ut vid horisonten. Ett sista uns av ljus skakade till där ute i havsbandet, en lastångare körde sakta över det. Med armarna om varandra stod vi på bryggan och såg ut mot de mörknande öarna. Skuggan från husets skorstenar sjönk djupt ner i gräsmattan bakom oss.

Och på nätterna älskade vi som vi älskat förut. Helt och hållet hängivet. Mina ögon tog in honom, hela hans stora manskropp, blinda för allt utom honom, bländade som om jag stått länge och sett rakt in i soluppgången. Med sin tunga rörde han vid min hud, utmed mina handleder, min hals. Kysste mina mest skyddade ställen och tvingade mig att öppna mig och jag blev som en sjöfågel och jag grät. Jag kunde knappt tro att det var sant. Jag kände mig så trygg med hans tunga kropp över mig. Jag var som en utspänd fjäril som aldrig skulle nålas fast, darrande och så lycklig över att återigen ligga i hans famn.

– Nu kan du aldrig mer springa ifrån mig, sa han ömt, innan han plötsligt inte mer förmådde hålla orgasmen tillbaka och med ett konvulsiviskt stönande kom djupt inne i mig.

Så starka som när vi var nyförälskade är vi inte längre.

Då var vi odödliga, det är vi inte mer.

Tillbaka i Stockholm, satt vi åter på en restaurang.

– Hör du koltrasten? Det är nordens näktergalar, sa han och tecknade åt servitören att han ville ha en flaska till. Vill du ha en dessert? frågade han och sträckte sig efter matsedeln som låg på bordet bredvid.

När vi fått in den honungsdragerade björnbärsglassen lutade han sig tillbaka och sa plötsligt, utan att ens se på mig, att det hela tyvärr kunde vara ett misstag.

– Va?

– Jaa...

Han lutade sig ännu längre bakåt.

– Vad är det som är ett m-i-s-s-t-a-g ? upprepade jag med betoning på varenda stavelse.

– Jaa... Det är ju lite som uppkokt gröt det här.

– VA?

– ...

– VAD MENAR DU?

– Ja, vi har ju...

– Menar du att jag är som uppkokt gröt?

– ...

– VA? MENAR DU DET?

Och så säger vi inte mer på en lång stund.

Jag tar flera försvarliga klunkar ur glaset.

Desserten rinner ut på min tallrik.

– Ge mig bara lite tid. Alltihop har gått så fort. Viveka och nu du igen, säger han och försöker ta min hand. Men jag drar undan den.

Vi sitter tysta.

– Du är inget säkert kort precis, det ska du veta, fortsätter han efter en stund.

– Vad är det för säkra kort du behöver hela tiden? Du har ju allt!

– Varför tröttnar jag så fort på kvinnor? Är jag sjuk? tafatt tar han en sked björnbärsglass och ser med ens alldeles förstörd ut. Mitt liv är ett enda kaos.

Egentligen väldigt banala yttranden.

Vad håller jag på med egentligen?

– Du har allt utom skydd för dig själv! väser jag och reser mig från bordet. Kolla upp det! Det finns kanske försäkringar mot en själv också. Drulleförsäkringar!

Sedan går jag min väg.

Igen.


Går utmed Strömmen, ser på månen som kommit fram och som speglar sig i det dunkelblå vattnet och känner, som jag nästan alltid gör när jag ser månen eller stjärnorna, en oändlig frid inombords.

Två dagar senare ringde han och frågade om jag ville gå ut och ta ett glas och vi bestämde att mötas på en bar nere vid Slussen. Vi fick ett bord alldeles vid fönstret med utsikt mot Riddarfjärden. - Han talade om videofilmer han hyrt, TV-program han sett, om sitt arbete och jag tänkte, att det lika gärna kunde ha varit hon den där Viveka som satt här nu. Hon kanske bara inte hade kunnat komma ifrån. Ingen barnvakt. Själv kunde jag förmodligen bli ersatt av vem som helst. Han var en man som resonerade rent marknadsmässigt, vare sig det gällde pengar eller kärleken eller livet självt och hade förmodligen bara mig som någon sorts reserv. Om det i framtiden skulle visa sig bli obalans vad gällde tillgång och efterfrågan. - Var det alltså bara fråga om rädsla för att bli lämnad ensam? Övergiven. Finns inte kärleken som oberoende, positiv kraft som rör sig mot någon? Och inte bara flyr från något. Jag har ju egentligen aldrig - nästan aldrig - mått bra av att vara med honom. Varför har jag då hela tiden försökt så förtvivlat? (Pressen från omgivningen? Man ska inte leva ensam. Ingen mår bra av att leva ensam. En som lever ensam är det något fel på, en som dragit sig undan som ett skadeskjutet djur.)

Vid ett tidigare tillfälle hade jag fått se ett foto på henne - Viveka - och helt spontant utbrustit: ”Miss Piggy! Det är miss Piggy upp i dagen!” En blandning av miss Piggy och Uppblåsbara Barbara. Vilken pussemun, till för att få den körd långt ner i halsen och så ”var god svälj” (fastän det där sista sa jag inte. Och inte det om Barbara heller). Han hade inte sett särskilt glad ut och efteråt faktiskt erkänt, att han från och med då sett henne som miss Piggy hela tiden.

Hur hade jag hamnat i det här?

Det här var väl inte jag.

Var det här kvinnosolidaritet?

Var det så här man behandlade en olycklig medsyster?

Övergiven med ett litet barn.

Med ens verkade sextiotalet med dess sköra drömmar så avlägset. Alla argument hade fallit bort. Jag kom inte ens ihåg när jag förlorade dem. Kanske när min egen dotter var liten och det inte fanns någon som höll med mig om att jag liksom alla andra ensamstående mödrar var pionjärer, tillhörande en beundransvärd skara modiga som gick i bräschen och minsann skulle uppfostra våra barn själva, när det nu visade sig att fadern inte var något att lita på.

Solen gick ner bakom trasiga, lätt lilafärgade moln. Det var så vackert att jag egentligen bara ville gråta, men i stället tog jag en ny klunk av vinet och såg honom i ögonen med ett inbjudande leende på läpparna. Och han satt där framför mig så där på sin vakt som han alltid var och såg exakt ut som mannen på Aubrey Beardsleys ”The Peacock Skirt”, där han står framför kvinnan med hennes förföriska huvudbonad av förrädiskt, klibbiga sileshår och med de förgiftade tentaklerna väl dolda under fjällen på den underbart blågröna fjäderskruden. Tänk om jag blivit sådan! Jag kanske hade blivit en dubiös, infekterad varelse med slemmiga extremiteter under min långa kjol, blivit så indoktrinerad vid det här laget att jag utan att själv ha märkt det förvandlats till en giftig insekt som sög näring och kraft från intet ont anande män. (Om inte annat så för att inte göra dem besvikna.)



När han tyckte att vi druckit tillräckligt reste vi oss och begav oss några kvarter till ett ställe, där vi sedan dansade till långt in på natten. Vi dansade som när vi var unga, tänkte jag, men vi var inte unga nu och vi var inte ens unga den gången vi träffades, men vi dansade ändå och jag var lycklig igen. Jag hade aldrig kunnat dansa så bra med någon förut. Han förde så bra och jag var som en del av hans kropp.

När de stängt, kysste vi varandra där på trottoaren. - Och sedan gick var och en åt sitt håll.

Om man lutar huvudet bakåt när man sitter i en av våra många kyrkor ser man ofta spräckta fönster, glasmosaiker som knivar, spetsiga vapen med en Kristus-figur avbildad som en gestalt i skärvor mitt i (som en otäck förutsägelse vad som skulle hända med honom). Mitt i förödelsen svävar en vitglödgad duva. Det är vackert, men det gör ont att se på. Det tema som enligt den kristna religionen är det viktigaste, nämligen kärleken och nåden, avbildat på detta söndertrasade, direkt hotfulla sätt, får tillvaron att framstå som än mer uppdelad i obegripliga fragment, utan minsta överensstämmelse med de värderingar som jag vuxit upp med, nej, snarare som en ständig påminnelse om det glapp som jag plötsligt upplevde då jag flyttade från landsbygden. Det brast. Delade upp sig i taggiga bitar, vassa flikar som lade sig till rätta i ett obegripligt mönster, liknande de tavlor som Picasso gjorde under sin kubistiska period. Det var som om allt jag lärt mig i skolan var en påhittad lögn, att Jesu ord ur Bergspredikan: “Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem“ bara gällde de underbetalda. Tillvaron gick itu precis som kyrkfönstret ovanför mitt huvud nu, sprack upp i ett oändligt antal flisor, stickande småbitar som jag sedan inte fick ihop ordentligt förrän min dotter föddes.



Jag går ut ur kyrkan, denna gång Tyska kyrkan, lätt omtumlad och fortsätter vägen ner mot vattnet, fast besluten att varken tänka på den sargade Kristus eller tillvarons fragmentariska struktur.

- Vinden tar i, hängande fram och tillbaka i en vimmelkantig sång, solen blir till en ursinnigt skrikande blodsten och jag är helt säker på att ju sämre jag mår, desto bättre mår han. Jag klarar fortfarande av mitt arbete, naturligtvis gör jag det, jag ska skriva och jag ska göra det oerhört bra, men han, han fungerar inte bara på sitt arbete utan lyckas dessutom etablera nya relationer.

”Det finns en potential i förhållandet med Viveka, vårt verkar vara förbrukat.”

Sa han.

För två år sedan.


From: Gunilla Larsson <gunilla.larsson@telia.com>

To: Kjell Berggren <kjell.berggren@hotmail.com>

>

Date: January 14 2011: 23:19

Subject:...


Tror du att man kan använda sig av människor som om de vore någon sorts testremsor? Ena dagen känner du så och efter en vecka känner du tyvärr så. Tror du omgivningen inte är till för något annat än att du ska kunna känna efter hur du mår?


Han svarade inte.


Den allra första tiden då kärleken brann mellan oss, isen på trottoarerna brann med en låga i cinnober, som kvicksilver i krapplack och cerise och vi var så oerhört förälskade. Vi var förälskade som om vi varit det första paret i världshistorien, som om Romeo och Julia aldrig existerat, lika blinda som nyfödda hundvalpar, ivrigt famlande utan att kunna nå fram till det där som skulle ge stadga, det som förstärker förälskelsen till det som de benämner kärlek, de som vet vad de talar om av lång och ofta bitter erfarenhet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: