INTRO: – Visst har jag varit en bra mamma? Hon såg in i mina ögon, så djupt in att jag tror att hon såg en del av min själ.
Jag tänkte länge på vår relation, och visste att oavsett vad jag skulle svara så skulle jag på något vis såra mig själv. Dels så skulle jag ljuga, dels få höra det dag efter dag, mammas ständiga tjat om hur jag faktiskt sagt att hon var en bra mamma. Eller så skulle jag säga sanningen och då skulle hon såra mig, för jag är inte ett tillräckligt bra barn för att kunna säga till min miserabla mamma att hon faktiskt aldrig funnits där för mig. Det skulle hon göra klart för mig, så jag ljög ännu en gång.
Men mitt svar var kort så det kändes bättre. Varför vet jag inte, kanske för att det kändes som om det inte var en lika stor lögn. Jag älskade min mamma otroligt mycket, det har aldrig varit hennes fel att hon har hamnat fel. Mamma såg fortfarande in i mina ögon, jag antog att hon skulle börja förklara något för att skydda sig själv. Men hon sa inget, hon såg bara stumt in i mina ögon, drog in ett par djupa andetag innan hon släppte blicken och sträckte sig efter Rositan som stod på bordet. Hon tog ett par klunkar innan hon såg på mig igen och sa något som jag aldrig förut hört henne säga, något som jag visste gjorde så otroligt ont i henne.
– Nej, jag har inte varit bra… hon tystnade och jag såg hur tårarna började rinna längst hennes kinder.
– Det finns så mycket som du inte vet Saga, så mycket som du borde veta om din mamma. Men det tar vi någon annan gång.
Hon sträckte sig efter det röda LM-paketet på bordet, tog ut en halvrökt cigg, tände den och drog in ett par djupa bloss. Så var det klart. Det skulle dröja länge innan hon pratade med mig på detta vis igen. Jag ville så gärna fråga mer, få höra om hur det egentligen var när jag var liten. Men jag vågade inte. Mamma var som en fjortonåring, antingen så skulle hon bli ledsen och börja gråta som om det inte fanns någon morgondag eller så skulle hon bli arg och när mamma var arg visste jag aldrig vad hon var kapabel till.
Hon slog mig väldigt sällan men hennes ord kunde skada mig värre än alla slag i världen. Så jag var som vanligt tyst, sa ingenting om min barndom och frågade ingenting. Hon satt fortfarande stum och såg sig om i sitt vardagsrum.
Två av hennes väggar var rosa. De hade hon målat själv en dag när hon hittat en färgburk på gatan. Resterande väggarna var gröna. Överallt i rummet hängde speglar, stora fina guldspeglar i olika skick. Vissa var alldeles för trasiga för att man skulle kunna se sig själv i dem, men alla speglarna hade en fin ram. Hon hade många växter också och ett flertal bilder på mig som barn. Hennes lägenhet kanske inte var världens finaste men den var väldigt personlig och de dagar som hon mådde bra så luktade den så otroligt gott. En doft av Chanel nummer fem och viol, en doft som med klartext beskriver min mamma.
Jag såg på henne, hennes ansikte var slitet men man kunde fortfarande se hur vacker hon var. Hon hade på sig en röd morgonrock som matchade hennes mörkröda hår, morgonrocken tog slut precis innan smalbenet började och på hennes smalben kunde man se en färgglad tatuering av blommor och fjärilar. Hennes tånaglar var målade i en mörklila färg och man såg tydligt att hon bara hade målat över sitt förra nagellack. Hon harklade sig lite lätt och rättade till sig där hon satt i soffan. Sen såg hon på mig och log. När hon såg så där på mig älskade jag henne så mycket. Hennes blick liksom beskrev hur mycket hon älskade mig och jag visste att hon mådde bra, i alla fall för tillfället.
– Är du hungrig min älskling? Frågade hon och la sin iskalla hand på min arm. Jag drog in en lättad suck och log.
Jag frågade sedan om jag fick skriva om min barndom, kanske om hennes liv, mycket om hennes del. Mamma skakade på huvudet, hon älskade mitt sätt att skriva, men var rädd för vad som skulle stå. Men jag vill ändå ta upp hur mycket jag älskar min mamma trots alla fel. Så jag tar upp det i en berättelse om Alice. Alice är då inte jag, även om det kan finnas likheter i vissa historier om Alice så ska inte Alices uppväxt vara någon avbild av min uppväxt. Alice är en avbild av många barn i Sverige, som jag och många andra tycker ska uppmärksammas. Nu gör jag bara det här för att jag gillar att skriva och vill skriva om någon utsatt grupp i Sverige och då valde jag att skriva om den grupp jag själv känner till. Främst för att jag vill skriva en kärleksförklaring till mina föräldrar.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Spännande intro! Den följetongen vill jag verkligen läsa. Ser fram emot första avsnittet!
Håller med Rosa!