I vilken mån produceras budskapet av budbäraren? Patricia Lorenzoni problematiserar "Imamernas råd".

Svenskheten som skydd

2012-05-17 | Patricia Lorenzoni padlock 2

OPINION

Uppdrag gransknings reportage reproducerar en berättelse som talar om för oss att det onda kommer utifrån och att svenskheten är bästa försvar, anmärker Patricia Lorenzoni angående den kontroversiella dokumentären på SVT i onsdags.

I Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” (16/5) besöker två kvinnor iklädda niqab tio av Sveriges största moskéer för att få rådgivning. Med sig har de en dold kamera och ett antal frågor: Måste kvinnan acceptera att mannen tagit sig en ytterligare hustru? Vad gör hon om han slår henne? Måste hon ”ge honom kärlek” även om hon egentligen inte vill? I sex moskéer avråds den kvinna som uppger sig vara misshandlad att polisanmäla sin man. I lika många hävdar imamen kvinnans sexuella skyldigheter gentemot maken. Och i nio av tio moskéer anser imamen att mannen har rätt att ta sig fler än en hustru.


Skjut inte på budbäraren, skriver Dagens Nyheters ledarsida (17/5) apropå kritik om att ”Imamernas råd” spelar islamofobiska krafter i händerna. Men frågan bör ställas i vilken mån budbäraren också producerar budskapet.


Ty kvinnors utsatthet för våld och tvång inordnas i olika berättelser beroende på kvinnans ursprung. En av de saker som problematiseras i ”Imamernas råd” är hur religiösa ledare kommit att uppfattas som representanter för de omkring 400 000 människor i Sverige som har en bakgrund i muslimska länder. Många religiösa församlingar – kristna såväl som muslimska – är djupt präglade av patriarkala strukuturer. Att skillnad allt mer förstås i religiösa termer är problematiskt.

Den mångfald som finns bland människor som definierar sig eller definieras som muslimer lyfts i reportaget fram på olika sätt: en längre intervju med idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi, ett besök hos Kvinnors nätverk i Stockholm samt ett inslag om svensk-somaliska sufister med en tolkning av islam som skiljer sig markant från den som många av imamerna i reportaget representerar.

Och likväl, genom reportagets inramning kommer den berättelse som dessa inslag skulle kunna motverka, att befästas. Det var ur de många historierna om Rinkeby hela idén om reportaget föddes, säger reportern Nadja Yllner. Följdriktigt tar sig ”Imamernas råd” formen av en resa som både börjar och slutar i Rinkeby. Detta Rinkeby presenteras som ett främmande land, märkt som muslimskt.


Till tonerna av orientaliskt klingande musik ser vi beslöjade kvinnor som förblir tysta och män som talar. Den stumma beslöjade kvinnan utgör den fond mot vilket patriarkatet får avteckna sig. Till skillnad från männen får hon aldrig tala själv, utan bara genom reporterns förmedling. De kvinnor vars röster hörs är utan undantag kvinnor som inte bär huvudduk eller slöja.


På Uppdrag gransknings hemsida talar Yllner om hur det blev klart för henne att ”det svenska samhället hade lämnat Rinkeby”. Vad hon därmed gör, är att tolka förortens fattigdom, brist på institutioner och på affärskedjor med intresse för köpstarka kunder, som ett Sveriges tillbakadragande. Rinkeby må vara geografiskt placerat inom Sveriges gränser. Likväl är det inte Sverige.

I denna berättelse hamnar en patriarkal tolkning av islam på kollisionskurs med en jämställd svenskhet. Svenskheten får representera ett både kulturellt och juridiskt skydd för kvinnors kroppsliga integritet. Mest anmärkningsvärt är hur den tvåsamma monogamin, det i Sverige lagstadgade förbudet mot månggifte, görs till del av detta skydd.


För det är symptomatiskt att både reportaget i Uppdrag granskning och den mediala efterrapporteringen presenterar stödet för månggifte som skandalöst i sig. Samtidigt har vi i andra samhälleliga sammanhang en pågående kritik mot den monogama normen. RFSL vill ha en översyn av lagstiftning gällande juridiskt skydd för personer som lever flersamt. Och i denna tidning kan vi läsa om hur polyamorösa relationer nyligen diskuterats på konferensen Håbeteologi i Lund, med Svenska kyrkan som medarrangör.


Vad RFSL:s krav saknar är det ”etniska märke” som gör avsteget från tvåsamheten till ett brott mot ”svensk” jämställdhet. Istället för att fokusera på kvinnans bestämmanderätt och institutionens könade assymetri, blir i Uppdrag granskning månggiftet som sådant problemet.

Efter en wallraffande resa bland svenska moskéer, landar ”Imamernas råd” åter i Rinkeby. Här bjuds tittaren in till Islamiskt kulturcentrum och dess ”källarmoské”, och vi får veta att denna har rykte om sig att vara den mest hårdföra av dem alla. Vi bjuds, sådan är dramaturgin, in i mörkrets hjärta. Men här nere sker också något som presenteras som totalt oväntat: Imamen i Rinkeby uppmanar omedelbart den ena kvinnan att polisanmäla sin misshandlande man.

Vad som presenteras som förvånande, är del av hur berättelsen skapas. Men i denna förvåning hade också en intressant diskussion kunnat börja. Relationen mellan utsatta kvinnor och det majoritetssamhälle inför vilket muslimen alltid framstår som ”främmande” hade kunnat problematiseras. Men istället är det just här reportern väljer att avsluta.


Det är inte för att ”Imamernas råd” avslöjar svenska imamers patriarkala kvinnosyn som reportaget är problematisk. Ty denna kvinnosyn måste diskuteras och kritiseras. Problemet ligger i hur Uppdrag gransknings avslöjanden inordnas i en berättelse som, än en gång, talar om för oss att det onda kommer utifrån. Och att svenskheten är bästa försvar.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

May 18, 2012, 11:45 a.m. - Lena Olsson

I beg to differ vad gäller månggifte. Eftersom svensk lag inte tillåter polygami är det utgångspunkten för just den delen av reportaget - man kan bortse från den debatt som förs på andra håll. Och om kvinnan (som spelar rollen av frågande) är ledsen och ser det som ett problem att hennes man skaffat ytterligare en hustru - då är det en problemställning som är giltig för den kvinnan och förmodligen många fler. Om alla parter frivilligt ingår månggifte vore det inte ett problem. Ingen att ta upp vare sig med imamer eller i reportaget, eller hur? Att dessa män anser sig ha "gudomlig rätt" att "skaffa nyare modeller" är avskyvärt i mina ögon.

May 18, 2012, 7:18 p.m. - Edda Manga

Den svenska lagstiftningen säger att man endast kan vara juridiskt gift med en person och denna lagstiftning efterlevs automatiskt eftersom staten registrerar endast ett äktenskap. Däremot är det fritt för alla medborgare att ha kärleksrelationer utanför äktenskapet i obegränsat antal. Var och en följer sin egen tro och sin egen moral i de här frågorna och det är en medborgerlig frihet som staten ska skydda. Det imamerna säger går inte alls mot lagen, de uttrycker en moraluppfattning som har utvecklats inom muslimsk tradition och det de ägnar sig åt att understryka under samtalen är dess gränser: att man måste vara rättvis mot sina fruar, att man måste ge dem kärlek. Det är stränga moraliska krav! Jag är inte säker på att polygami - även patriarkalt sådan - är mer kvinnoförtryckande än vårt monogamiska system. Uppfattningen att kärlek alltid måste vara i singularis har utmynnat i ett system av seriell monogami, där familjer ständigt bryts upp. I vårt patriarkala kontext resulterar detta i att många män lämnar sina äldre fruar för yngre kvinnor. Är det mindre kvinnoförtryckande? Är det bättre för barnen? På vilket sätt är det ett bättre system?

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.