För att kunna ingripa innan läget blir akut krävs stöd också till förebyggande arbete mot våld, framhåller Sophia Lövgren.

Bild: Pressbild

Innan helvetet släpps loss

2012-03-15 | Sophia Lövgren padlock

OPINION

"Det är lika viktigt att lägga resurser på att förebygga som att sätta in akutresurser!" skriver Sophia Lövgren, generalsekreterare i Makalösa föräldrar apropå kraven på stabil finansiering till kvinnojourerna.

Många politiska insatser handlar om att plåstra om i akut skede, till exempel vad gäller våld i nära relationer. Det finns absolut inget att kritisera vad gäller större stöd till de kvinnor som misshandlas och hotas i en nära relation, uppskattningsvis är de ca 28 000 årliga fallen bara en femtedel av de verkliga händelserna. Mäns våld mot kvinnor, och deras barn, skapar ofta oerhörda trauman, och då jag själv arbetat i en kvinnojour och på ett behandlingshem för omhändertagna barn, så minns jag fortfarande flera av de kvinnor jag mött. Starka och sårbara, på en och samma gång.

Men jag blir oerhört besviken på de oacceptabla förhållanden som faktiskt råder för alla intresseorganisationer som så uteslutande fokuseras på akuta insatser. Det är ett viktigt område med akuta insatser, definitivt ja, men låt oss inte glömma att kommuner faktiskt har en lagstadgad skyldighet att ta hand om brottsoffer, och de flesta kommuner ska därmed betala kvinnojourerna samt brottsofferjourerna för att de ska erbjuda stöd och råd. Dessutom tillkommer de rätt stora anslag som finns att söka hos Socialstyrelsen, BRÅ samt Brottsoffermyndigheten för just verksamheter som arbetar mot mäns våld mot kvinnor. Varför jag påpekar detta, är att jag menar att det finns en grupp människor, som inte finner sin tillhörighet eller hjälp någonstans.

Vad som inte finns i kvinnojourerna är de kvinnor som börjat känna på ett visst obehag, av antydningar och dolda hot från deras män, som de gång på gång viftar bort. Vad som inte finns är de kvinnor som överväger en separation, men tvekar, inte för att de fått ett uttalat hot, som de kan polisanmäla, utan för att de har en gnagande känsla av att om de skulle försöka göra sig fria så skulle kanske ”helvetet släppas loss”.

För det är just dessa kvinnor som finns hos de fyra femtedelar, som bland annat inte syns i polisanmälningar! Att göra en polisanmälan kräver nämligen vanligtvis tydliga uttalade hot eller konkreta bevis. En känsla, en aning i magen, ett ögonkast räcker nämligen inte för att göra en polisanmälan. Detta får många kvinnor höra, när de anonymt ringer till exempelvis brottsofferjourerna eller till polisen, och då är steget ännu längre bort till en skyddad fristad i en kvinnojour.

Men det är ju just i detta skede som ett genuint förebyggande arbete kan genomföras! Det är ju just innan barnet börjat förstå mönstren, innan hela familjen ”vant sig vid” det sjuka, som ett konstruktivt och jagstärkande arbete kan ske, utan att det kräver mångåriga resurser. Sveriges Makalösa Föräldrar arbetar till exempel med självhjälpsgrupper för föräldrar och vill också uppmuntra stödgrupper för barn. Det blir dessutom allt mer tydligt att många inflammerade vårdnadstvister i sig skapar hot, som kanske inte funnits där förut. Det gör det allt mer viktigt att lägga resurser innan, under och direkt efter en separation.

Ge brottsoffer tillräckliga resurser, men avkräv också kommunernas deras ansvar för de brottsoffer de faktiskt är. Arbeta förebyggande, så vi kan mota olle i grind innan allvarliga trauman satt sig för evigt i ett barns minne! Ge resurser till alla intresseorganisationer som arbetar med barn, ungdomar och deras föräldrar!