Förtroendekris vid Spaniens valurnor

2011-11-18 | Laia Serra Valls padlock

UTRIKES/ANALYS

Krisen tynger framför allt kvinnorna men rötterna till ojämlikheten mellan könen finns inget intresse för i valkampanjen. En seger för högeroppositionen betraktas som given, och den duckar för frågor om hur det ska bli med färska reformer som fri abort och samkönade äktenskap. Laia Serra Valls analyserar läget.

På söndag är det val till det spanska parlamentet under omständigheter som ger rysningar. Mitt i den globala ekonomiska krisen har Spanien, med över fyra miljoner människor i arbetslöshet, betalat den högsta riskpremien på räntan sedan 1997.

Stora delar av befolkningen ser ett regeringsbyte som en lösning och många människor är rädda för just detta – att det konservativa partiet Partido Popular, PP, ska få absolut majoritet.

Manifesterat missnöje

Det är oklart om bristen på förtroende för den formella politiken är större än den varit tidigare, men den här gången har den manifesterats. Den 15 mars gick miljontals personer ut på gatorna för att kräva en demokrati fri från korruption och en ekonomi för folket.

Nu är det dags att rösta. Men många skulle helst slippa, de är desillusionerade av misstro mot systemet. På gatorna ropades ”de representerar oss inte”. Parlamentets institutioner är inte tillräckligt demokratiserade, den nationella politiken är villkorad av marknaderna och de europeiska institutionerna.

Dessutom anser bland andra Eduard López, biträdande generalsekreterare för intern samordning och territorium, i det republikanska självständighetspartiet i Katalonien, ERC, att det är för lite politisk debatt i Spanien.

Sterilt tvåpartisystem

Lina Barber, vice ordförande i den katalanska organisationen för kvinnor i journalistiken, ADPC, bekräftar:

– Spanien har fortfarande väldigt lite demokratisk erfarenhet. De politiska partierna är organisationer från slutet av 1800-talet som fungerar exakt likadant nu, på 2000-talet.

Vallagen gör inte mycket för att främja tilliten från medborgarna.

– Den var fantastisk för att avsluta en diktatur, men som garant för en pluralistisk representation i parlamentet är den en katastrof eftersom den gynnar de största och ger makt åt ett tvåpartisystem som bara belyser var vi kommer ifrån – ett inbördeskrig där de goda konfronteras mot de onda, förklarar Barber.

Enligt Jesús Carrión, medlem i ODG, en organisation som granskar ”globaliseringens skuld”, skapar tvåpartisystemet stora svårigheter för småpartier att nå positioner i regeringen. Det begränsar, i sin tur, ”möjligheten till en reell deltagardemokrati”.

Eftergifter för marknaden

I det här falska tvåpartisystemet finner vi en höger som försvarar sociala rättigheter, hälsovård och offentlig utbildning och anklagar socialdemokratiska PSOE för nedskärningarna i pensioner och social service. På så vis kastas en rökridå över den nedmontering som PP redan har gjort i de samhällen och kommuner där partiet styr.

Men vilket värde har förslag från något parti som helst om EU dikterar den politik som suveräna regeringar i Europas periferi ska följa?

Vi har bevittnat en socialistisk regering som har gett efter för marknadens påtryckningar och europeiska krav. Vars drastiska nedskärningar – utöver en arbetsrättslig reform utan samförstånd och förändringar i konstitutionen utan omröstning – hade direkt effekt på medborgarna.

Detta i stället för åtgärder som skulle ha gett mer utrymme i den sociala politiken, som till exempel verkliga förändringar för att utjämna skillnaderna i beskattning mellan de rikaste och fattigaste delstaterna.

Där har högern sin stora tillgång. PSOE anklagas för att ha gjort nedskärningarna i välfärden på EU:s diktat. Men det är oklart vad de själva skulle göra för att hålla marknaderna och EU nöjda vid ett maktskifte.

Feminism ingen kärnfråga

Den katalanska kandidaten för ICV-EUiA, den grön- kommunistiska koalitionen, Joan Coscubiela, sammanfattade det så här: ”PP och PSOE är inte samma sak, men alltför många gånger har de röstat lika”. Möjligen är den enda skillnaden mellan de två stora partierna deras förväntade ställningstagande inför civila rättigheter.

Framstegen i de här frågorna som socialdemokraterna gjort under sina två mandatperioder – exempelvis genom lagen om samkönade äktenskap och jämställdhetslagen – har fungerat som förebild i hela Europa men i nuläget, förklarar Lina Barber, är ”Spanien, som resten av Europa, på väg mot en regering styrd av marknaden, där politiken lämnar social service åt sidan och där jämställdhet mellan könen blir en andrahandsfråga inom politiken.”

Feministers perspektiv och krav är ingen kärnfråga och spelar inte någon huvudroll i den här valkampanjen. Eduard López instämmer. Om någon aspekt finns närvarande, så är det enligt honom abortlagstiftningens framtid. Ska den falla?

Samma osäkerhet finns när det gäller lagen om samkönade äktenskap. PP:s otydlighet tyder på att det inte blir så. Men hur kommer de att förändra lagarna? Ingen vet. Och vikten av att veta det tenderar att suddas ut.

– När det talas om kvinnor sker det inom ramen för krisen, hur de påverkas i arbetslivet, förklarar López.

Det innebär att roten till diskrimineringen av kvinnor inte behandlas. Hur kommer åtgärder och lagar för en jämlik fördelning av omsorgsarbete och ansvar för hem och arbete att hanteras?

La ley de la Dependencia (en form av socialtjänstlag) var ett viktigt framsteg för den socialistiska regeringen, även om den varken var tillräckligt finansierad eller genomtänkt när det gäller kvinnor – de huvudsakliga omsorgsgivarna.

Ofärdig demokrati

Valdagen närmar sig och PP förklarar inte vad de tänker göra med de här frågorna. PSOE förklarar inte vad som inte fungerat och vad de tänker göra för att lagarna ska få en konsekvent tillämpning. Carrión från ODG bekräftar att de feministiska argumenten ”inte lyssnas till och väcker inget intresse”. Tyngden av arbetet, fattigdomen, krisen fortsätter att falla på kvinnorna men finns fortfarande inte på dagordningen.

Från vänsterhåll räds människor en absolut majoritet för PP på söndag, samtidigt som man hoppas på ett mirakel: att bestraffningen av PSOE ska motverkas med ännu mer vänster. Trots oviljan finns en medvetenhet om vikten av att använda sin röst. Och att stödja minoritetspartierna. Och, i värsta fall, rösta blankt.

Hur som helst, oavsett resultat, fortsätter livet och politiken. Demokratiseringsprocessen i Spanien och Europa är inte färdig och den feministiska debatten fortsatt aktuell.

Översättning: Jenny Rönngren