Bild: Ida Ali

Fotbollsgalan är fotbollsgalan

2011-11-11 | Alva Nilsson padlock

KRÖNIKA/SPORT

I måndags upplevde jag min första fotbollsgala på plats i händelsernas centrum. En speciell känsla som fick mig och fundera över annat än dåliga komiker och pinsamma tacktal.

Vi kan börja med att konstatera; Lotta Schelin ägde galan och vann den verbala kampen mot en viss Zlatan Ibrahimovich som lär protestera. Men vinsten i matchen mellan anfallsessen gick till Schelin .

För mig var det hela en ganska intressant och spännande studie i så kallad manlighet och kvinnlighet. Det är både intressant och roligt att iaktta detta, som en fluga på väggen men också en bricka i ett spel.

Det som slår mig mest efter min första gala på plats är att vad som anses manligt och kvinnligt är ingrott i väggarna. Könsnormerna slingrar sig ned från scenen och genom korridorerna ända ut i pressutrymmet och troligen längre än så.

Hej och välkomna till Fotbollsgalan 2011! Här frodas och lever könsnormerna som ingen vill låtsas om.

Tummen upp och sedevanligt leende

När Ramona Bachmann ombads att ge glasbollen en puss inför de samlade journalisterna log hon och frågade ”såhär?” när hon lät läpparna nudda glaset. När Kim Källström fick samma fråga skakade han på huvudet och skrattade, uttryckte tydligt att det skulle vara larvigt.

Fotograferna protesterade inte. Och så fortsatte det så fort ett pristagarpar klev upp framför journalisterna. Kvinnorna gav bollen en puss, herrarna fick aldrig frågan.

Man kan undra varför?

En viss Lotta Schelin mötte alla journalister, svarade på alla frågor och firade av både stolta leenden, fyndiga kommentarer och pussar. Hon tog sig tid att stanna till på ”röda mattan” (som passande nog var grön) vid varje person som sa hennes namn.

Hon gjorde intervju efter intervju och tröttnade aldrig – trots att hon torde ha varit tvungen att rabbla samma svar gång på gång.

Zlatan å sin sida var inte lika pigg på något av det, han gled förbi pressuppbådet vid gröna mattan och nöjde sig med att ge oss tummen upp. Han valde presskonferens istället för att låta varje journalist få sin tid. Inte såg jag några pussar och kramar även om han, givetvis, bjöd på sitt sedvanliga leende.

Olyckligt men inte oväntat

Egentligen vill jag inte klanka ned på galan alltför mycket. Enligt min uppfattning var galan ändå relativt bra. Galor är galor och det bör man ta med i beräkningen innan man sågar den här galan jäms med fot(bolls)knölarna.

Tacktalen höll högre standard än tidigare år. Fotbollsspelare ska spela fotboll och inte tala och Olof Mellberg må vara en usel talare men det är för sina fotbollskunskaper han hyllas.

Att TV4:s vd, Jan Scherman, passar på att slå sig för bröstet när bronsbrudarna ska hyllas på scen är givetvis olyckligt, men inte för den sakens skull oväntat. Det är liksom så det brukar vara och jämför man denna gala var det ändå ett fall framåt.

Givetvis olyckligt att en del av det ljus som skulle falla på damerna föll på en avgående tv-boss. Scherman säger själv att han hade sagt samma sak om det var herrarna som stått på scenen, och det är säkerligen sant. Det han glömmer bort är att om Zlatan och C/O stått på scenen hade snacket om Råsunda, Swedbank Arena och Brasilien varit relevant – det var det inte nu.

Samtidigt får vi acceptera att fotbollsgalan kommer alltid vara fotbollsgalan och herrarna lär alltid stå i centrum. Men i år slapp damerna i alla fall sitta i mörkret och lira någon andra fiol.

De belönades med både smycken och glasskor och Lotta Schelin gick vinnande ur kampen mot anfallsesset Zlatan Ibrahimovic.

En dag som denna måste det ändå kännas rätt bra.