Bild: Bonnier Fakta

Bok hedrar rösträttskämpar

2011-09-16 | Pernilla Ahlsén padlock

KULTUR

Den 16 september 1921 röstade svenska kvinnor i ett riksdagsval för första gången. På dagen 90 år senare kommer Barbro Hedvalls bok om kvinnorna som kämpade i decennier för den kvinnliga rösträttens införande. Pernilla Ahlsén har pratat med henne.

– Deras historia är i stort sett bortglömd. Dagens unga tar kvinnlig rösträtt för given och höjer på ögonbrynen när man påpekar att den inte alltid har varit självklar. Så det behövdes en bok om kvinnornas kamp för att komma dit, säger Barbro Hedvall.

Hennes bok Vår rättmätiga plats handlar framför allt om kvinnorna i Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt. LKPR blev med sina 17 000 medlemmar den största icke partibundna kvinnoorganisationen i Sveriges historia.

Och visst är de värda att uppmärksammas. I decennier arbetade de ideellt mot gubbväldet i riksdagen, uppvaktade politiker, tryckte affischer, delade ut flygblad, föreläste, höll kurser och skrev debattartiklar.

Trots deras flit var Sverige sist i Norden med att införa kvinnlig rösträtt. Vad beror det på?

– Jag önskar att jag hade ett bra svar på det. Kanske berodde det på vårt tvåkammarsystem som gjorde att de konservativa männen i första kammaren kunde blockera frågan. De hade redan gått med på att införa allmän rösträtt för män, och nu satte de ner foten och sa att det fick räcka. En annan anledning kan vara att frågan hamnade i skuggan av borggårdskrisen, försvarsfrågan och första världskriget, säger Barbro Hedvall och fortsätter:

– Anledningen till att Finland fick rösträtt redan 1906 var att Finland var ett lydrike under Ryssland och rösträtten var en följd av revolutionen 1905. Norge och Danmark hade rösträttsrörelser som liknade våra, och varför det gick snabbare där vet jag inte. Kanske hade Norge blivit mer radikalt under unionsupplösningen.

Frågan är om det hade kunnat gå fortare. Barbro Hedvall säger att rösträttsrörelsens val av argument måste diskuteras, att en annan taktik kanske hade fungerat bättre.

– Kvinnorna argumenterade utifrån särartslinjen, tanken att män och kvinnor i grunden är olika. De menade att kvinnorna behövdes i politiken just för att de var annorlunda och hade särskilda erfarenheter. Problemet var att männen då kunde hävda att kvinnors erfarenheter inte behövdes i politiken, att de i stället hörde hemma i det privata. Jag tycker att det hade varit bättre att hävda likhetslinjen, det vill säga att både män och kvinnor är människor och därför ska ha lika mänskliga rättigheter. Det hade varit svårare för männen att argumentera emot.

Varför var männen emot kvinnlig rösträtt?

– De flesta männen var inte tillräckligt intresserade av frågan. Dessutom utgjorde kvinnorna ett hot, om de fick rösträtt kunde männen förlora platser i riksdagen.

Andra menade att hemmet skulle vanvårdas om kvinnorna blev politiskt aktiva. En allmän fördom om rösträttskvinnorna (som också utnyttjades av motståndarna), var att de var manhaftiga, illa klädda, rökande och svärande ”halvmän” som struntade i hem och barnuppfostran. Just därför var rösträttskämparna extra noga med att vara snygga och uppträda feminint.

– De såg till att klä sig elegant och tog avstånd från suffragetternas militanta metoder. Det var ett sätt att motbevisa nidbilden som florerade i medierna, säger Barbro Hedvall.

I boken har hon delat in kvinnokämparna i tre generationer. Grundarna, födda runt 1850, bestod av medelålders kvinnor som Anna Whitlock, Emilia Broomé och Agda Montelius.

Den andra generationen som Barbro Hedvall kallar studentskorna, var födda runt 1870 och företräddes av Lydia Wahlström och Signe Bergman.

Den tredje generationen med Elin Wägner i spetsen, har Barbro Hedvall kallat för Pennskaften. De var unga, kvicka, respektlösa, och är Barbros egna favoriter.

– För dem var det så självklart att kvinnor skulle ha rösträtt, och det är det ju. Det fanns en optimism i deras arbete som kan ha berott på att de kände att de var nära målet.

Boken handlar framför allt om de liberala kvinnornas kamp, vad beror det på?

– LKPR dominerades av liberala kvinnor, men då ska man komma ihåg att liberal på den tiden var att vara radikal och vänster. Liberalerna var för allmän rösträtt och mot kungens och statskyrkans förtryckande makt. De ville ha ett demokratiskt och jämställt samhälle, och därför var det naturligt för de liberala kvinnorna att engagera sig i rösträttsfrågan. Dessutom var de ofta utbildade och aktiva kvinnor som redan bröt mot traditionella mönster. Eftersom högern var emot kvinnlig rösträtt var det svårt för högerkvinnorna att företräda frågan. Och även om arbetarrörelsen hade kvinnoklubbar, ansåg de ofta att klassfrågan var viktigare.

Vad var det som fick rösträttskämparna att lyckas till slut?

- Jag önskar att jag kunde säga att det var tack vare kvinnornas arbete, men det är bara en del av sanningen. Det var nog lika mycket en följd av den allmänna demokratiseringsandan efter första världskriget. Kvinnorna i England, Tyskland och USA fick rösträtt samtidigt, så det låg i tiden.