Rebecca Walkers feminism

2011-05-13 | Lotta Vilde Wahl padlock 2

INRIKES

Författaren och feministen Rebecca Walker har varit i Stockholm inbjuden av Bokhandeln Hallongrottan. Skribenten och arrangören Lotta Vilde Wahl har följt henne under en intensiv vecka. I söndags satt de ner för att bena ut Walkers omtalade förhållande till feminismen, rasismen, samtiden och sin kända mor, författaren och feministen Alice Walker.

Böcker av Rebecca Walker:

To be real, 1995

Black, White and Jewish, 2002

What makes a man, 2005

Babylove, 2009

One big happy family, 2010

OM SKRIBENTEN: Lotta Vilde Wahl har arbetat i femton år som projektledare med fokus på demokrati och intersektionalitet och driver bokhandeln Hallongrottan böcker och kuriosa tillsammans med Alle Eriksson.

Redan innan Rebecca Walker kommer till Sverige svallar känslor och åsikter om Rebeccas besök. Frågor ställs om ”varför Hallongrottan bjuder in Rebecca Walker, Rebecca har ju brutit med feminismen, övergivit den”.

På frågan varför Hallongrottan har bjudit in Rebecca finns flera svar. Sedan Alle Eriksson och jag själv tog över Hallongrottan har vi tagit ut steget ordentligt med att bereda plats både på hyllorna och i kalendariet åt klass och anti-rasism utöver Hallongrottans sedan länge etablerade nisch feminism och HBTQ.

Rebecca är därför klockren för Hallongrottans publik. Hennes böcker berör på ett väldigt intressant sätt samtliga de områden som Hallongrottan representerar: feminism, HBTQ, klass, anti-rasism, alternativa familjestrukturer.

Inte brutit med feminismen

Efter att ha hängt med Rebecca i nästan en vecka känner jag ingen överhängande fara med att vi kanske skulle ha råkat bjuda in ormen i det feministiska paradiset. Sista dagen Rebecca är i Sverige sitter vi på Copacabana i Hornstull för att göra en mer strukturerad intervju. När jag berättar om reaktionerna bland en del feminister i Sverige och frågar henne rakt ut varför hon tror att svenska feminister tycker att hon har brutit med feminismen, ger hon ett långt och komplext svar.

– Det är nog med största sannolikhet min mammas generations feminister som har den kritiken mot mig och det gör mig upprörd att höra att de tror jag har brutit med feminismen. Jag har aldrig brutit med feminismen, däremot har min mamma brutit med mig. Det var strax efter jag kom ut med min bok ”Black, White and Jewish” som väldigt öppet berättar om min uppväxt med mina två föräldrar som kämpade aktivt i Medborgarrättsrörelsen i USA mot rasistisk diskriminering. Boken handlar mycket om ras och hudfärg, om hur det var för mig att växa upp halvtid hos min far i NY där alla var vita utom jag och där jag därför var för mörk och halvtid hos min mor i LA där alla var svarta och jag därför var för vit. Den erfarenheten gjorde mig väldigt splittrad som person och att skriva boken var för mig livsnödvändig, det var mitt sätt att få ihop mig själv till en helhet. Jag är väldigt stolt över boken eftersom det tar upp ett ämne och erfarenheter som många människor delar och som det behöver pratas om, rasism, vithet, svarthet och att vara mittemellan de båda.

– När jag växte upp fanns det inget utrymme för mig att prata om de sakerna. Min mor hade växt upp i Mississippi i ett skjul, djupt förtryckt och segregerad som svart med alla de förbud som fanns då för svarta. Förbud att sitta på samma bänkar som vita, samma del av bussen som vita, dricka ur samma kran som vita och så vidare och min far växte upp som jude i skuggan av andra världskriget. Det fanns inte riktigt plats för mina bekymmer, vilket jag accepterade.

– En brittisk kvällstidning som är en typisk ’skandaltidning’ gjorde en intervju med mig och felciterade mig grovt. Titeln på artikeln lyder: ”Hur min mammas fanatiska åsikter slet isär oss”.

Generationer och feministiska vågor

I kvällstidningens artikel citeras Rebecca: ”Jag kan inte längre ha den här förgiftande relationen och låta den förstöra mitt liv.” Relationen som åsyftas är den till Rebeccas mamma, Alice Walker, tongivande inom både The Civil Rights Movement och Feministrörelsen i USA och även författare till ”Purpurfärgen” succé både som bok och film. Om artikeln säger Rebecca:

– Vem som helst som känner mig vet att jag aldrig skulle uttrycka mig så, det jag sade blev grovt felciterat och förvrängt för att få den skandaleffekten som dessa tidningar livnär sig på och det är tråkigt att den andra vågens feminister har valt att tro på ett ur kvällspressen typiskt sensationscitat.

Rebecca ser allvarlig ut och jag ser för första gången en djup sorgsenhet i hennes blick. Hon fortsätter:

– Jag är en feminist i djupet av mitt hjärta och har gjort massor för feminismen, den tredje vågens feminism, den som min generations feminister står för. Det är som att den andra vågens feminister inte kan acceptera att nya generationer feminister hittar sina egna vägar, frågor och uttryck. Det är så motsägelsefullt, först gjuter den andra vågens feminister mod i de efterkommande feministerna att arbeta feministiskt men när dessa går sina egna vägar får de smäll på fingrarna, kallas naiva och näst intill idiotförklaras.

– En annan orsak till att jag anklagas för att ha brutit med, splittrat och förstört feminismen är att jag med en tredje vågens feminism har tagit in fler perspektiv in i feminismen som ras och rasism, klass och HBTQ frågor. Kvinnor har fler erfarenheter än att bara vara kvinnor, de har erfarenhet av att ha olika hudfärg, ras, klass, sexualitet och det formar oss och är därför viktigt att ta med in i feminismen. Det gillades inte av den andra vågens feminism, som kallade det splittrande av feminismen.

Hillary Clinton eller Barack Obama?

– Ett typiskt exempel på hela den här diskussionen om vad och för vem feminismen är till för var när valet för en ny ledare för Demokraterna stod mellan Barack Obama, en svart person och Hillary Clinton, en kvinna. Feministerna från andra vågen kunde inte förstå hur feminister eller kvinnor över huvud taget kunde rösta fram något annat än en första kvinnlig president och idiotförklarade i princip alla som inte röstade på Clinton. De förstod inte precis det som jag hela tiden försökte säga, att kvinnor har fler tillhörigheter och intressen än könstillhörighet. Obama representerade frågor som helt enkelt var mer relevant för dessa unga feminister än vad Clinton gjorde.

– Jag var ett ’rörelsens barn’, jag symboliserade vägen ur förtrycket av färgade och uppdelningen mellan svarta och vita i USA”, säger Rebecca och slår ut med händerna i en gest som ger uttryck för det hopp som ett bi-racialt barn på den tiden symboliserade.

– Det var på många sätt en fantastisk uppväxt, att ha den erfarenheten att växa upp i Medborgarrättsrörelsen, där bara det faktum att jag fanns till var något stort och överallt jag kom blev jag sedd som en symbol för rörelsen. Det fanns också en hotfull sida av att växa upp som ett bi-racialt barn. När jag föddes var det förbjudet med äktenskap mellan svarta och vita i USA och det var på många sätt farligt att växa upp i en svart-vit familj i Mississippi, som dessutom var aktiv i Medborgarrättsrörelsen. Vår familj utsattes konstant för hot och attentat av Klu Klux Klan och dess anhängare på grund av det. Det har präglat mig i mitt liv.

Trollbunden publik på feministiskt Forum

Rebecca Walker håller en föreläsning om hudfärgens betydelse på Feministiskt Forum på ABF. Publiken är trollbunden av Rebecca när hon läser ur sin självbiografiska bok Black, White and Jewish. Beskrivningen av de olika världarna hon slungades mellan under sin uppväxt levandegörs genom hennes suggestiva röst och filmiska språk. Många av de som hörde Rebecca på Feministiskt Forum känns igen på de andra föreläsningarna som Rebecca håller under sin vistelse i Stockholm. Efter föreläsningens slut bildas en liten kö av människor som vill prata med Rebecca eller anmäla sig till de skrivarworkshops som Rebecca ska hålla hos Hallongrottan.

På söndagen, dagen efter Feministiskt Forum är det dags för den första skrivarworkshopen och jag är med som deltagare. Vi får börja med att beskriva hur vårt skrivande sett ut genom livet. Därefter ställer Rebecca frågan om vad som är själva kärnan i det vi skriver på just nu, varför vi skriver det. Vi får femton minuter på oss. Redan den första som ska läsa upp det den skrivit brister i gråt och vi andra gör det samma. Nästan alla har åtminstone tårar i ögonen. Det är tydligt att frågan om själva orsaken till skrivandet är något som berör alla på djupet. När dagen är slut är vi också helt slut av den känslomässiga insatsen alla har gett i workshopen. Det känns som att jag och flera andra har fått en extra dimension i vårt skrivande tack vare Rebeccas envishet med att få oss alla att gå på djupet med våra syften och frågeställningar.

Jag frågar Rebecca vad som driver henne att skriva böcker. Hon svarar:

– Jag skriver böcker för att förstå mig själv och samhället runt mig. Min första bok skrev jag för att få ihop mig själv som bi-racial och för att förstå hur det och rasismen i samhället har påverkat mig.

Rebecca ser allvarlig ut och sedan skrattar hon och säger:

– Över huvud taget är jag mitt emellan allt känns det som, bi-racial, bisexuell, bi- allting, aldrig tillräckligt mycket något specifikt, varken svart, vit, homo, hetero och så vidare. Det blir ju problem i ett samhälle som vårt där det är viktigt att placera folk i olika fack och jag har också själv kämpat med få ihop mig själv på grund av det. Så jag har ju en del att skriva om.

– De böcker jag har skrivit har jag skrivit utifrån mig själv, ur mina erfarenheter av att leva i den här världen. Det är viktigt att det skrivs böcker som handlar om vårt samhälle med människors autentiska historier som gör att andra som har liknande upplevelser kan känna igen sig i berättelsen och stärkas av det. Nästa bok kanske kommer att handla om hela den klassdiskussionen som vi har haft de här dagarna, om klassamhället och hyperkapitalismen, om hur de hänger ihop”, säger Rebecca och ler sitt breda leende.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20110513 - Gerda Christenson

Jag tycker det är väldigt, väldigt tråkigt att Rebecca Walker i artikeln oemotsagt får sprida såna myter och felaktigheter om feminismens historia. Men kanske ännu mer sorgligt att hon bygger upp generationsmotsättningar mellan feminister. Så det är synd att intervjuaren bara gör en hyllningsartikel, istället för att ifrågasätta, åtminstone lite!

Ta det som Rebecca Walker själv, i artikeln, berättar om sin fattiga, svarta mamma. Hur kan nån tro att Alice Walkers 1970-talsfeminism – som RW pratar så avståndstagande om – inte skulle ”gilla” att unga feminister tar upp t ex rasism och klass, att hon skulle ge dem ”smäll på fingarna”, kalla dem ”naiva” och ”idiotförklara” dem – för att de driver det som var och en kan se av hennes böcker att hon drev själv?

Feminismen som ideologi har alltid varit intersektionell, långt innan ordet var uppfunnet. Kolla feminismens historia! När det gäller just 1970-talsfeminismen förstår jag faktiskt inte hur nån kan tro nåt annat, med tanke på hur framträdande den internationella solidariteten var då, samtidigt som vänstern var betydligt starkare än idag. Tror nån verkligen att feminismen stod helt isolerad från resten av samhället?

Med det sagt om feminismens ideologi, är det bäst att jag markerar att jag inte försöker förminska nån kritik av praktiken. Det är ett vitt, heteromedelklassperspektiv som har dominerat, både i Sverige och i USA, inte minst bland dem som kommer till tals offentligt. Min poäng är att det gäller både då och nu, idag. Det handlar inte om nån generationsmotsättning bland feminister. Även idag är risken att intersektionaliteten blir mer av i ord, än i handling.

Men jag tycker att det räcker med att patriarkatet hela tiden förvränger och osynliggör feminismens historia, det är tragiskt när feminister hjälper dem.

20110516 - Alexandra Esser

Jag tycker detta är en bra och intressant artikel, där Rebecca Walkers berättelse kommer fram. Jag älskar hennes och hennes mor, Alice Walkers, böcker och finner ingen motsättning i det. Jag tycker hon lyfter fram och integrerar en större medvetenhet om klass och etnicitet än feminismen gjort överlag tidigare, som också speglas i vår tid i t.ex Hallongrottans sortiment, som växt till att inkludera och berikas av just klass och etnicitet. Att Rebecca har negativa erfarenheter som hon delar med sig av av 2a vågens feminism, är viktigt och innebär inte att 2a vågen inte var en bra våg.

Jag har själv erfarenheter av att växa upp med föräldrar med olika etniciteter, och där feminismen och föräldraskapet inte alltid gått hand i hand med att se sina egna barn och deras behov i känslomässigt turbulenta tider. Det var då, under 2a vågen, när feminism ledde till uppvaknande och skilsmässor i relationer där kvinnor var underordnade, vilket började ske stort på 70 - 80-talet.

Jag tycker Rebecca är oerhört modig och inspirerande som delar med sig av sina erfarenheter, det har gett mig själv pusselbitar för att få ihop min egen historia. Och just att uppleva att annars fina människor kan brista i sitt föräldraskap är en viktig diskussion i dessa tider där vi vågar berätta om det inte socialt accepterade, det nedtystade, om när föräldrarna faktiskt inte var ok.

Hennes berättelse berikar vår gemensamma historia, som innehåller många olika åsikter i det som är feminism.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.