Samma förtryck i olika skepnad

2011-04-15 | Roya Hakimnia padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Är det förtrycket av kvinnor eller symbolerna för förtryck av kvinnor som är problemet? Frankrike har ett svar på den frågan som står i skarp kontrast till den spirande aktivismen hos nikabbärande kvinnor i Jemen, konstaterar Feministiskt Perspektivs krönikör Roya Hakimia.

Läs också:

Spända reaktioner på franskt slöjförbud

Debatt om förbudet

I mitt vardagsrum framträder plötsligt massa kvinnor i nikab, men inte såsom jag är van att se dem, förtryckta, objektifierade, i relation till män. Istället är de subjekt som talar och skriker sina krav rakt in i tv-kameran. Saleh måste gå, vi vill ha demokrati. I denna stund blir jag återigen övertygad om den enorma omvälvning som revolterna och revolutionerna i MENA-länderna innebär, om kvinnor i nikab lika självklart framför sina krav som männen, så skakar det patriarkatet i dess grundvalar. Och hur länge till kommer kvinnor i Jemen och på andra ställen att känna behovet eller tvånget att bära nikab och burka om denna utveckling fortsätter?

Jag är kvar i dessa overklighetskänslor av glädje, när teven hoppar till nästa inslag. Också nikabbärande kvinnor, men nu i Frankrike, på tv:n ser jag nu poliser som griper och för in kvinnor med nikab i en piketbil. Kontrasten är total. Här blir nikabbärande kvinnor bortforslade från det offentliga rummet, medan de i det förra klippet tog plats i det offentliga rummet. Lagen mot heltäckande slöja på offentliga platser trädde i kraft i måndags och nikabbärande kvinnor protesterade just genom att bära nikab.

Europa har aldrig varit så i otakt med resten av världen och jordens förtryckta.

Det finns ett stort problem med att se de muslimska kvinnorna som ensidigt förtryckta, och att se slöjan och klädseln som det yttersta tecknet på förtryck. Agensen hos de slöjbärande kvinnorna känns inte igen. Och det blir svårt att förstå vilka krafter en ska stödja, istället för att rädas. Som när nikabbärande kvinnor i Jemen kräver Salehs avgång eller nikabbärande kvinnor i Frankrike kräver sin rätt att vistas i offentliga rum.

Feminism och kvinnors rättigheter, argumenterar de i Frankrike. Men varför fokuserar de då på kvinnors klädsel? För att vi inte ska tala om männen förstås. Varför fokus på det offentliga rummet? För att förbudet mot heltäckande slöja handlar om värnandet av den vita omgivningen. Genomgående presenteras detta argument framför andra: vi har rätt att se deras ögon. Vi blir kränkta av att de skyler sig. Det går emot våra värderingar att de klär sig på det sättet.

Och ett synligt förtryck som lämnar offentliga rummet är ett drömscenario för politiker som först igår blev feminister. Vi vet ju alla att förtrycket av kvinnor bäst pågår bakom lyckta dörrar utan politikens inblandning.

Så har burka- och nikabförbud inte gått hand i hand med förstärkt kvinnofridslagstiftning, eller kampanjer mot våld mot kvinnor, utan tvärtom gått hand i hand med fascistiska och rasistiska landvinningar i Europa som också vill trycka tillbaka kvinnorna till hemmen. Och förbudet mot nikab går hand i hand med restriktiv flyktingpolitik: Europeiska politiker värnar inte de muslimska kvinnorna, de vill ju inte ha in dem på kontinenten.

Så både i Frankrike och i Jemen måste nikabbärande kvinnor kämpa för att för att få tillträde till det offentliga rummet. Men medan fler och fler nikabbärande kvinnor i Jemen går ut i det offentliga rummet tvingas fler och fler i Frankrike in i hemmen.