Jemens kvinnodag, sicken besvikelse

2011-03-08 | Tanya Holm padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

"Den feministiska kampen. Hur ofta har hon inte fått höra att hon ska kliva åt sidan och istället låta de större striderna ta plats? Skulle hon fortfarande behövas efter det. Då. Först då är det hennes förbannade tur." Tanya Holm gör upp med kvinnodagen som blev inställd.

Tanya Holm är frilansjournalist och kulturtidningen Voltaires Mellanöstern-korrespondent, bosatt i Jemen.

Det är den 8:e mars och kvinnodagen är inställd i Jemen. Trots att Jemens feminister planerat såväl en feministisk debatträff, dokumentärkväll, konsert, konst- och handarbetesutställning, litteraturbrunch, prisutdelning och fest.

Jag har 8:e marsschemat i handen. Det är ambitiöst och visar på den feministiska kampens främsta styrka, förmågan att ta mer än en strid i taget. När feminismen kräver kvinnors deltagande i politiken gör hon samtidigt stor konst. Och det gäller även i ett land som Jemen. Där feminister kämpar för att fler ska ges valet att utbilda sig och förvärvsarbeta, samtidigt som de söker bekämpa barnäktenskap och könsstympning av flickor.

Just i år bidde det ingen kvinnodag. Ett Varför är på sin plats.

Många av de planerade 8:e marsaktiviteterna vore opassande, sett till situationen i Jemen. Så svarar de engagerade feministerna här, när jag frågar varför dagen inte uppmärksammas i år.

Det stämmer att Jemens framtid är osäker. Människor demonstrerar mot Saleh som suttit på presidentposten i 33 år. Demonstrationerna har pågått sedan januari, alltfler instämmer i ropen på ett regimskifte. Det politiska läget är mycket osäkert. Allianser bryts och regeringslojala stammar ansluter sig till oppositionen. I nord förs återkommande en väpnad kamp av houthier som vill ha ökat självbestämmande, i syd demonsterar människor för en egen utbrytarrepublik. Därtill lurar terrorister som är redo att slå till och ta över när helst läget tillåter, det påstår i alla fall Jemens och USA:s politiska ledning.

Den feministiska kampen. Hur ofta har hon inte fått höra att hon ska kliva åt sidan och istället låta de större striderna ta plats? Skulle hon fortfarande behövas efter det. Då. Först då är det hennes förbannade tur.

I Jemen ropar man, eller män, på demokrati. (Ja, det gör detsamma hur det formuleras, enbart ett tiotal kvinnor deltar vid demonstrationerna med de tusentals männen.) Och kvinnokampen, hon syns inte i massorna, hon hörs inte i ropen – hon har ingen egen slogan.

Men. Hon planerade egna evenemang till sin dag. Som hon sedan var för försynt att genomföra. Så, hon klev åt sidan, som en dam som glömt något viktigt. Att nobody puts Baby in a corner. Allra minst här i Jemen.

Jemen behöver sin feminism mer än annanstans. Det säger feministerna här och berättar att Jemen återkommande rankas i botten då jämställdhetsgapen i världen mäts. På en feministisk träff sa en kvinna. ”Vi måste lära våra döttrar att de är människor.” Och en annan lade till. ”Det måste vi även lära sönerna att döttrarna är.” Först därefter kan förändring bli möjlig, resonerade de. Här handlar den feministiska kampen inte om hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpas ytterligare utan hur – om möjligt – det kan göras till ett problem.

Jemen har flertalet kvinnor med ett gediget feministiskt engagemang. De startar upp genusutbildningar vid universitetet, för facklig kamp och kämpar outtröttat i hopp om att en dag få till en åldersgräns för äktenskap. Trots det bjuder feminismen varken på någon huvudvärk eller dans, debatt eller konstutställning i år.

Jag är besviken!

Därför att Jemens kvinnokamp kan mer än hon visar upp. Hon förtjänar mer cred än världen ger henne. Och mer cred än hon ger sig själv. Nästa år, då kanske hon vågar spänna sina muskler – och skita i om det passar sig eller inte. Då kavlar hon upp ärmen och ropar en egen slogan, inshallah.