Bild: Martin Eidensten

Lotta - hjältinna för modiga slarvfior

2011-01-14 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

I veckan fyllde klassiska flick- och pojkboksförlaget B. Wahlström 100 år. Trots att böckerna ogillades av bibliotekarier och lärare har förlagets välbekanta gestalter älskats av generationer. Lina Arvidsson tog tillfället i akt att återvända till en gammal favorit.

FAKTA:

Lotta-böckerna är en bokserie på 47 böcker som kom ut mellan åren 1958 – 1989, med en fristående bok 1991 som handlar om Liselott – Lottas dotter. Böckerna är skrivna av Merri Vik, pseudonym för Ester Rignér-Lundgren.

Flickboken har varit ömsom hyllad, ömsom utskälld. Och den inbördes variationen i genren är stor. En del av böckerna handlar om äventyr eller allvarliga ämnen som sjukdom eller skilsmässa. Andra för oss tillbaka till 50-talets kvinnosyn, även bland nyare böcker såsom bokserien om tvillingarna på Sweet Valley High.

På samma sätt finns det såväl förebilder som avskräckande exempel bland böckernas huvudpersoner. För egen del var det Lotta i Merri Viks bokserie som jag identifierade mig med. Och än idag tycker jag att det finns något i Lottagestalten att eftersträva.

Den första boken i serien, där vi möter Lotta som 13:åring, kom ut 1958 och den sista av de sammanlagt 47 böckerna kom 1989. Redan min mamma läste Lotta-böckerna som barn, det var hennes exemplar jag lånade när jag var liten. Jag fångades av den intima tonen, Lotta talar i jag-form på ett sätt som ger en känsla av att böckerna är detaljerade brev från henne till mig. Lotta beskriver sig själv som slarvig och obetänksam, vilket också påpekas ofta av hennes omgivning. Men hon är också obrottsligt lojal mot sina systrar, Malin och Gerd, och sin bästa vän, Giggi.

Slarvig var jag ju själv, det var ingen konst att känna igen sig i, men Lotta var också modig på ett sätt som jag beundrade. När hennes vän, deckarförfattaren Farbror Urban försvinner, beger hon sig ut, mitt i natten, med två vänner upp i bergen där hon tror att farbror Urban finns. Hon finner honom i en bergsskreva med brutet ben och räddar hans liv.

Ett sådant mod är som liten flicka värt att kämpa för att uppnå. Lotta var alltså både något att inspireras av och något att undvika att bli. För hon var också fånig och försatte sig själv i många situationer som jag tyckte var hemskt genanta. Som att posera som levande skyltdocka i ett skyltfönster, ta med sig en gökklocka in till en diktuppläsning eller kasta kaffesump på sin klassföreståndare.

Vanvettigt pinsamt, men det var samtidigt befriande att läsa om någon som faktiskt kunde vara så obetänksam och sätta sig själv i klistret. Framför allt som det alltid ordnade sig till slut. Det var okej att vara pinsam och fånig. Allt blev förlåtet och Lotta kunde ruska av sig den värsta skammen, se omvärlden i ögonen och gå vidare. Att hon gång på gång hamnade i dessa situationer kan väl kanske tolkas som en svårighet att lära av sina misstag, eller som en vilja att leva livet, utan att frukta för konsekvenserna.

Jag tror att jag såg Lotta som en väldigt stark person. Liksom som jag själv ville hon bli journalist. Lottas mamma var, liksom många mammor i den generationen, hemmafru och förekommer alltid i böckerna i färd med att städa, diska, stryka eller laga mat åt Lotta, hennes tre syskon och pappa Gerhard.

Pappan själv arbetade hårt och satt för det mesta vid sitt skrivbord när han var hemma, eller i en fåtölj, läsande dagens tidning. När han åkte bort på tjänsteresa var det självklart hans fru som packade väskan åt honom. Det var de könsrollerna som gällde och det ifrågasattes inte, varken i böckerna eller av mitt tolvåriga jag som läste om Lotta, trots att min egen verklighet såg helt annorlunda ut.

Men Lotta då, och hennes systrar? I en brytpunkt mellan det självklara i att vara hemmafru och det självklara i att utbilda sig och skaffa ett eget yrke, väljer Lotta, hennes bästis och hennes systrar att skaffa sig arbeten. Lotta jobbar på förlag och blir slutligen förlagschef och Giggi - den ordningssamma – Lottas motsats, blir läkare. Knappast typiska kvinnoyrken på den tiden eller i nutid.

Det jag tyckte mest om med Lotta-böckerna var hennes relation med bästa kompisen Giggi. De levde sina dagar i en symbios som bara kan uppstå mellan riktigt nära vänner och deras dialoger tillhörde den roligaste läsningen i böckerna. Den är en sådan relation som kan återfinnas i dagens populärkultur som i till exempel Sex and the city, där vänskapen får lov att vara störst, till och med större än kärleken. Det positiva i att få vara den lojala som står bakom sin vän i alla väder och att vara den som kan leva så obetänksamt som bara den som vet att hon är uppbackad av en bästis kan.