Den 2 juni 1918 genomfördes den första och enda gatudemonstrationen för kvinnlig rösträtt i Sverige. Den arrangerades av Göteborgs LKPR och samlade 6 000 deltagare.

Bild: Nordiska museet

”Bakom varje fattig man står en ännu fattigare kvinna”

2019-09-24 | Karl-Magnus Johansson padlock

INRIKES

Gamla högskolans aula i Göteborg var fullsatt onsdagen den 1 oktober 1913. Kvällens talare var ingen mindre än Sylvia Pankhurst, dotter till Emmeline och syster till Christabel. Alla tre var de välkända i den svenska politiska debatten, beryktade för sina militanta metoder och fängelsevistelser i kampen för kvinnlig rösträtt i England.

Sylvia Pankhursts föredrag övervakades på uppdrag av polisen. En maskinskriven transkribering av de stenografiska mötesanteckningarna finns bevarade i Göteborgs poliskammares arkiv i Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg.

Vid åttatiden introducerade arrangören Frigga Carlberg sin gäst som sedan talade i en och en halv timme*. Föredragets innehåll har sedan dess inte varit mer känt än några korta politiserade tidningsreferat. Däremot har händelsen uppmärksammats och beskrivits som en av de mest radikala i kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige – för första och enda gången genomfördes ett offentligt föredrag av en suffragett i landet.

“Skandalen är fullständig”, skrev den konservativa pressen dagen efter föredraget. Även inom den kvinnliga rösträttsrörelsen var besöket kontroversiellt, där hade suffragetternas aktioner samma år fördömts som “hysteriska våldsdåd”. Carlbergs och Pankhursts respektive rörelser hade radikalt olika uppfattningar om hur kampen skulle bedrivas. Fler än tusen engelska kvinnor fängslades för rösträttens skull till följd av civil olydnad och militanta metoder. De svenska rösträttskvinnorna arbetade istället reforminriktat, framhävde kvinnors ansvarskänsla och moderlighet, och organiserade sig enligt folkrörelsekulturens formella traditioner.

1903 grundades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som en riksorganisation dit lokalföreningar, bland annat den i Göteborg, anslöt sig. Det blev den största och viktigaste organisationen att verka för kvinnors politiska rösträtt i Sverige, som mest med över 17 000 medlemmar och 237 lokalföreningar.

Den hade ambitionen att vara klassöverbryggande och partipolitiskt neutral, men historikern Josefin Rönnbäck menar att “det finns anledning att betrakta LKPR som en borgerlig kvinnlig medelklassrörelse”. Göteborgsföreningen har beskrivits som den mest radikala inom LKPR. Exempelvis var det den som arrangerade den enda svenska gatudemonstrationen för kvinnors rösträtt i juni 1918.

Föreningens ordförande Frigga Carlberg var enligt historikern Christina Florin ”den mest ’revolutionära’ … den som kanske mest liknar en engelsk suffragett i sina tankar och i sin vilja att handla”. Själv kallade hon sig ”ultraliberal”, och trots att hon satt i styrelsen för liberala valmansföreningen i Göteborg stod hon socialdemokratin nära. Till skillnad från många andra inom LKPR engagerade hon sig på arbetarnas sida i Storstrejken 1909.

I England hade den liberala regeringen, som svar på de fängslade suffragetternas hungerstrejker, forcerat en ny lag: om en fånge på grund av näringsbrist var i alltför dåligt hälsotillstånd frigavs denne tillfälligt för att senare tvingas återuppta sitt straff. Lagen fick smeknamnet ”Cat and mouse act”, anspelandes på hur en katt leker med sitt byte genom att låta det slippa undan för att fångas igen, gång på gång, tills det till slut dödas.

Under våren och sommaren 1913 fängslades och hungerstrejkade Sylvia Pankhurst ett flertal gånger och blev utsatt för myndigheternas katt och råtta-lek. Detta påverkade hennes hälsa och hon beslöt sig för att fly landet. Förklädd lyckades hon ta båten till Danmark och i början av september reste hon till Norge där hon stannade en månad innan den korta visiten i Göteborg.

Frigga Carlberg var nu i stort sett ensam bland de ledande rösträttskvinnorna i Sverige att ta ställning för suffragetterna.

Känsligheten i frågan gjorde att hon valde att som privatperson bjuda in Pankhurst och stå som arrangör för föredraget. Hon blev hårt kritiserad och flera av LKPR:s lokalföreningar reagerade genom att ta avstånd från händelsen. Men i Göteborgsföreningen hade i stort sett ingen av de 1 000 medlemmarna misstyckt, enligt Carlberg.

Från vänster: Sylvia Pankhurst och Frigga Carlberg.

Som arkivarie med erfarenhet av myndighetsarkiv började jag fundera över vilka byråkratiska arkivspår om händelsen som kan ha bevarats. På grund av en lag som krävde tillstånd för utländska medborgares medverkan i ”offentliga föreställningar” fann jag ansökningshandlingar från Frigga Carlberg angående föredraget i Göteborgs poliskammares arkiv. I diariet där dessa registrerades står det: ”30/10 ingafs afskrift af det hållna föredraget. Till handlingarne.” I akten finns dock inga andra handlingar än Carlbergs tillståndsansökan. Den inkomna skrivelsen hade nämligen ordnats in på fel ställe. Bland protokoll för allmänna ärenden hade den hamnat – avskriften av Sylvia Pankhursts föredrag på 15 maskinskrivna sidor. Vid den här tiden hade polisen obehindrat tillträde till offentliga möten som man därför kunde övervaka för att avslöja uttalanden som stred mot de lagar som begränsade yttrandefriheten. Det gällde framförallt ”munkorgslagen” mot offentliga uppmaningar till brottsliga handlingar som var en del av statsmaktens sätt att bekämpa den framväxande arbetarrörelsens ”samhällsomstörtande ideér”.

Ett av de fem möten som övervakades i Göteborg 1913 var Sylvia Pankhursts föredrag. För att snabbt och korrekt registrera allt som sades hade en stenograf anlitats. Han lyckades inte anteckna hela föredraget, avslutningen har istället sammanfattats. Däremot uppges 14 maskinskrivna sidor vara en ordagrann transkribering av Pankhursts ord.

Sylvia Pankhurst såg rösträtten som ett verktyg för att arbeta politiskt mot sociala orättvisor. Hennes föredrag präglades av ett könspolitiskt klassperspektiv, ofta med materiell ojämlikhet i fokus.

”Behind every poor man there stands a still poorer woman” är ett talande inledande citat som följs av vittnesmål om kvinnors ekonomiska och juridiska utsatthet, huvudsakligen med exempel bland östra Londons lågavlönade arbetarkvinnor.

Hon talade också om den ojämställda äktenskapslagstiftningen, om spädbarnsdödlighet, om prostitution, och om bostadspolitik, och sammanfattar: ”I must say, I think if working women in England had the vote there would be more care taken in these matters”. Hon pratade även om ”the Cat and mouse act”, om hungerstrejker och tvångsmatning, och lyfte fram nödvändigheten av de militanta metoderna i den brittiska rösträttskampen – ”People who criticise our methods are those who do not understand the vital urgency of our claim”. Föredragets innehåll verkar inte ha ökat graden av klassperspektiv eller militanta metoder i den svenska rösträttskampen.

Men utöver innehållet i avskriften går det att resonera om vad arkivhandlingen i sig har för betydelse. Polisövervakningen var en del av en repressiv maktutövning och arkiven avslöjar vad som uppfattades som ett hot mot den rådande samhällsordningen.

I sin avhandling utmanar Rönnbäck begreppen medborgarskap och demokrati utifrån ett genusperspektiv för att tydliggöra politikens genusgränser: staten var en manlig maktsfär. Kvinnors rösträttsrörelse utmanade den konstitutionella könspolitiska ordningen, och avskriften av Pankhursts föredrag talar för, enbart genom sin existens, att händelsen upplevdes som ett hot mot denna.

Med andra ord kan Pankhursts föredrag, genom avskriften, bidra med ytterligare ett argument till Rönnbäcks framställning. Trots ett fortsatt hårt motstånd, framförallt från högerpolitiker i första kammaren, var den konstitutionella könspolitiska ordningen på väg mot den omvälvning som i flera grannländer redan hade uppnåtts.

Nio år efter händelsen som den här texten har kretsat kring, Sylvia Pankhursts föredrag i Göteborg 1913, utgjorde kvinnor en majoritet av de röstberättigade i valet till riksdagens andra kammare och fem kvinnor hade valts till riksdagsledamöter.