#almedalen15: Mångfalden inom kultursektorn minskar

2015-07-01 | Aleksa Lundberg padlock

KULTUR

Underrepresentationen av personer med utländsk bakgrund inom kultursektorn är större i dag än för tio år sedan. Det har rapporten ”Kultur av vem?”, vilken presenterades i Almedalen under onsdagen, kommit fram till.
– Jag är arg men inte förvånad, säger skådespelaren Astrid Assefa i ett panelsamtal på Gotlands Länsteater.

Myndigheten för kulturanalys ligger bakom den nyligen släppta rapporten, vilken endast fokuserar på statliga och regionala konstinstitutioner. Personer med utländsk bakgrund ligger stadigt fast på 13 procent av de anställda inom kultursektorn, trots att den rasifierade delen av befolkningen har ökat i Sverige. Antalet borde istället ligga mellan 16 och 24 procent för att spegla hur samhället ser ut i dag.

Allra sämst representeras de som har utrikes födda föräldrar och personer med ursprung från Asien, Afrika och Sydamerika. Rapporten redogör även för att kultursektorn ligger under genomsnittet jämfört med arbetsmarknaden i övrigt.

Skådespelaren Astrid Assefa, som 1983 blev den första svarta person att antas till en svensk scenskola, är arg men inte förvånad över den dystra statistiken.

– Det arbetar inte nödvändigtvis rasister på kulturinstitutionerna men det existerar helt klart rasistiska strukturer inom dem. Det här är ju också en maktfråga om vem som ska bestämma och vem som ska få jobbet.

Inte bara representativitet

Rapporten är försiktig i sin bedömning och vill inte ge några utförliga rekommendationer om vad som behöver göras, men ger ändå en fingervisning om att den politiska styrningen och uppföljningen av mångfaldsuppdragen till kulturinstitutionerna bör ses över.

Chefen för Myndigheten för kulturanalys, Sverker Härd, var tydlig med sin ambivalens, för vilka åtgärder som måste till, under panelsamtalet på Länsteatern.

– Jag är genuint osäker. Det finns forskning som visar att om man formulerar kvantitativa mål inom institutioner så riskerar mångfaldsbegreppet att reduceras till att bara handla om representativitet. Men det är ju bredare än så. Jag tror det behövs politiska initiativ. Det finns många sätt att styra myndigheterna utan att landa i kvantitativa mål. Exempelvis följa upp styrningen med hjälp av våra rapporter.

Astrid Assefa var något mer säker på vad som behöver göras.

– Vi ser ju att det behövs styrning och ett visst tvång måste till. Teatern ska ligga i framkant men det är precis tvärtom. Jämställdhetsarbetet i branschen började först på 90-talet, långt efter samhället i övrigt.

Allt starkare motstånd

Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz håller med.

– Alla bär på fördomar, därför behövs det erbjudas nya förebilder och brytas med invanda mönster. Vi får såklart inte fastna vid att bara räkna huvuden, men det är ett medel och ett första steg. Vi måste bestämma oss för att mångfald är viktigt och förstå att det är en överlevnadsfråga.

Astrid Assefa menar att även ett nära samarbete mellan politikerna och kultursektorns aktörer måste till. Hon hoppas att kulturminister Alice Bah Kuhnkes uttalande i torsdagens Dagens Nyheter – om att se en positiv utveckling på området inom tre år- ska bli verklighet. Men innan målet är nått beskriver Assefa en lång väg, bitvis kantad av hot och hån.

– De kritiska rösterna som höjs mot mångfaldsarbete handlar ju om att vi börjar vinna viss mark. Det är en läskig tid vi lever i, med växande fascism i Europa. Men vi kommer inte ge oss. Det finns många tuffa, starka, välutbildade rasifierade kvinnor vilka förhoppningsvis tar över en kulturinstitution. Vårt motstånd kommer bara bli starkare.