Bild: Marcus Johnson, Leanderfotograf

#almedalen15: Minimalt utrymme för feminism

2015-06-30 | Jenny Rönngren padlock

OPINION

”Om den feministiska sprickan inom alliansen går vid traditionella jämställdhetsområden som familjepolitik och sexuella fri- och rättigheter så utgör säkerhets- och handelspolitiken stora utmaningar för regeringens feminism. Ändå är det utrikespolitiken som kallas just feministisk.” Det skriver Feministiskt perspektivs redaktionschef Jenny Rönngren som lyssnat på Stefan Löfvens almedalstal – ur ett feministiskt perspektiv.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-29#almedalen15: Reinfeldt revival med Annie Lööf

Här kan du läsa Stefan Löfvens tal i sin helhet.

Det var med dystra siffror för de rödgröna som statsminister Stefan Löfven klev upp på talarpodiet i Almedalen på måndagskvällen. De inledande applåderna var tveksamma, men det fanns tillfällen under talet då det smattrade desto mer.

Referenserna och hälsningen till – Magnus, Brasse och Eva i legendariska Fem myror är fler än fyra elefanter, varav ingen längre är i livet efter Magnus Härenstams bortgång nyligen – gick hem.

Även Stefan Löfvens beskrivning av den gångna veckans terrorattacker i Frankrike, Tunisien, Kuwait och, inte minst, Kobane, samt vad Sverige gör i den globala kampen mot terrorgruppen IS fick rungande respons.

Åhörarna skrattade högt åt citatet från yrkesutbildade på ett studentflak:”Om Löfven blev statsminster efter en svetsutbildning – då finns det hopp för oss.”

För det var ingen nedslagen partiledare som tog ordet. Snarare en beslutsam, med ambitionen att väcka hopp om regeringens förmåga att ta sig förbi de ekonomiska och säkerhetspolitiska hoten i omvärlden. Men dessa togs upp först mot slutet av talet då raka besked om Grekland, Ukraina och IS landade mjukt.

Det var också först mot slutet som feminismen kom till uttryck – i en endaste svepande mening: ”Vi är en feministiskt regering som genomför en bred jämställdhetsagenda”. Utan ett Feministiskt initiativ i medvind och oförutsägbart supervalår som blåslampa var det uppenbarligen helt oproblematiskt för Löfven att ge sitt feministiska engagemang minimalt utrymme.

Oavsett orsak är det naturligtvis ingen slump. Viss logik finns. För det lär knappast vara gångbart för den som vill locka tillbaka väljare som gått förlorade högerut att vifta för högt med den feministiska flaggan. Ej heller för den som vill hålla öppet för blocköverskridande samarbeten om Decemberöverenskommelsen, än så länge mot förmodan, skulle falla.

Löfvens feministiska trovärdighet har därtill blivit (ännu mer?)kantstött efter turerna kring Saudiaffären och de uppenbara skiljelinjerna i den interna strid, som ännu inte lär vara över. Den som står mellan (vapen)industripolitiska intressen och säkerställandet av respekt för mänskliga rättigheter – däribland kvinnors. Om den feministiska sprickan inom Alliansen går vid traditionella jämställdhetsområden som familjepolitik och sexuella fri- och rättigheter så utgör säkerhets- och handelspolitiken stora utmaningar för regeringens feminism. Ändå är det utrikespolitiken som kallas just feministisk.

Inför Almedalsveckan frågade Feministiskt perspektiv hur partierna ställer sig till en rad inrikespolitiska reformer på jämställdhetens område och Socialdemokraterna hamnade inte bland de mest progressiva. Även om bilden som träder fram är grovhuggen, och en del av reformkraften säkert kan rymmas i nyanserna, finns där ett par grundläggande diskrimineringsfrågor som inte besvarats: lön och pensioner.

I den parlamentariska pensionsgruppens översyn ingår sedan i maj jämställdhet som nytt delprojekt, och delegationen för jämställdhet i arbetslivet presenterade ett slutbetänkande med förslag som på sikt ska leda till jämställdhet. Lönerna och pensionerna ska hänga med på det långsiktiga tåget. Kvinnor som i rapport efter rapport beskrivs som diskriminerade, och efter ett dubbelarbetande yrkesliv inte kan leva på sin pension, har alltså fortfarande en lång väntan framför sig. Eller snarare, även nästa generation får bereda sig på att vänta.

Så hur feministisk regeringen än är tycks det inte bekymra statsministern att Sverige halkat efter i jämställdhetsutvecklingen. Visserligen talade Löfven om att alla ska vinna på den ekonomi som regeringen utformar nu ”inte minst Sveriges fattigaste kvinnor” och att de strukturella murar på arbetsmarknaden som gör att ”kvinnor mår sämre sliter hårdare och får lägre lön” ska rivas. Men tystnaden om hur sår tvivel.

När Stefan Löfven reser till Colombia, Indien, Kina och Kenya frågar företagarna ofta efter svenska innovationer och samarbetsmöjligheter säger han. Det framgår inte riktigt av talet om intresset också går i motsatt riktning. Sverige är ett exportland, ett av de större när det gäller vapen och till dessa kopplad industri.

Är det brist på konkretion i den breda jämställdhetspolitiska agendan som gör att endast utrikespolitiken getts epitetet feministisk. Eller lever Socialdemokraterna trots en annan retorik kvar i en självbild där svensk jämställdhet i princip är uppnådd på hemmaplan och bara behöver gå på export. Det är inte utan att en undrar.