– Som transperson tröttnar man ibland på att höra hur svårt ens livsval blir för andra, bekräftar Ann-Christine Roxberg.

Bild: Helena Isaksson Baeck

Transpersoner finns överallt – ibland är det kyrkoherden

2015-05-03 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Prästen Ann-Christine Roxberg var 57 år när hon för första gången vågade sig ut på stan som sitt verkliga jag. Livet dessförinnan var fyllt av oroskänslor, skam och internaliserad transfobi. I kyrkan fick hon höra att tankarna, om sig själv som kvinna, var en synd och när hon sökte sig till vården blev hjälpen ett recept på lugnande tabletter.
– Det tog många år innan jag förstod att Gud älskar mig. Punkt. Genom att vara synlig vill jag bidra till förståelse om att transpersoner finns precis överallt, berättar hon i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FAKTA/Ann-Christine Roxberg

Ålder: 63 år

Yrke: Präst, föreläsare

Bor: Växjö

Aktuell: Medverkar i dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine av Helena Isaksson Baeck, som sänds i SVT under Stockholm Pride-veckan. Föreläser om sitt liv den 7 maj klockan 8:30 och 13:00 på PM Hotell i Växjö.

En feministisk bok jag rekommenderar: Diamanttorget av Merce Rodoreda

Feministisk film film att spana in: Laurence Anyways av Xavier Dolan

Min feministiska förebild: Jesus. Han bröt den ena normen efter den andra.

I början av 60-talet befann sig Ann-Christine Roxberg i förpuberteten och känslan av att vilja se ut och leva som tjej gjorde sig gällande. Oron stegrade inombords så starkt att den till slut inte gick att härbärgera. Hon berättade förtroligt för sin mamma om vad som pågick, men fick klart och tydligt veta att detta inte var något en skulle prata om.

– Varken jag eller mamma hade ju några referensramar. Homosexualitet var ingenting man talade om och trans fanns knappt som begrepp. Men mamma bannade mig inte. Hon ville nog avdramatisera det hela och hoppades väl att det skulle gå över med tiden.

Ann-Christine Roxberg insåg att identiteten som tjej behövde begravas djupt och inte avslöjas för någon. Några år senare kom hon dock att tala med fler om saken i alla fall, då förnekandet nästan åt henne inifrån.

- Jag anförtrodde mig för en som jobbade i den lokala kyrkan. Hon tog min historia på ett bra sätt men visste inte heller något om att vara trans, så jag skickades vidare till en läkare som skrev ut lugnande tabletter, berättar hon och nästan himlar en aning med ögonen.

Som 21-åring gifte sig Ann-Christine Roxberg och delgav hustrun den inre hemligheten, redan i början av relationen.

– Men jag hade inte någon koffert på vinden med kläder att byta om till på helgerna eller så. Det som pågick här inne syntes ju inte utåt alls, berättar hon och lägger handen mot bröstet.

Ytterligare några år senare inleddes samtal med en präst för att få stöd. Han talade om att tankarna hon bar på var en synd, vilket bekräftade den egna övertygelsen. Rådet blev att bekänna tankarna som orena för att bli kvitt dem.

– Och det blev jag också. I flera dagar, småskrattar Roxberg med visst mått av sarkasm i repliken. Men jag vill inte banna den prästen, det här skedde i mitten på 70-talet och trans var fortfarande ett fullkomligt okänt fenomen för de allra flesta.

Gud älskar mig. Punkt.

Hon levde länge med inställningen att Gud nog älskar henne minus det faktum att hon ser sig som kvinna.

– Det tog många år innan jag förstod att Gud älskar mig. Punkt.

Under fyra år bodde den nybildade familjen i Zimbabwe och det var då Ann-Christine Roxberg fick tag på en bok om könskorrigeringar. Lili Elbe och Christine Jørgensen porträtterades – de två första att genomgå behandlingar under 1930- respektive 1950-talet. Efter att ha läst boken stod det klart att den handlade om henne.

– Jag blev fullkomligt lycksalig av att äntligen hitta något som bekräftade det som pågick i mig.

Det slår som gnistor i blicken när hon minns tillbaka.

Men efter att ha berättat för hustrun om upptäckten förvandlades lyckan till total katastrof. Den unga familjen befann sig långt hemifrån och barnen var fortfarande små, vilket skapade oro. Hustruns värld rasade samman och Ann-Christine Roxberg bestämde sig för att lägga processen på hyllan en tid.

– Vilket jag gjorde i ytterligare 25 år.

Men för fem år sedan blev det dags reda ut vem hon egentligen är. Hon tog kontakt med en kurator som hjälpte till att öppna stängda dörrar, och den 2 augusti 2010 gjorde hon en promenad på stan – som sig själv – för första gången någonsin.

– I dag är jag mer till freds än någonsin tidigare. Men acceptansen gentemot mig själv har inte kommit över en natt, utan är en process. Det tog ett tag innan jag vågade se mig som en ”riktig” kvinna. Jag har ju blivit bekräftad som man i hela mitt liv och nu, när jag är kvinna – vem ska liksom bekräfta mig då.

Utbildning saknas

Omgivningens reaktioner har varierat, från de som inte anser det vara en grej till de som behövt göra en egen resa. En medarbetare i kyrkan tog så pass illa vid sig att hen valde att sluta, till exempel.

På grund av en omorganisation upphörde tjänsten som kyrkoherde och Ann-Christine Roxberg blev stiftets nya kommunikationschef. Men då hon börjat leva som sig själv på heltid visste arbetskamraterna inte längre hur de skulle bete sig.

– Ingen har varit elak, men många gick som katten kring het gröt. Och det känner man ju.

– Det är en sak att säga att hbt-personer är välkomna i kyrkan, men att på riktigt inkludera alla – också när det gäller kyrkan som arbetsplats – är någonting annat. Där ligger många församlingar risigt till eftersom de inte utbildat sin personal i hbt-kunskap.

I somras sade hon upp sig från tjänsten som kommunikationschef och frilansar nu som egenföretagare i föreläsningsbranschen.

– Men präst är jag fortfarande, påpekar Ann-Christine Roxberg bestämt.

De tre vuxna döttrarna överraskades av vad deras förälder gått och burit på.

– Det var varken lätt för mig eller dem när jag berättade. De närmast sörjande behöver ju också komma ut. Mina barn fick nu tala om att de har en transpappa för sina kamrater, släktingar och på jobbet. Det var inte enkelt. Vi är fortfarande i en process men faktum är att familjen bejakar mig som den jag är.

En fråga som familjen fortfarande tampas med är hur hon ska benämnas. Som pappa och morfar eller bara Ann-Christine, kort och gott.

– Men vem blir jag då? Är jag bara en vän till familjen? Vi är inte riktigt färdiga med det ännu.

Mamma och mormor då, är det out of the question?

– Det förefaller vara det. Jag föreslog att de skulle kalla mig mormor Ann-Christine men det var de inte beredda att göra. Kanske i framtiden. En i familjen benämnde mig som ”han” vid ett tillfälle, inför barnbarnen, och där går gränsen. Jag vill inte bli hanad, tack. Precis lika lite som någon annan vill bli felkönad.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt arg på min familj när de hade sin process i och med att jag kom ut. Jag kände mig som en gärningsperson som utsatt dem för något hemskt och därför skulle förstå deras perspektiv i första hand. Blir du inte arg?

– Jo, det finns mycket vrede och sorg. Samtidigt måste jag försöka sätta mig in i situationen. Hur fördomsfri hade jag själv varit. Här har du en före detta homofob, småskrattar Ann-Christine Roxberg nästan generat. Det var ju mitt försvar naturligtvis, lite som att markera för mig själv att jag var ”normal”. Men just det här att stå i tacksamhetsskuld, att vara någon som fördärvat min familjs liv och därför ska ta överdriven hänsyn. Det känns ibland som att väldigt mycket av den här förståelsen hamnar på just transpersonerna.

Samtidigt finns en stor lättnad och glädje över att vara nära familjen. Många transpersoner som kommer ut senare i livet, berättar Ann-Christine Roxberg, blir utfrysta från sina familjer och förfrämligas.

– Jag känner till fall där den utstötte föräldern vill ge sina närmaste julklappar eller presenter, vilket de nekas. Det kan också handla om att inte få veta att barnbarn kommit till världen, vilket istället kommer fram ryktesvägen. Kanske år efter att barnet fötts. Det måste ju vara en oerhörd smärta och så har jag det inte, tack och lov.

Förra året kom boken ”Min pappa Ann-Christine”, av dottern Ester Roxberg, ut i handeln och blev snabbt en uppmärksammad snackis. Handlingen kretsar kring dotterns upplevelser av att, som hon upplevt det, förlora en förälder – som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon omprövar barndomsminnen och ställer in siktet mot det nya.

– Jag fick läsa manuset innan det publicerades och har inte ändrat en stavelse. Det är hennes sanning och ska därför vara hennes berättelse. Skulle jag skriva från min utgångspunkt hade det förstås blivit en annan historia. Det kan komma fram folk på stan och säga att de läst boken och att de tycker den är väldigt kärleksfullt skriven.

Upplever du det så också?

– Ja, det kan jag väl säga att jag gör, men visst finns det delar som är rätt jobbiga att läsa.

Vilka delar då?

– Till exempel att jag hade ett förskräckligt humör. Jag kunde bli arg för småsaker och var inte alls kul att ha och göra med alla gånger. Det fanns väl oerhört mycket inom mig som jag var tvungen att härbärgera och det kom ut på sätt som inte alltid var så roliga. I dag besitter jag ett helt annat lugn.

Boken har även blivit kritiserad, främst av transaktivister i sociala medier, för att objektifiera din livsresa från ett cis-perspektiv. Många säger att de vill läsa om din erfarenhet och syn på saken.

– Samtidigt finns ingen annan bok som är skriven ur ett anhörigperspektiv på svenska. På det sättet blir boken unik. Men jag kan absolut hålla med om att man som transperson ibland tröttnar på att höra hur svårt ens livsval blir för andra.

I en intervju i Expressen, med dig och Ester, ställdes frågan hur de övriga i familjen reagerat och du svarade att det inte är din sak att berätta åt dem. Borde inte samma sak gälla för dig. Ska de ta sig rätten att berätta din historia?

– Ester skrev boken med min tillåtelse. Jag hade kunnat säga nej men kände mig ändå rätt trygg eftersom det var hon som skrev. Vi har alltid haft en bra relation och jag visste att det inte skulle bli något gulligt mesporträtt av mig. Sådan är inte Ester och det tycker jag är bra. Jag tänker att boken nog kan tillföra en del.

När får vi läsa din bok om det hela?

– Jag har sagt att jag skulle vilja skriva den, men ännu blir det mest blogginlägg. Kanske att jag ger ut på eget förlag! Print on demand finns ju, ler hon lite eftertänksamt.

I sommar visas dokumentären ”Vägen till Ann-Christine” i SVT vilken följer hennes process under tre års tid. Helena Isaksson Baeck har med ojämna mellanrum intervjuat sin huvudperson för att visa på hur en resa, mot att acceptera sin könsidentitet, kan se ut.

– Jag hoppas att den ska bidra till ökad förståelse för att transpersoner finns, precis över allt. Ibland är det till och med kyrkoherden.