Bild: Privat

”Vart ska vi ta vägen”

2015-01-14 | Adori Rahman padlock

OPINION

År av smutskastning och trakasserier lärde Adori Rahman att hålla tyst om sin tro. I dag är hoten och rädslan ständigt närvarande. Att moskéer attackeras ingår i en process och inget som skett över en natt. ”Vissa av mina vänner har flytt hit och tror att de kommer behöva fly igen”, skriver Adori Rahman.

Våra moskéer brinner. I mina ögon är detta en ytterligare en manifestation av det tilltagande hatet och diskrimineringen som riktas mot muslimer som grupp. Detta är anledningen till att min mamma inte vågar bära slöja på offentliga platser. Anledningen till att en måste vara tyst, så tyst om sin tro och religion.

Islamofobin fick inte sitt fäste om Sverige över en natt. Det är en process som sträcker sig över en lång tid, en process som vi alla har deltagit i. Passivt eller aktivt har vi på något sätt bidragit till att islam är något som får föraktas och nedvärderas utan repressalier. Muslimer har sällan något att säga till om i det, för av någon anledning når inte medier oss. Vi får sällan prata om hur religionsfrihet inte verkat vara förunnat muslimer. Vi får sällan uttrycka oss i frågor som rör oss själva. Sverige vet lite om islam för nästintill all kunskap om denna religion produceras och förmedlas av icke-muslimer.

I en tid då det talas om ”ansvarsfull invandringspolitik” och att det politiska systemet är nära en kollaps är det kanske inte konstigt att vi pekar finger och försöker hitta en syndabock. Det är EU-migranter. Det är muslimer. Men det är aldrig det bakomliggande kapitalistiska och högst fascistiska systemet. Är det inte lustigt?

När jag var yngre bar jag slöja. Jag läste koranen, bad och talade ofta om min tro. Det är få som vet det, för jag har inte velat ge uttryck för min tro. Min identitet. Efter år av smutskastning av muslimer, år av trakasserier så blev jag tyst. Lärde mig hata något av det viktigaste i mitt liv. En grundsten, en verklighet, ett arv. Islam. En pratade inte om det och trodde att det var lika bra att ge upp det, för samhället hade redan gett upp om oss. Förått oss. Övergivit oss. Islamofobin fick växa fritt.

Jag och mina muslimska vänner pratar om hotet mot våra kroppar nästan varje gång vi ses. Rädslan gör det svårt för oss att röra oss, existera. Vissa av mina vänner har flytt hit och tror att de kommer behöva fly igen. Jag undrar vart vi skulle ta oss.

Undrar om vi kan fly någonstans där moskéer inte brinner.