Finn Hellman: På judomattan bryts hierarkierna upp

2014-11-28 | Bella Frank padlock

SPORT

I helgens GO-cup i Stenungsund vann tre idrottare som är blinda medaljer i en judotävling för seende. En av dessa är Finn Hellman, ordförande för RFSL Göteborg som vann silver som har tävlat mot såväl seende som blinda i ett par tävlingar tidigare. Nu hoppas han gradera sig och ta grönt bälte för att till våren kunna tävla internationellt.

Det var under GO-cupen i Stenungsund som Finn Hellman och Martin Ryström som båda är blinda tog sig till final i sin viktklass efter att ha vunnit mot seende motståndare i tävlingen som anordnas för tävlanden med gula och orange bälten. Finn Hellman från Göteborgs judoklubb har tävlat ett par gånger tidigare, och både mött tävlande som varit synskadade och seende. För seende finns det stora fördelar i jämförelse med judoutövare (judokas) som är blinda. Dels handlar det om det försprång judokas som är seende får under själva inlärningen då det är avsevärt enklare att ta in och förstå ett nytt kast som lärs ut med hjälp av att faktiskt se hur tränaren visar. Dels handlar det om fördelar i att se i själva tävlingsmomentet, att snabbt kunna kasta en blick och se att motståndaren är i färd att göra något.

– Vid inlärningen är det svårt att förklara grepp och kast med ord, så när jag ska lära mig nya tekniker så tar det mer energi eftersom jag måste träna så mycket mer för att nå samma resultat som de som ser. Och under en tävling kan de se om jag sticker fram en fot för att försöka få omkull dem.

– Balans är något som synskadade generellt har svårt för, och jag måste jobba mycket med balansövningar för att kompensera, förklarar Finn Hellman.

Få begränsningar

Under GO-cup tävlade han i minus 73-kilosklassen och hans två första motståndare, som var seende, vann han alltså emot för att sedan gå vidare för att i finalen möta en annan tävlande som är blind, Martin Ryström från Borås judoklubb.

– Det blev helblint i toppen. Det var en speciell känsla i tävlingen – många utgår ifrån att man ska vara chanslös, men det här visar att det funkar utmärkt, åtminstone på den här nivån, säger Finn Hellman som själv har orange bälte.

Men, funderar han och lägger till – kanske finns det egentligen inte några begränsningar ens på den allra högsta nivån. Han pekar på att Nicolina Pernheim som har svart bälte är blind och som vunnit många medaljer vann i somras också brons i SM mot seende.

Så, en blind person som tävlar mot en seende måste alltså träna mer och längre för att nå samma resultat som en seende vilket leder in till frågan om det överhuvudtaget går att skapa lika villkor för tävlande. Förutom vikt och könsindelning finns det inom handikappidrotten också det andra indelningar som baseras på vilken funktion idrottarna har och det ser olika ut i olika idrotter. Men för idrottare som är synskadade finns fasta kategorier i alla idrotter B1, B2 och B3 beroende på hur allvarlig synskadan är. B1 är för helt blinda, medan tävlande i B2 kan se och urskilja till exempel formen på en hand.

– I all idrott är det så, det är omöjligt att säga vad som är mest rätt och rättvist. Om jag börjar möta synskadade internationellt kommer jag ändå att få möta folk som ser ganska bra och som har nytta av det i sin inlärning, en som är i B3 kan se ganska bra men får till exempel inte ta körkort. Och de som har vunnit i paralympics har ofta haft B2 eller B3 och ibland kan det kännas ganska surt att inte ens i handikappidrotten kan man tävla på lika villkor. Kanske kan man göra något åt det.

– Samtidigt är det viktigaste för mig är att ha kul, att utvecklas, bli bättre, att få millimeterrättvisan är det ingen ide att fokusera på. Och det var himla kul att man kunde tävla tillsammans på det sättet som vi gjorde i helgen. Det utmanar säkert föreställningar om var sak på sin plats, det finns tendenser att hela tiden separera och dela upp, säger han.

Integrering eller särlösning?

Huruvida idrottare som har en funktionsnedsättning har behov av att ha egna klubbar och tävlingar eller om det är bättre att integrera handikappidrott i annan idrott är en fråga som länge diskuterats. Men i Svenska handikappidrottsförbundets arbete ingår just nu att verka för integrering. Enligt ett beslut från 2013 års förbundsmöte ska förbundet ”aktivt verka” för uttalandet: ”Sluta med särlösningar – inkludera handikappidrotten!”.

– Det finns de som är emot benämningar som ”bästa handikappidrottare”. Jag kan se både fördelar och nackdelar, säger Finn Hellman men understryker att det ändå är viktigt att sträva mot integrering.

Eftersom tävlingen han deltog i under helgen inte var enbart för synskadade var Finn Hellman orolig för att de särskilda villkor som synskadade har rätt till inte skulle vara tillgodosedda. Därför mejlade han arrangörerna för att det inte skulle uppstå något problem på själva tävlingen. Det handlar till exempel om att idrottare som är synskadade har rätt att ha med sig ledsagare in och ut från mattan, liksom att de får starta med grepp, de kan ta tag i motståndarens dräkt.

– Det gör man ju inte om man ser, då hugger man tag i varandra, men vi får börja med grepp. Jag får också ledsagning in på mattan så att jag hamnar rätt framför motståndaren. Det är viktigt att kunna göra en snygg entré och sorti och så vill jag ju kunna koncentrera mig på matchen och inte behöva fundera på hur jag ska ta mig in och ut.

– I tävlingssammanhang kan folk bli så fixerade vid minsta regel, men när jag kom dit var det inget problem, de förklarade att de hade koll på det.

Är judo en särskilt bra sport för synskadade tror du, eller varför var det så pass många som ändå tävlade i GO-cup?

– Martin Pernheim [pappa till Nicolina Pernheim, red.] som är landslagstränare för Svenska handikappidrottsförbundets judokommitté och bor i Göteborg sa att det var ett rekord. Det har skett någon slags satsning för att få fler synskadade att träna judo men jag vet inte om det har varit någon medveten satsning. Jag uppfattar det mer som att det har funnits eldsjälar som drivit på på olika håll.

Bryter upp hierarkier

Finn Hellman tränar nu och har alltid tränat på judoklubbar som vänder sig till alla, det vill säga inte klubbar som särskilt vänder sig till idrottare som är synskadade. På en del klubbar finns det dock särskilda träningar för synskadade en gång i veckan.

– Det är ett bra komplement och jag skulle gärna ha den möjligheten och sedan träna med seende andra dagar i veckan. Nu tränar jag bara med seende, och i och med att jag behöver mer hjälp och stöd blir man ganska utlämnad. Folk måste engagera sig lite extra och en del gör ju det medan andra inte gör det, och tränarna jobbar ju ideellt så då har jag svårt att kräva det.

Vissa idrottare som är synskadade använder sig av ledsagare under träningen, men det kan vara svårt dels för att de timmar en har sig tilldelade per vecka ofta är så pass begränsade att det inte finns plats efter att en fått hjälp med det mest basala. Men för Finn Hellman finns det också en oro att en ledsagare skulle innebära isolering från den övriga gruppen. Oftast tycker han att det funkar bra men han önskar sig tydligare instruktioner från tränare – eller ännu bättre, att tränare visar ny teknik på honom.

– Det är vanligt att instruktören plockar ut en med högt bälte som han, det är oftast en han, känner. Jag förstå att det blir så, men om instruktören väljer att göra det på mig får jag en helt annan möjlighet att göra det rätt på en gång.

Om inte så är risken stor att han hamnar efter redan i instruktionsögonblicket. Att visa nya grepp på en idrottare som är synskadad kan därför vara en enkel lösning för att vara inkluderande menar Finn Hellman. Han är också på det hela nöjd med att träna som han gör. Även om det kan vara svårt att vara socialt på och ta initiativ för att ha en partner att träna med när en inte ser. Att inte kunna scanna av genom snabb ögonkontakt innebär att en måste vara mycket mer direkt, kanske sträcka upp handen och hojta till för att få uppmärksamhet:

– Man får lära sig att inte vara så blyg. Men det är roligt, jag har jobbat så mycket med huvudet tidigare och det är skönt att få göra något med kroppen. Det är ett sätt att umgås på där det inte behöver diskuteras och det bryter upp olika hierarkier. Jag kan vända mig till en 14-åring med en fråga om teknik, som då får bli min lärare. Även om jag märker att de 14-åringarna kan vara väldigt tonåriga i omklädningsrummet så är de på mattan väldigt seriösa, där kan vi ge varandra något, säger han.