Maria Sundin är transrättsaktivist och feminist och ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse.

Bild: Hender Gercio

Transmisogynins pris

2014-11-20 | Maria Sundin padlock

OPINION

”Det handlar om transmisogyni eller kvinnohat, ett hat som riktas speciellt mot transkvinnor. Och inte sällan är de som berövas sina liv unga aktivister som kämpar för kvinnors rättigheter, det vill säga alla kvinnors rätt att leva fred utan att utsättas för kränkningar, våldtäkter, misshandel och dagliga glåpord och trakasserier.”

Maria Sundin om Transgender Day of Remembrance som infaller i dag.

Maria Sundin är feminist och transrättsaktivist och ledamot i RFSL:s Förbundsstyrelse.

TGDOR eller Transgender Day of Remembrance är vår minnesdag över transfobins offer, den aldrig sinande ström av transpersoner som varje år får betala med sina liv. Av de 226 människor som föll offer för dödligt våld världen över var de allra flesta kvinnor. Så har det varit ända sedan Transgender Europe (TGEU) började dokumentera mördade transpersoner i januari 2008.

Sedan dess har TGEU dokumenterat 1 612 döda systrar och bröder i alla delar av världen – från Europa till Asien och USA och till den del av världen där de flesta morden dokumenterats, Latinamerika med länder som Brasilien, Honduras, Colombia och Guatemala. Den siffran är tragiskt nog bara toppen på isberget.

Det handlar om transmisogyni eller kvinnohat, ett hat som riktas speciellt mot transkvinnor. Och inte sällan är de som berövas sina liv unga aktivister som kämpar för kvinnors rättigheter, det vill säga alla kvinnors rätt att leva i fred utan att utsättas för kränkningar, våldtäkter, misshandel och dagliga glåpord och trakasserier.

Europa är inget undantag, för en vecka sedan mördades Natia Gvianishvili, en 23-årig transaktivist i Tbilisi, Georgien. Efter mordet tände gärningsmannen eld på Natias lägenhet. Mord på sexarbetande transkvinnor i Turkiet och Italien är vanliga – i båda länder har mellan 25 och 30 transkvinnor mördats de senaste åren.

En dag som denna tänker jag på en vän i Filippinerna, sjuksköterskan Rio Moreno som brutalt mördades med 13 knivhugg en dag i våras. Den misstänkte gärningsmannen finns på övervakningskamera, en rik engelsman bosatt i Manila.

Rio var en av alla dessa kvinnor på Filippinerna som vägras ändra sina id-handlingar och byta namn och som oftast har små möjligheter att få ett jobb oavsett utbildning och meriter. Sexarbete blir oftast den enda utvägen att leva ett drägligt liv med de risker detta medför.

Hon var en av kvinnorna i STRAP – Transsexual Women of the Philippines – som oförtröttligt kämpar för mänskliga rättigheter. Vi lärde känna varandra sedan hon anmält Filippinerna till FN:s kvinnokommission för att hon och andra kvinnor i hennes situation tvingas bära manlig sjuksköterskeuniform och diskriminerades på olika sätt under utbildningen.

FN tog upp hennes och de andra kvinnornas anmälan till behandling vilket ledde till att hbt- och kvinnorörelsen i landet utsåg Rio som en av sina representanter på CEDAW-konferensen 2012 i Istanbul. Eftersom Rios pass fortfarande visade manligt kön vägrade Turkiet henne inresevisum. Jag försökte på olika sätt i min egenskap av ordförande i TGEU påverka mina kontakter i Turkiet och skapa opinion så att Rio skulle kunna delta.

Trots att den misstänkte mördaren är välkänd hos polis och många transkvinnor i Manilaområdet har inget ännu hänt. För några veckor sedan fick jag ett brev från Rios mamma där hon bad mig om hjälp med att få sin dotters mördare lagförd. Polisen i Manila gör inget, för här väger pengar tyngst säger hon.

Den 11 oktober i år blev en annan filippinsk transkvinna offer för ett bestialiskt mord. Jennifer Laude var bosatt i staden Olangapo, mer känd som basen Subic Bay, i många år hemmahamn för USA:s Stilla havs-flotta. Jennifer hade träffat en 19-årig marinkårssoldat, Joseph Scott Pemberton och de slog följe. Jennifer hittades senare skändad och mördad med huvudet nerkört i en toalett på ett motellrum.

Pemberton omhändertogs av USA:s militärpolis och sattes i arrest på sitt fartyg. USA vägrar fortfarande hårdnackat att överlämna honom för att lagföras i Filippinerna. Både när det gäller min vän Rio Moreno och hennes syster Jennifer Laude är det högst möjligt att de som begick morden slipper undan med ett lindrigt straff om ens något. Offren var ju bara transkvinnor.

I Sverige trakasseras, förföljs och våldtas transkvinnor och blir i många fall utestängda från varje möjlighet att skaffa sig en försörjning. De av oss som söker hjälp hos polis och kvinnohälsan utsätts inte sällan för hånfulla bemötanden. I ett våldtäktsfall för några år sedan gick domstolen i Örebro så långt att den vägrade bedöma fallet som våldtäkt, då offret var en transkvinna. I ett liknande fall i Skåne vägrade polisen ens att ta upp en anmälan.

Trots all denna massiva rapportering av övergrepp mot kvinnor hörs aldrig ett ord från den svenska kvinnorörelsen, vare sig det gäller vad svenska transkvinnor utsätts för eller våldet mot oss globalt.

För mig som snart 70-årig lesbian, transkvinna och feminist finns det bara en förklaring – för den svenska kvinnorörelsen och för den svenska mainstreamfeminismen finns vi inte. Vi är icke-personer som inte ens kan tillmätas rätten att bli sedda som människor och långt mindre som kvinnor.
Uppväxt och skolad i en feminism vars fokus var alla människors lika värde ger den svenska kvinnorörelsens tystnad och avsaknad av systerskap en otäck smak i munnen. En smak av döda systrar.

Transfobi och transmisogyni är en skam för svensk kvinnorörelse!