#almedalen14: Kvinnojourers finansiering på liv och död

2014-07-02 | Aida Paridad padlock

INRIKES

Pengarna eller livet? – seminariet som arrangerades på måndagen av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) satte fokus på problematiken med att säkra finansieringen av kvinnojourer runtom landet. Feministiskt Perspektivs Aida Paridad frågade politiker från panelen hur de tänker tillgodose behoven.

Inbjudna till panelen var Lennart Gabrielsson, Sveriges kommuner och landsting, Anna Wallén riksdagsledamot (S), Linnéa Bruno riksdagskandidat (F!), Elisabeth Björnsdotter Rahm riksdagsledamot (M) och Mikael Thörn, Socialstyrelsen. I publiken fanns många från Terrafems kvinnojourer representerade, de ställde mot slutet flera kritiska frågor om konkreta åtgärder som de tyckte saknades från politiskt håll.

Alfhild Oenema. Foto: MDK

Alfhild Oenema, styrelseordförande för Terrafem kommenterade seminariet efteråt:

– Det var ett bra seminarium på det sättet att det ställdes många bra frågor, men svaren var inte alltid lika bra. Vi på Terrafem har hamnat mellan stolarna då kommunerna inte har tagit sitt ansvar och gällande just det har vi inte heller kommit någon vart i debatten.

Syftar du då på att politikerna som var här i dag inte kunde ge besked om hur kommunerna skulle avkrävas sitt ansvar?

– Ja det också, men enligt vår erfarenhet och så som vi ser det är det inte vägen att gå. Det är ett samhällsproblem och det är staten som ska ta sitt ansvar med en nationell finansiering, inte de enskilda kommunerna som har enskilda och väldigt olika förutsättningar. Och det lyftes inte alls bland de flesta talarna här i dag, som snarare sköt ifrån sig ansvaret till just kommunerna.

Skulle det inte kunna vara bättre att sätta press på kommunerna, som redan har det juridiska ansvaret nu, istället för att ändra lagen och lägga ansvaret på en riksnivå?

– Det är snarare en krångligare väg att gå att staten ska ge pengar till kommunerna, som de sedan ska kunna skicka vidare, istället för att ge det direkt. Det skulle bli mycket enklare och tydligare tror jag.

Elisabeth Björnsdotter Rahm. Foto: MDK

Riksdagsledamoten Elisabeth Björnsdotter Rahm (M), summerade sina intryck och lärdomar av seminariet.

– Här har vi en utmaning då vi har 290 kommuner i Sverige och alla har tolkat det här kommunala ansvaret på helt olika sätt. Det finns kommuner som gör ett jättebra jobb och det finns kommuner som har en hel del kvar att göra.

En kritik som lyftes fram här i dag var att det här är en kunskap och erfarenhet som vi haft väldigt länge, vad har Moderaterna gjort i regeringsställning för att påverka det här?

– De senaste åtta åren, då det här har legat på Beatrice Asks område, har vi haft en förstärkt lagstiftning på en mängd olika områden. Vi har tillfört betydligt mer medel till Socialstyrelsen att fördela ut till kvinnojourerna och deras verksamheter. Men det är fortfarande inte tillräckligt eftersom det är kommunerna som ska ha det yttersta ansvaret. De medel som Socialstyrelsen tillför är till för opinionsverksamhet och andra projektformer, inte för att driva verksamheten.

Terrafem menar att det här ändå bör ligga på en nationell nivå. Är inte det bättre än att staten ska ge pengar åt kommunen och hoppas att de tar sitt ansvar?

– I så fall så måste vi ju ändra lagstiftningen, om vi nu kommer underfund med att vi ska göra på så vis. Jag lägger inga värderingar på vart ansvaret ska ligga, men nu är det på kommunens ansvar enligt den lagstiftning vi har. Som jag sa så ser det väldigt olika ut, det finns ju också vissa kommuner som gör ett väldigt bra jobb.

Men det har sedan ganska länge visat sig vara ett lotteri om man bor i en kommun som råkar ta sitt ansvar?

– Ja tyvärr så är det så och så ska det såklart inte behöva vara. Men jag tror det bygger på att det finns en väldigt stor okunskap från kommunerna.

Är en moderat inställning då att lägga ytterligare press på kommunerna och hoppas att de tar sitt ansvar eller kan ni tänka er att förändra ansvarsnivån?

– Jag vill inte stänga dörrar över huvud taget, för jag tror att man måste titta på hur vi kan förändra och förbättra.

Så en lagändring kan vara aktuell?

– Ja det kan den visst vara, om vi ser att det inte finns någon annan utväg att gå, då måste vi kanske titta på andra sätt, visst.

Hur skulle det gå till? Ska ni i så fall tillsätta en utredning?

– Ja, man kan ju aldrig ändra en lag utan att man har ett ordentligt underlag och en konsekvensanalys, så är det ju.

Linnéa Bruno. Foto: MDK

Linnéa Bruno, riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, hade en annan inställning till problematiken.

– Såväl vi som Miljöpartiet och Vänsterpartiet driver frågan om ett statligt grundstöd för kvinnojourerna. Vi ser att kompetensen och den politiska viljan varierar så oerhört mellan kommuner och vi tycker inte att det är okej att det ska bero på var du bor när du ska få skydd från våld, det är inte rimligt.

Kan det vara en omväg att gå, då det först krävs en lagändring som flyttar ansvaret till nationell nivå, istället för att driva på sätt att tvinga kommuner att ta det ansvar som de redan har?

– Vi tänker oss att det statliga grundstödet ska möjliggöra för jourerna att ta emot vilken kvinna som helst, papperslös, från andra kommuner och så vidare. Men när kvinnor kommer till kvinnojourer via socialtjänsten, då ska socialtjänsten ansvara för den kvinnan, om hon vill det, för samordning av hennes ärenden och också betala för hennes boende på jouren. Alla våldsutsatta kvinnor vill inte ha med socialtjänsten att göra och då måste de ändå kunna bli skyddade från våld.

Hur skulle ett sådant grundstöd kunna finansieras på nationell nivå?

– Vi vill ju föra upp det här som en säkerhetspolitisk fråga eftersom det är mäns våld i vardagen som skördar flest liv, mer än alla krig. Så det är ett säkerhetsproblem, och vi menar att om man förstår det så förstår man också att det krävs ett paradigmskifte för att prioritera reella säkerhetsproblem, istället för den här infantila fantasin om att vi ska bli ockuperade av ryssen, som vi lägger 40 miljarder kronor på per år. Ett JAS-plan kostar mer än det skulle kosta att finansiera alla Sveriges kvinnojourer på ett år.