Linnéa Bruno.

Fi har fokuserat på att positionera sig mot SD

2013-02-10 | Linnéa Bruno padlock 4

OPINION

”Visst ska vi markera mot rasisters försök att kidnappa frågan, men vi behöver tydligare fokusera på vad vi vill göra åt problemen – utifrån ett brottsofferperspektiv.” Det skriver Linnéa Bruno, Fi, med anledning av kritiken som riktats mot Feministiskt initiativ i frågor som rör våld i namn av heder.

Jag sitter i bilen med min kollega, sociologen Minoo Alinia, på väg från ett tvådagarsmöte med vår nybildade forskargrupp för intersektionella studier, när jag får mail från Feministiskt Perspektiv. Jag och några andra Fior ombeds bemöta Goldina Smirthwaits angelägna artikel om den akuta förtroendekris som råder när det gäller Feministiskt initiativ och våld i religionens eller hederns namn.

Nu hann Edda Manga före, med en välskriven och nyanserad text som inte just handlar om Fi, men som fortsätter det viktiga vetenskapliga dekonstruerandet av begrepp som ”hedersvåld” och ”patriarkala familjer”.

Att formulera sig i dessa frågor i Feministiskt Perspektiv eller på ett vetenskapligt seminarium eller tidskrift är nu något annat än att positionera sig på Newsmill, i kvällstidningarna eller när en reporter sticker mikrofonen under näsan och ställer den orimliga frågan om Fadime mördades ”på grund av könsmaktsordning eller kultur”.

Jag försöker verka både i akademin och i politiken, men olika regler och villkor gäller i dessa båda sfärer. Det intersektionella perspektivet innebär (med risk för att låta elitistisk) en stor pedagogisk utmaning i den allmänna debatten, men jag tror att vi måste anta den. Vi behöver inte välja mellan ett nationalistiskt kulturbegrepp eller kön som enda relevanta maktordning. Vi kan avvisa bägge dessa arroganta och kunskapsföraktande positioner och ansluta oss till ett intersektionellt perspektiv, företrätt av Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) och forskare som Minoo Alinia och Maria Carbin.

I den text om våld i namn av heder, som fortfarande finns i vårt politikdokument (men efter kongressen ska ersättas) finns tyvärr dock inte detta perspektiv. Istället talas om ”samma norm och struktur överallt” (patriarkatet). Här hörs ett eko av Yvonne Hirdmans ”den manliga normens primat”. När hon formulerade sin teori om genussystemet 1989 fanns i Sverige ännu ingen etablerad förståelse av hur flertalet olika maktordningar relaterade till, inte endast kön, utan även exempelvis funktionalitet, etnicitet, ras, sexualitet och ålder har betydelse för hur våld upplevs, möjliggörs, hanteras av samhället och de olika behov brottsoffer kan ha.

I dag förstår vi mer, men Fi har hittills misslyckats i att kommunicera detta på ett bra sätt. I en tidigare artikel i Feministiskt Perspektiv ger jag exempel på politiska förslag och positionerar mig i begreppsdiskussionen. Här tänkte jag istället ta upp varför tror att Fi hamnat snett i diskussionen om våld i namn av heder.

Missförstånden och fällorna i den allmänna diskussionen om våld är, förutom den pedagogiska utmaningen som beskrivits ovan, på avgörande sätt kopplat till att olika betydelser av begreppet ”kultur” används samtidigt på ett förvirrande sätt. Ett annat är sammanblandning av olika analysnivåer. Ett tredje problem är en olycklig prioritering av fokus. Jag ska nedan redogöra för dessa tre fällor, som jag menar bidragit till förtroendekrisen och till att kvinnor med erfarenhet av våld i namn av heder i så ringa utsträckning tycks uppleva att Fi är partiet för dem.

1) I vid betydelse ses kultur som allt av människan skapat och förädlat, till skillnad från det "vilda och okultiverade". I snävare, eller humanistisk, mening åsyftas konst, musik, teater, litteratur, film, arkitektur och dans – kulturella produkter och uttryck som tillskrivs ett värde i sig, som meningsfulla uttryck för mänsklig kreativitet, oavsett dess kommersiella värde. Kulturpolitik rör kultur i denna snävare betydelse.

Med ord som organisationskultur åsyftas sammanhängande system av mening och normer som präglar en viss organisation. Normerna tas oftast för givna och blir synliga först då de bryts. Kulturella strukturer kan vara djupa och trögrörliga, men aldrig helt statiska, utan förändras, blandas och bildar nya hybrider hela tiden. Det finns på så sätt exempelvis ingen essentiell och exakt avgränsad ”svensk kultur”. Det finns ett kulturarv kopplat till nationen, men historien är sällan så entydig och gemensam som den i efterhand konstrueras som. Vissa delar av detta kulturarv kan politiskt motiveras som värdefulla att bevara och vårda, medan andra centrala element – rasistiska idéer exempelvis – mer kritiskt bör diskuteras och inte glömmas, då de säger oss något viktigt om historien, samtiden och inflytelserika idéer som vi har att förhålla oss till. Kulturarv är således inget entydigt positivt att omfamna och vara stolt över i alla dess delar.

Den västerländska civilisationen vilar på ett kulturarv som är en blandning av i huvudsak antik grekisk, kristen, judisk och arabisk kultur, med andra influenser. Detta bredare, samhällsvetenskapliga kulturbegrepp används inom cultural studies, eller kritiska kulturstudier, som också intresserar sig för hur kultur reproducerar ojämlika maktförhållanden.

Men ett nationalistiskt kulturbegrepp förekommer också i debatten, företrätt av SD, och tycks för närvarande dominera över det kritiska när det gäller diskussionen om våld i namn av heder.

Vi behöver inte acceptera en essentialistisk syn på en mystisk, helig, statisk, enhetlig kulturell gemenskap kopplat till nationen och hotat av en demoniserad ”invandrarkultur”, bara för att vi erkänner existensen av historiskt föränderliga kulturspecifika normer. Istället kan vi avvisa deras nationalistiska kulturbegrepp och se att samhällsstrukturer bärs upp av, reproduceras och förhandlas genom a) Mänsklig interaktion, och b) Meningssystem = kultur.

Som Per Wirtén skriver apropå aktuella rasistiska uttryck: "Rasdiskrimineringens strukturer faller inte från himlen. De ligger djupt lagrade i samhället. De förs vidare i kulturen." Könsmaktsordningen reproduceras som bekant inte bara genom exempelvis strukturella löneskillnader, utan även genom objektifierande bilder av kvinnor, actionfilmer och alla möjliga könsstereotypa kulturella uttryck. Klasstrukturen reproduceras inte bara genom tillgång till ekonomiskt kapital, utan (för att tala med Bourdieu) genom särskiljade och meningsskapande processer, ojämlik tillgång till kulturellt och symboliskt kapital, ett segregerat utbildningssystem, definierandet av vissa människor som ”white trash” på grund av hur de talar och klär sig, och så vidare.

I maktkritisk, samhällvetenskaplig betydelse skulle det således vara möjligt att tala om ”hederskultur”, men eftersom det nationalistiska kulturbegreppet har så starkt genomslag i den allmänna debatten använder jag ogärna ett sådant begrepp. Så länge NCK och kvinnojourerna använder begreppet ”hedersrelaterat våld” kan jag däremot också göra det, även om jag kan förstå och instämma i kritiken.

Den övergripande könsmaktsordningen är global men normerna för maskulinitet och könsrelationer varierar i tid och rum och tar sig skiftande kulturella uttryck.

Bland den vita majoritetsgruppen i Sverige finns exempelvis en djupt romantiserad och accepterad alkoholkultur. Att mäns våld mot kvinnor är dubbelt så vanligt i Sverige än i Japan (där de är mer måttfulla med alkohol) kan ha ett visst samband med detta.

Här finns idag även kulturella normer om sexuell tillgänglighet för unga kvinnor. Bland den vita majoriteten i Sverige finns sällan krav på sexuell avhållsamhet innan äktenskapet, utan tvärtom normen att acceptera ständiga kränkningar av den kroppsliga integriteten. När kvinnor våldtas i samband med fest och rockfestival – ett utbrett fenomen i Sverige – är toleransen för dessa övergrepp hög, och det är ytterst svårt att lagföra förövare. Den våldtagna känner ofta skuld och skam medan förövaren inte sällan ursäktas och får stöd från lokalsamhället och medier. Enligt dessa kulturella normer förväntas kvinnor balansera förväntningar om sexuell tillgänglighet mot krav på ansvar för mäns beteende.

Andra kulturella föreställningar handlar om att ”svenska män” är moraliskt och på andra sätt överlägsna icke vita män och kvinnor, vilket bagatelliserar eller ursäktar ett systematiskt utnyttjande av kvinnor utan svenskt medborgarskap. Kvinnor utnyttjas och misshandlas för att sedan kastas ut och bytas ut innan två år passerat. Utifrån samma rasistiska tankefigur kan svenska män se sig själv som hjältar när de köper sex av kvinnor utomlands eller av icke svenska medborgare i Sverige.

Under mina år i Moskva hörde jag inte så sällan svenska män skryta om jämställda värderingar, för att i nästa stund häva ur sig grovt sexistiska kommentarer om att ”stället var helt nedlusat med luder” och liknande. Som om den relativa jämställdhet som uppnåtts i Sverige inte var ett resultat av hård feministisk kamp, utan uppnåtts tack vare de svenska männens högre natur. De feministiska framgångarna inom lagstiftning och officiella dokument, som är tydliga från 1990-talet, representerar tyvärr inte etablerade ”svenska värderingar”. Som Edda Manga noterade, finns här ett glapp mellan ideal och verklighet.

2) Ibland sammanblandas analysnivåer, vilket leder till förvirring. Jag har talat med många kvinnor om deras våldsupplevelser. Det händer att de tolkar erfarenheterna som ”Han slår för att han dricker, annars är han världens snällaste”. Då gäller det att på ett respektfullt sätt hålla isär kvinnans subjektiva förståelse, med min strukturella förståelse av våld (som alltså inte främst kopplat till enskildas missbruk), och inte brista ut i ”Nähä du, det är könsmaktsordningen!”.

Fadime Sahindal formulerade sin egen utsatthet i termer av en kulturkonflikt mellan förtryckande hedersnormer och löften om större frihet och självbestämmande enligt ”svenska” normer. Problemet, enligt hennes förståelse, var att hon kränkt familjens ”heder”. Med all respekt för Fadime bör det dock inte hindra oss från att se den större bilden, att lyfta analysnivån och se flera samverkande maktstrukturer som alla bidrog till hennes utsatthet. Klass, kön, släktskap, ålder.

Våldet sker i den svenska välfärdsstaten och är därför en angelägenhet för oss alla. Social exkludering och rasism är en del av problemet. Men, detta måste göras på ett mer respektfullt sätt. På årsdagen av Fadimes död kan vi inte skriva artiklar på temat ”Därför talar vi inte om heder”. Det är inte förvånande att detta uppfattas som en käftsmäll mot de kvinnor som upplevt vad de definierar som ”hedersrelaterat våld” och deras kamp mot detta våld. Ska vi skriva något alls den dagen ska vi hylla Fadime och de som kämpar i hennes efterföljd, även om den kritiska begreppsdiskussionen också behövs. En annan dag, på ett annat sätt.

3) Visst ska vi markera mot rasisters försök att kidnappa frågan, men vi behöver tydligare fokusera på vad vi vill göra åt problemen – utifrån ett brottsofferperspektiv. Jag menar att Fi hittills varit mer upptagna av att positionera sig gentemot SD i denna fråga och därmed accepterat att de sätter ramarna för diskussionen, en olycklig prioritering som uppfattas som ett svek mot dem som allra mest behöver ett framgångsrikt feministiskt parti.

Vi kan ju tala om en konkret politisk fråga som löneskillnader mellan män och kvinnor utan att i samma diskussion nödvändigtvis dekonstruera kön, markera mot biologister, att vi tar avstånd från essentialistiska uppfattningar om kön eller liknande.

Naturligtvis måste vi kunna svara på frågor kring tvångs- och barnäktenskap utan att ge oss in i komplicerade teoretiska resonemang eller lägga fokus på begreppsdiskussionen. Den är viktig, men behöver inte alltid tas upp eller betonas. På kongressen i april tar vi ställning till ett femtiotal konkreta förslag mot våld som en grupp där undertecknad ingår arbetat fram. Det är min innerliga förhoppning att vi tillsammans snarast kan reparera förtroendet och verkligen ta det feministiska initiativet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20130210 - Goldina Smirthwaite

Så roligt att läsa den här artikeln! Hoppas FI framöver kommer att locka många fler kvinnor ur olika minoritesgrupper!

En sak gör mig förbryllad dock, nämligen följande meningar:

"Fadime Sahindal formulerade sin egen utsatthet i termer av en kulturkonflikt mellan förtryckande hedersnormer och löften om större frihet och självbestämmande enligt ”svenska” normer. Problemet, enligt hennes förståelse, var att hon kränkt familjens ”heder”. Med all respekt för Fadime bör det dock inte hindra oss från att se den större bilden, att lyfta analysnivån och se flera samverkande maktstrukturer som alla bidrog till hennes utsatthet. Klass, kön, släktskap, ålder."

Jag kan inte förstå på vad sätt dessa strukturer var skilda från heder i Fadimes fall, snarare är de väl inflätade i det. Hade hon inte varit kvinna hade hon sannolikt haft en större frihet. Hade hennes baneman inte varit far eller släkt till henne hade han inte haft anledning att känna att hans anseende var hotat, och han hade inte tyckt att han behövt dö. Att föreställningar om heder är inblandat utesluter väl inte på något sätt de andra komponenterna, t ex kön och släktskap. Snarare är det byggstenar som har sina olika platser inom normbygget kring heder. Eller kan någon förklar, på vad sätt skulle Fadime Sahindal haft fel? Vad var det hon missade? Vad skulle hon ha sagt för att ni skulle gillat hennes förklaring? På vad sätt hade hennes död INTE med heder att göra?


20130210 - Goldina Smirthwaite

Han hade inte tyckt att HON hade behövt dö menar jag ju förstås!


20130211 - Linnea Bruno

Tack Goldina! Som jag redan sagt på FB hävdar jag inte att Fadime har fel, utan poängen är att en del onödiga konflikter uppstår för att sammanblandning av analysnivåer sker. En högre abstraktionsnivå är inte nödvändigtvis mer sann. Kultur och struktur kan ses som olika dimensioner av samma verklighet, inte som att en strukturell (intersektionell) analys står i motsats till en kulturell - såvida vi använder ett maktkritiskt kulturbegrepp. Använder vi ett nationalistiskt kulturbegrepp blir det givetvis en annan sak.

Som en jämförelse kan vi ta den "tystnadskultur" som ibland beskrivs breda ut sig på arbetsplatser, där folk är rädda för att berätta om missförhållanden. Det är normer som etableras, men vad dessa normer/kultur villkoras av och reproducerar för maktrelationer går givetvis också att analysera strukturellt.


20130213 - Anna-Klara Bratt

Bästa Fempers-läsare,

Goldina S och Linnea B hänvisar till en tråd/ordväxling som har ägt rum i vår facebook-grupp Feministiskt Perspektiv dit alla (som valt att gå med) är välkomna: https://www.facebook.com/groups/120251288030407/

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.