Mia Fahlen:

Varför besökte du feministisk tribunal? Jag var där för att få inspiration för vardagen och en kontrast till mitt dagliga mansdominerade liv.

Vilka var de bästa/skarpaste förslagen? Jag tyckte mycket om Mian Lodalens förslag om ”Livsplikt”. Det finns flera vetenskapliga studier som visar att män som interagerar med (små) barn får sänkta testosteronnivåer, vilket leder till goda effekter för både dem och andra.

En panel som väckte mycket känslor handlade om feminismens självbild och inkludering. Vad tänker du om den?

– Jag tycker frågan är alldeles för teoretisk.

Tribunalen uppmärksammades inte i traditionella medier, kommentar?

– Mycket tråkigt. De missade en hel del. Med tanke på hur stor hype det är kring icke-fenomenet ”ladies night” så borde detta verkligen vara nåt att skriva om.

Vad tar du med dig från dagen?

– Mycket glädje, inspiration och kraft.

Varför besökte du feministisk tribunal? Som feminist och gayaktivist letar jag ständigt efter syre. En möjlighet att andas - trots att patriarkatet och heteronormen håller oss alla i ett strypgrepp. Tribunalen på Rival var ett självklart andningshål.

Vilka var de bästa/skarpaste förslagen?

– Svelands förslag att kategorisera mäns våld mot kvinnor som hatbrott. Om S, V, MP, FP är feministiska partier (vilket de åtminstone själva hävdar) borde de genast lägga fram en motion med detta innehåll.

En panelen som väckte mycket känslor handlade om feminismens självbild och inkludering. Vad tänker du om den?

– Den självbild som är mest problematiskt är den som genomsyrar större delen av det svenska samhället, nämligen ”att vi är så jämställda”. Föreställningen om den redan uppnådda jämställdheten förhindrar effektivt arbetet för att förverkliga verklig jämställdhet på alla områden. Vad gäller inkluderingen så finns det mycket att göra. Det finns alltid en risk att frågor om klass, funktionalitet, etnicitet, sexuell läggning glöms bort, även i den feministiska diskursen. Själv fick frågor om hur jag och ”min fru” fördelar hushållsarbete under en paus i programmet. ”Hallå, jag är bög” påpekade jag, men orkade inte slösa energi på att predika mot heteronormen. Inte där och då. Inte på en feministisk tribunal dit jag tagit mig för att andas.

Tribunalen uppmärksammades inte i traditionella medier, kommentar?

– Vi befinner oss i en backlash. Dessutom var majoriteten av de framträdande på scenen kvinnor. Politiska kommentatorer som K G Bergström och Mats Knutsson dreglar mer över vad ”viktiga män” tycker och säger, än vad kvinnor tycker och säger.

Vad tar du med dig från dagen?

– Upprymdhet – tribunalen var som en feminismens egen Pride-festival. Fylld av spännande diskussioner, visionerande, kämpaglöd, gemenskap och fest.

Sarah Häggdahl

Varför besökte du feministisk tribunal?

– Jag läste om tribunalen på Feministiskt perspektivs hemsida och kände att det var ett måste. Gudrun Schyman skulle vara där, Tiina Rosenberg och väldigt många andra feministiska hjältar och personliga förebilder. I övrigt tycker jag det är viktigt att delta på feministiska evenemang då vi samlas, samtalar och ger varandra nya krafter inför nästa veckas kamp mot patriarkatet.

Vilka var de bästa/skarpaste förslagen?

– Mina favoritförslag skulle jag nog säga är Mian Lodalens om införande av livplikt, Tiina Rosenbergs krav på att stoppa privatiseringarna och sedan älskar jag Diana Mulinaris förslag om att instifta ett ministerium för feministiska realistiska utopier och sända feministisk ekonomi på tv efter mer än 20 år av viktiga (oviktiga) gubbar i kostym. Hela boken i sig och alla förslag är dock fantastiska och de flesta väldigt nödvändiga.

En panelen som väckte mycket känslor handlade om feminismens självbild och inkludering. Vad tänker du om den?

– Jag ställer mig bakom den kritiken som togs upp på tribunalen av olika parter gällande behovet av en mer intersektionell analys och ser definitivt behovet av ett förändring inom rörelsen (främst bland organiserade feminister). Inkludering av queera, rasifierade och representation från alla samhällsklasser är ett viktigt och nödvändigt arbete för att vi ska kunna bli en riktig folkrörelse.

– Tribunalen uppmärksammades inte i traditionella medier, kommentar?

– Det är för jävligt, men jag är inte förvånad. Mina förväntningar är inte så höga på dagens borgerliga/nyliberala medier. Min sammanfattade kommentar är nog: Skäms dem inte!?

Vad tar du med dig från dagen?

– Jag tar med mig många nya intryck och en bra magkänsla. Har läst ut boken och planerar att sprida den och budskapet från tribunalen till så många som möjligt. Men främst så gick jag därifrån med en stärkt övertygelse om vikten av Feministiskt perspektivs roll i samhället och i den allmänna debatten!

Adrian Repka

Varför besökte du feministisk tribunal?

– Jag hade speciellt sett till att vara på tribunalen för att ta del av panelen om den svenska självbilden i allmänhet, som kom att handla om den svenska (mainstream)feminismens självbild i synnerhet som varandes en ”gåva till resten av världen” som Ellen Nyman så precist formulerade det.

Vilka var de bästa/skarpaste förslagen och vad tänker du om panelen som handlade om självbilden?

– Hela panelen var förstås episk. Den leddes av Edda Manga och inleddes av att Monica Amante i korthet berättade om sin text. Därefter följde ett brandtal var från Nasim Aghili, Ellen som sagt, Parvin Ardalan och Sissela Nordling Blanco. Jag hade svårt att få ihop hur jag skulle lyssna, anteckna och applådera samtidigt. Det panelen sa var dessvärre inget nytt, Monicas text lät som att den kunde ha skrivits redan för många år sedan, men att innehållet bara ignoreras av rörelsen. Hur bra punkten än var så blev den bara en parentes i ett i övrigt vitt överklasskvinnofeministsammanhang. Privilegierade feminister fick både första andra och sista ordet i alla samtal och var den naturliga utgångspunkten i den så kallade humorshowen. Sissela Nordling Blanco har helt rätt i att när den svenska feminismen har breddats så har den gjort det till mer privilegierade grupper så att vita cismän kan känna sig mer bekväma är ickevita kvinnor och transpersoner i rörelsen. Detta var en av få gånger under dagen som jag ens hörde trans nämnas som något som måste räknas med i genusekvationen. Kunskapen finns och har funnits länge, men var finns prioriteringen och ansvarstagandet som ger förändring?

Vad tar du med dig från dagen?

– Vad jag tar med mig från dagen, är en frustration kring vilka privilegierade positioner det är som tänks komma med de radikala framtidsvisionära förslagen. Representation lär vara den enklaste delen av jämlikhetsarbete, och redan här finns stora luckor. Jag tror att själva tribunalen med dess utgångspunkter, former, priser och platser i sig är hinder för den feministiska utveckling som jag vet behövs. Att ha en auktoritär envägskommunikation utan publikinteraktion som form säger något om vilka effekter rörelsens arbete har möjlighet att få.

– Jag tar med mig att jag har varit där, till och med stannat på humorshowen. Att jag försökt att vara öppen inför samtalen och att jag nu ska lyssna på den känsla av ”nej tack” som jag hade när jag åkte hem. Nästa år får något stort hända eller så tar jag mitt lyssnande, antecknande och applåderande till feministiska sammanhang som är mer utmanande av status quo i både teori och praktik. För tribunalen missade jag nu tyvärr en kunskapsutjämnande eftermiddag om förvarssolidaritet som jag skulle ha behövt.

Ulrika Dahl

Varför besökte du feministisk tribunal?

– Därför att jag gillar feministiska sammanhang! Och för att jag känner mig djupt oroad över läget i landet, på våra arbetsplatser, i vår offentliga sektor, jag är trött på att leka jämställdhetsminister, trött på den eviga feministbashingen, på alla kränkta vita män, på regeringen och kände att jag behövde bli uppiggad. Det är viktigt att få vara i ett rum där andra analyser och visioner får komma till uttryck. Många kloka var där, men mycket kändes också som deja vu. Går den feministiska utvecklingen framåt? För individer eller rörelser? Det är fortsatt kamp som gäller.

Vilka var de bästa/skarpaste förslagen?

– Nasim Aghilis, Monica Amantes, och Diana Mulinaris. Nasim hade ett förslag för fortsatt antirasistiskt arbete, hon satte fingret på problemet som hela vänstern har tycker jag; alltså självbilden om Sverige som solidariskt, inkluderande, och jämlikt. Monica Amante uppmanade oss att granska privilegier, och Diana Mulinari vill skapa F-ekonomi och en tankesmedja – institutet för feministiska realistiska utopier. Hon påminde också alla att ingen har sagt att det ska vara enkelt, kamp för rättvisa är svårt, plågsamt, och vi förlorar ofta. Men vi fortsätter ändå. Malin Rönnblom och Sara Edenheims krav på jämställdhetspolitikens avskaffande stödjer jag helhjärtat, jag har kritiserat den vita, svenska, medelklassiga och heteronormativa jämställdheten och dess eviga utvärderande, kunskapshöjande och administrerade avpolitisering sedan mina år i jämställdhetsfabriken.

– Framförallt väckte panelen som leddes av Edda Manga, ’den enda som bestod av ”brownish” people’ som hon uttryckte det, en rad väsentliga frågor och kritiker. Det blir intressant att se var de landar, om det blir diskussion eller tystnad. Där och då rann det dock lite av som vatten på gåsen, inte minst i panelen som skulle tala om ’framtid'. Rasism angår alla; det är inte en fråga om identitet främst (även om det är det också och erfarenheter av det utgör grund för att framföra en kollektiv kritik och för organisering) utan om maktordningar som i allra högsta grad präglar vår värld och som samspelar med andra.

En panel som väckte mycket känslor handlade om feminismens självbild och inkludering. Vad tänker du om den?

– Det beror ju på vem du frågar, det finns ju inte en feminism utan många. Det handlar om vilka utgångsprinciper vi har. Diskussionen i sig är nödvändig och löpande, den kommer aldrig att bli avslutad, om den blir det så är vi i fara, eftersom vi ständigt strävar efter att förstå och kritisera maktordningar och förstå vår ständigt föränderliga men också historiska värld. Hur kommer det sig att EN panel är icke-vit och en framtidspanel är helt blond? Vem talar om vilka frågor? Carin Holmbergs förslag om att organisera hushållsansvariga föll direkt när Diana Mulinari frågade om de som arbetar med att utföra så kallade hushållsnära tjänster i andras hem skulle inkluderas i denna fackförening och det framgick att detta inte var inräknat; att hela analysen byggde på ’kvinnan’ (även om gester gjordes till samkönade par).

– Det gör mig upprörd att all den kritik och de viktiga upprop som kom i panelen om självbilden sedan bara föll platt. Det fanns inte heller mycket utrymme till diskussion (utom när Edda Manga aktivt inbjöd publiken, och det bland annat framkom att det var dyrt, att alla inte självklart åker till hotell Rival, vilket är en väsentlig kritik till arrangörerna, men det var mer hyllningar till Benny (Andersson, ägaren som lånat ut lokalen kostnadssfritt, reds anm). Sandra Dahlén ställde frågan om vithet till den helblonda panelen och svaren var långt ifrån tillfredsställande. Jag tycker att vi har en jävla massa antirasistiskt arbete att göra, och det ska göras nu, inte sedan.

Tribunalen uppmärksammades inte i traditionella medier, kommentar?

– Tja, vilka medier skulle det vara? Den som förbjudit hen och låter sexistiska kolumnister attackera kritiska rasforskare? Den där Nina Björks nya bok avfärdas. Jag tycker att Feministiskt perspektiv är otroligt viktig, vi behöver våra egna medier, vi behöver dhen.se, vi behöver diskussioner och samtal och föreläsningar och filmvisningar och sammanhang för att göra det arbete vi gör. Uppmärksamhet är inte allt vi behöver, snarare organisering. De senaste veckorna har med all oönskvärd tydlighet visat att de dagliga medierna är korrumperade, högerorienterade, förljugna, läsarfrånvända, och dessutom vedervärdiga arbetsplatser. Journalister med ”heder” bör kanske välja andra sammanhang?

Vad tar du med dig från dagen?

– Vi har mycket jobb att göra!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.