Upphov: SonyPictures

Samma gamla spindel-Man

2012-07-17 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

Gammal skåpmat med nya skådespelare. Emma Stone i rollen som Gwen Stacy är visserligen ett lyft, men The Amazing Spider-Man är som vanligt en film av män för män utan överraskningar. Tröttsamt, anser Lina Arvidsson, som därmed känner sig tröttsamt tjatig och längtar alternativ till könsenfalden på biograferna.

Även om mina förväntningar på The Amazing Spider-Man inte var så höga hade jag ändå hoppats på en ny film, inte den gamla från 2002 med andra skådisar. Efter en mycket seg upptakt där Peter Parker återigen ska bli biten av en spindel och få superkrafter drar historien igång. Men det känns alltför bekant. En galen vetenskapsman utsätter sig för egna, gruvliga experiment vilket förvandlar honom till en schizofren skurk i monsterskepnad. I princip är historien samma som i den första filmen.

Dock finns en enorm skillnad. Det är Emma Stone.

Emma Stone har setts på svenska biografer ibland andra den underbara Zombieland som eremitisk överlevare och i high school-rullen Easy A.

Emma Stone är en bra skådespelare till skillnad från den förfärliga Kirsten Dunst som har förstört fler filmer än jag vill räkna. I de första Spindelmannen-filmerna spelar hon en menlös och irriterande ömtålig Mary Jane. Hennes veka stämma kan bara matchas av James Francos taffliga insats i samma filmer (synd, för han är egentligen en hyfsad skådis). Men nu har Emma Stone fått rollen som Peter Parkers kärlek Gwen Stacy. Hon ger djup åt en annars ganska ointressant karaktär och visar att hon är en skådis att räkna med i framtiden.

Att prata om kvinnoroller i en film som the Amazing Spider-Man är en dyster syssla. För oavsett hur bra skådespelarna är finns det så få att det är löjligt. De kvinnoroller som finns i denna film får symbolisera tröst och mat (Aunt May, här spelad av Sally Field, ständigt beredd att göra en smörgås eller koka te) samt romantik och oskuld (Gwen Stacy, förstående och välmenande). Två större kvinnoroller i en hel film. Gwens mamma och Peters mamma skymtar i scener som i övrigt domineras av män. Med dem blir det fyra. I övrigt spelas alla roller av män. Från poliser till lärare. Default är alltid män.

Det är tråkigt. Det börjar kännas gammalt nu. Den här texten känns gammal bara i att jag tar upp det här. Det blir tjatigt. Men varför går det så fruktansvärt långsamt?

Jag tycker om actionfilm och jag gillar superhjälte-filmer. Men med ett manus som detta blir budskapet så tydligt: Den här filmen riktar sig inte till mig.

Det är tröttsamt och jag är less nu.

Innan filmen visades en trailer för en actionfilm där tre kvinnoroller presenterades. Tre kvinnor - i en trailer! Och ingen av dem utgjorde vare sig mamman eller romantiken. Jag häpnar!

Resident Evil: Retribution – fräls oss från köns-enfalden som pågår på våra biografer. Jag står inte ut längre.