Favorittippad och samtidigt hårt kritiserad presidentkandidat i tevesänd valdebatt.

Bild: Jenny Rönngren

Vem ska kvinnorna i Mexiko rösta på?

2012-06-13 | Jenny Rönngren padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Mexiko står inför presidentval den 1 juli. Feministiskt Perspektivs utrikesredaktör Jenny Rönngren följde valdebatten i en tevesoffa i Mexico City tillsammans med chefen för den feministiska nyhetsbyrån Cimac.

Valdebatt i mexikansk teve på bästa sändningstid. Befinner mig hemma hos Lucía Lagunes, chef för den feministiska nyhetsbyrån Cimac, i en stadsdel nära centrum av Mexico City. Vi har varit i Culiacán, hemstad för den alltjämt beskyddade ledaren för Sinaloa-kartellen "El Chapo" Guzmán. Kartellen har vuxit sig allt starkare genom nuvarande presidenten Felipe Calderóns drogkrig mot, framför allt, konkurrerande karteller. Under sex år har 60 000 människor mördats och kvinnoförtrycket hamnat i skuggan.

Sinaloa är också ett av de områden där flest kvinnomord begås och där pressfriheten är så pass hotad att kriminalreportrar samarbetar istället för att konkurrera om nyheter. Att åka tillsammans ut till brottsplatser är en ren skyddsåtgärd, men stoppar inte den självcensur som gör att ingen rapporterar om vilka som ligger bakom – trots att ”alla vet”.

Lucía Lagunes och Cimac samordnar arbetet inom det nationella nätverket för journalister med ett genusperspektiv och även det motsvarande internationella nätverket RIPVG. Vi var båda inbjudna av Eva Guerrero, att prata om just detta, yttrandefrihet och yrkets villkor ur ett genusperspektiv.

Intresset för evenemanget är stort. Ett drygt hundratal journalister och kommunikationsstuderande har kommit för att lyssna. Bara en vecka tidigare har kvinnor i regionen begärt att ett ”genuslarm” utfärdas på grund av de många kvinnomorden. Guvernören Mario López Valdez gillar inte initiativet, utan har varnat för att det skadar bilden av delstaten Sinaloa.

Lucía Lagunes passar på att ge kvinnorna sitt stöd, vilket uppmärksammas stort i de lokala medierna.

– Det finns en missuppfattning om ”genuslarmet” att det skulle handla om en bestraffning av delstaten, dess regering eller någon institution. Syftet är att väcka alla berörda instansers uppmärksamhet, nationellt, regionalt och på kommunal nivå så att de utreder orsaken till att kvinnomorden ökar och vidtar åtgärder.

Initiativtagaren Eva Guerrero tycks besitta en outsinlig energi. Hon leder en lokal förening för journalister och kommunikatörer, tog initiativ till en yttrandefrihetsstaty som invigdes dagen före seminariet, är engagerad i en organisation för kvinnors entreprenörskap, är värd för två dagliga radiosändningar, skriver kolumner i flera tidningar och drog nyligen igång en intensivkurs i engelska för journalister. Med mera.

Eva Guerrero, ordförande för journalistföreningen i Culiacán.

Journalister i området har organiserat sig i 13 år, berättar hon, men inte formellt. Först för ett år sedan formaliserades den lokala föreningen och kan nu söka finansiering från institutioner och fonder för att ordna den här typen av möten. En del journalister har kritiserat utvecklingen av integritetsskäl, medan Eva Guerrero ser det som en möjlighet för organisationen att växa och stärka journalister i sin yrkesroll. Inte minst ser hon behov av att utveckla en undersökande journalistik.

– Vi journalister lever från dag till dag, springer efter nyheten, alltid under tidspress. Därför ville jag att mina kolleger skulle se att det går att göra mer. Och vad gäller genus har vi ingenting som görs ur kvinnors perspektiv, vare sig i de etablerade medierna eller via internet. Så jag tyckte att det skulle vara intressant att höra om vad som sker i Sverige, i Colombia och via nätverk, för att finansiera seriös journalistik med det här perspektivet.

Själv framhåller jag vikten av att inte vänta med genusperspektivet i journalistiken, att inte förvänta sig att våldet mot kvinnor upphör automatiskt om kriminaliteten bekämpas, om korruptionen minskar, om arbetslösheten minskar och alla får tillgång till utbildning. När reportern från en lokal dagstidning efteråt kommer fram och berättar om villkoren för kriminalreportrarna frågar jag henne självkritiskt om det vi pratat om uppe på podiet känns perifert. Men nej, den dubbla utsattheten är viktig att lyfta fram, anser hon. För kvinnorna har stora problem med att deras insatser förringas, att deras arbete fortfarande avfärdas som överflödigt, trots att det allt oftare är kvinnorna som ligger bakom avslöjanden om korruption och kartläggningar av kriminalitet. Ofta utan uppbackning från redaktionsledningar och medieägare, snarast under kritik. När journalisten är kvinna bortförklaras försvinnanden och mord med hennes eget uppförande eller så ifrågasätts själva det faktum att hon överhuvudtaget ägnar sig åt journalistik – hon som har barn, hon som är så ung eller rätt och slätt är kvinna.

Dagen därpå läser vi i tidningen om Stephania Cardoso, kriminalreporter på lokala dagstidningen Zocalo i en annan nordlig delstat, Coahuila. Hon är försvunnen med sin son sedan de båda varit på firandet av yttrandefrihetsdagen den 7 juni. Hon och sonen försvann sedan från sitt hem, som blivit genomsökt, kameran krossad på golvet. Den första reaktionen från många blir – varför hon tagit med sig sonen till festen.

För en kvinnas värde är, som vanligt, djupt rotat i moderskapet. Så ser det ut i journalistiken och så ser det ut i politiken. Det står ytterst klart i presidentvaldebatten på teve hemma hos Lucía Lagunes ett par dagar senare. Fyra kandidater strider om presidentposten och en av dem är kvinna, Josefina Vázquez Mota. Hon efterträder nuvarande presidenten Felipe Calderón som ledare för högerkonservativa Partido Acción Nacional (PAN). Några hävdar att hon har en reell chans att ta partiet till ytterligare en presidentperiod. Själv har hon gjort stor affär av att kvinnor är annorlunda än män. Under debatten ber hon tittarna att föreställa sig karikerade nidbilder av sina motkandidater i kvinnoskepnad. Tanken med jämförelsen är att hon själv ska framstå som mest lämpad att leda – dock inte landet, utan familjerna.

Mot henne står favorittippade men av studentrörelsen #yosoy132 (mer om den i nästa nummer) hårt kritiserade Enrique Peña Nieta. Han företräder den institutionella revolutionens parti, PRI, numera ett renodlat mittenparti som kontrollerade landet från 1929 till 2000 och ligger bakom en djupt rotad politisk kultur av korruption och valfusk. Protesterna mot PRI har gynnat Andrés Manuel López Obrador, som leder vänsterpartiet PRD. Gabriel Quadri leder det nyaste och minsta av de fyra stora partierna – Nueva Alianza.

Under debattpasset om social och hållbar utveckling lovar samtliga kandidater att ingen kvinna som går igenom en abort ska riskera åtal under deras ledning. Alla kandidater utom Quadri har planer för att stödja ensamstående kvinnor ekonomiskt – naturligtvis under förutsättning att de har barn. Hela skoldagar med fri skollunch, utbyggd barnomsorg och åtgärder för att öka pappors medverkan i föräldraskapet är några exempel. Att unga kvinnor generellt är överrepresenterade bland de som kallas ni-nis, de som varken arbetar eller studerar bekymrar inte lika mycket. Kvinnorna blir intressanta först när de reproducerar sig. Kvinnomorden nämns inte av någon, ej heller straffriheten, kvinnors politiska rättigheter, eller rätten till ett värdigt arbete med rättvis lön, konstaterar Lagunes.

Det faktum att frågor som berör jämställdheten mellan män och kvinnor alls platsar på de högsta företrädarnas politiska dagordning säger ändå något. Åtminstone med tanke på att den första tevesända partiledardebatten med två nyvalda, uttalat feministiska partiledare i ett av världens mest jämställda länder – Sverige – visade prov på total avsaknad av genusperspektiv, förutom en minimal inflikning av vänsterns Jonas Sjöstedt.

Men vem ska kvinnorna i Mexiko rösta på? En kvinna, så att landet för första gången får en president med vagina, eller en man som lovar rättvisa och social utveckling? Andrés Manuel López Obrador är det minst dåliga alternativet, enligt Lucía Lagunes och flera andra feminister med rättvisepatos. Hon räknar dock inte med några mirakel.

Och mitt i debatten avslöjar López Obrador vilka som ska bli ministrar om han får förtroendet att leda landet. ”Landets mest kompetenta kvinnor och män” säger han och räknar upp man efter man på ministerpost efter ministerpost. Förutom kulturen. På det området finns tydligen en kompetent kvinna att tillgå.

En samfälld suck ljuder från tevesoffan. Men jämställdhetsfrågor stod på dagordningen. Det finns löften att gå tillbaka till om reformer uteblir. Och en kvinnorörelse med många år på nacken som är van att kämpa i motvind fortsätter att så frön på gräsrotsnivå. Deras arbete ska inte underskattas.