Nya gatuprotester skakar regimens stabilitet.

Iranier tar gatorna tillbaka

2011-02-18 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Iran skakades den 14 februari återigen av gatudemonstrationer. Hoppets rop från Tunisien och Egypten har nått iranierna, som sedan revolten i juni 2009 har upplevt en av de värsta repressionsperioderna under landets moderna historia. Sholeh Irani har pratat med ögonvittnen på plats.

Regimen i Iran kände sig ”stabil” och hävdade att den lyckats skrämma folket till lydnad genom att gripa och avrätta tusentals efter junirevolten 2009. De flesta aktivister inom sociala rörelser har blivit gripna, varnade eller tvungna att fly landet. Några avrättades, många är försvunna.

Den 14 februari gick tiotusentals kvinnor och män, mest ungdomar, ut på gatorna. I huvudstaden och i miljonstäder som Isfahana och Shiraz visa de sin solidaritet med folkets seger i Tunisien och Egypten.

Det som utmärkte demonstrationerna och som skrämde regimen är direkt kopplat till den antidiktatur-våg som sveper över hela regionen och sprider olydnad gentemot makthavarna. I denna kontext har iranier, som trots varningar och förbud gick ut på gatorna, visat att de är långt ifrån tystade. Enligt ögonvittnen visade demonstranterna ingen rädsla. Inte för den brutala säkerhetspolisen. Inte heller för de ökända civilklädda milis som agerade i samma stil som Mubaraks huliganer för att tystna ned folk.

Minst två unga män mördades. Upp till 1 500 kvinnor och män greps under dagen. Deras anhöriga har sedan dess samlats utanför Evin-fängelset, medan uppgifterna tyder på att de flesta gripna ungdomar har tagits till det ökända häktet Kahrizak. Häktet styrs av de ideologiska och enormt brutala militära och paramilitära styrkorna.

- Stämningen hos de gripnas familjer är inte alls bra. De fruktar att deras barn ska avrättas eller få långa straff. Regimen har också i olika sammanhang sagt att de gripna kommer att behandlas som landets fiender, säger en kvinnorättsaktivist, vars anhörig sitter häktad, till Feminist Perspektiv.

Ett ögonvittne som var med på demonstrationerna den 14 februari, tycker att denna dag var en seger för de som inte vill ha den iranska regimen, att denna dag var återupplivade hoppet om förändring. M. är ung, konstnär och feminist, bosatt i Teheran. En som rör sig mellan olika sociala rörelser i Iran.

Hur var stämningen bland demonstranterna?

- Vad jag kunde se överallt var glädje och beslutsamhet. Folk var glada att kunna vara ute och visa sitt motstånd. Men trots avskyn visade folk fortfarande att de inte vill använda våldsamma metoder. De jag pratar med säger att de inte kämpar för kosmetiska förändringar, de vill ha strukturella förändringar och medborgerliga friheter.

- Nu har vi inget annat val än att bekämpa fascismen, vi måste alla gå ihop och vinna över dem annars utrotar den här fascistiska regimen oss.

En berättelse av en ung kvinna som deltog på demonstrationen i Teheran spreds via Facebook. Hennes långa beskrivning av våldsamheten som drabbade demonstranterna hyllades på nätet som en kvinnas perspektiv på revolt. Vid slutet av dagen lyckades hon ta sig hem. Avslutningsvis skriver hon i sin berättelse:

- Slängde mig på sängen och tittade på Aljazeera, några korta filmer visades av dagens händelser. Ingenting i jämförelse med det som vi upplevde idag… Nu såg jag att jag har en stor sår på mitt ben, ont i hela kroppen. Undrar hur länge vi ska kämpa tomhänta mot dem som är beväpnade upp till tänderna, de som inte har den minsta medmänsklighet i kroppen. Har huvudvärk och är sorgsen. Dagens händelser passerar framför mina ögon. Den äldre mannen som försökte hoppa över staket undan poliser, men inte kunde. Den beslöjade kraftiga kvinnan som var röd i ansiktet av ansträngning när hon samlade sten för att vi skulle kasta mot polisen, den medvetslösa unga killen som låg i trapphuset där vi sökte skydd, den äldre damen som tog mitt huvud i sin famn och tröstade mig mitt i slagsmålen, i skydd undan batonger och tårgas. Hon sade till mig hela tiden ”var inte rädd min flicka, vi har inte gjort något fel. Vi är här för att ta en promenad bara, skaka inte så här, min flicka…”

Det som präglade dagens demonstrationer i storstäderna, var i sig varningssignal till regimen och om dess existens. Till skillnad från protesterna i juni 2009 handlade kraven mest om regimens fall. Död åt diktatorn och ned med högsta religiösa ledaren Khamenei, var de dominerande slagorden. Slagord som straffas med döden i Iran. Denna beslutsamhet har skakat den iranska regimens påstådda “stabilitet”. Den 14 februari tog iranierna tillbaka gatorna och hoppet efter en smärtsam period av tystnad. Demonstrationerna visade inte bara för omvärlden utan även aktörerna inom de sociala rörelserna själva att rädslan åter har lämnat plats för hopp.

Nu planeras en ny demonstration under helgen som kommer.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: