Lydia Cacho är en hotad kvinna, en förföljd journalist som försatt sig i livsfara för att publicera det som vissa inte vill att någon ska veta. Hon har fängslats, torterats, våldtagits. Hon är en engagerad journalist. Och modig.

Hon föddes 1963 i Mexiko. På fråga om hennes utbildning nämner hon Sara Lovera, Mirta Rodríguez Calderón...: ”När det gäller undersökande journalistik har jag lärt mig allra mest av Lucía Lagunes. Hon är en väldigt bra pedagog”. Alla tre – Sara, Mirta och Lucía, även Lydia själv, är kända, erkända och högt värderade personer inom det Internationella nätverket för journalister med ett genusperspektiv, RIPVG.

Lydia Cacho var i Sigüenza (Guadalajara) i slutet av november 2010. Hon kom för att hämta journalistpriset Manu Leguinehce, som den spanska journalistfederationen FAPE delar ut. Det var inte första gången som hennes spanska kolleger belönade henne. 2009 antogs hon som medlem i FAPE som ett sätt att både skydda och stödja henne i sitt utsatta arbete.

Vad betyder sammanslutningar av journalister, oavsett om de är föreningar, skolor eller nätverk?

– De är grundläggande. De tillåter oss att utvecklas och bli mer kompetenta, och påminer oss om hur journalistiken kan förbättras. Vi lär oss av kolleger. Särskilt av kvinnorna. Jag har deltagit vid sammankomster i Méxiko, Centralamerika och Karibien. Det viktiga har att göra med systerskapet, den solidaritet som låter oss se varandra som individer och reflektera över hur vi har det, vad som håller oss tillbaka. Och om hur journalistjobbet förändrar våra privatliv. När vi började prata om våld mot kvinnor, bevakade vi det redan på ett annat sätt än traditionella medier, trots redaktörerna. Nätverken är rum för lärande och för att se varandra.


Går det att närma sig nätverk för journalister med genusperspektiv utan en bakgrund inom feminismen?

– Absolut. Jag blev inbjuden att hålla en kurs för journalister i Karibien, i Dominikanska republiken. Vi satte rubriken ”Vad vi lämnar i redaktionens ryggsäck”. Några korrespondenter kom för att de trodde att det var en journalistkongress. Hälften var män och veteraner. När de förstod att det handlade om att syna hur våra känsloliv påverkar hur vi utövar journalistik började de att avbryta. De ansåg inte att vi pratade om journalistik, men visst gjorde vi det. Vi pratar om att vi upplever journalistiken som individer och om hur vi kan förbättra den utan att bli cyniska, vilket hände generationen före min. Det kommer en tidpunkt då du sett så många tragedier att du måste kunna hantera dem för att inte bli en cyniker.

Det blir ett skydd...

– Ja det är klart. Men det är skillnad mellan att lära sig att skydda sig och att bli en cyniker. Journalistiken blir olika beroende på om vi bryr oss om vad som händer med andra eller inte. Men lidandet får inte följa med dig till sängs. Efter tre dagar avslutade vi kursen, och de yngsta journalisterna pratade om våldet mot kvinnorna. De förstod att de haft bristande kunskaper om sig själva som individer. Det var ingen kurs i genusperspektiv, eller om våld mot kvinnor, men vi kunde mötas i detta gemensamma utrymme. Vad som behövs är allianser mellan journalister på alla nivåer oavsett bakgrund.

Vad pratar vi om när vi säger feminism?

– Jag pratar om vetenskap, sociologi, filosofi... Det är ett sätt att se på världen, som varken tillhör kvinnorna eller är till för kvinnorna, utan för jämställdheten. Det är en vision om social förändring.

Är kvinnor i journalistiken mer sårbara?

– I vissa avseenden och på vissa områden... Vi kvinnor utsätts för viss diskrminiering. Den är tydlig på redaktionerna. Jag är journalist sedan 20 år. När jag började var sexismen brutal: sexistiska kommentarer om mitt utseende – ”om hon är snygg är hon ingen bra reporter” – du tilldelas sociala frågor för att du är kvinna. Vi som undersöker den organiserade brottsligheten möter helt andra utmaningar. Männen kan lätt komma in på ställen som är otillgängliga för kvinnor. Till exempel, om vi undersöker handeln med kvinnor. Innan jag skrev min senaste bok, Maktens slavar, pratade jag med några kolleger som hade varit i Thailand, Kambodja, Mexiko, Venezuela... och de kan gå in på en bordell som klienter med kameran dold eller inte. Ingen nekar dem tillträde. För mig, som kvinna, är det omöjligt, men jag måste gå in. Det finns vissa utrymmen där du dessutom är mer sårbar, för att du kan misshandlas eller försvinna till och med.


Kan det vara en fördel att vara kvinna?

– Det finns sådana tillfällen, ja. I många kulturer är vi osynliga, ofarliga ur ett manschauvinistiskt perspektiv. När jag undersökte handeln med minderåriga i Mexiko City klädde jag ut mig till novis. Det var en extraordinär erfarenhet. Jag tog på mig en dräkt och nunnorna följde med mig.

Var de medvetna om dina planer?

– Ja. De ägnar sig åt att rädda flickor, och de hjälpte mig. Det fanns inget annat sätt. I mitt land är jag igenkänd, och det vore farligt att gå in som jag är. Det var så märkligt, för vi gick i Merced-kvarteret, som är väldigt osäkert, fullt av människohandlare, bordeller och klienter... Dessutom är de väldigt måna om att hålla journalister borta. Där finns mycket våld. Det var en extraordinär erfarenhet.

Varför?

– Å ena sidan är du osynlig, men alla ler för om du är nunna är du per definition god. Jag hade människohandlarna ett steg bort och hotellen som egentligen är bordeller. Jag kunde gå in utklädd till nunna, en skarp markering av kön, och att presentera sig som feminist är farligt. När vi kvinnor utövar journalistyrket är vi beroende av andras blickar, av den roll de tilldelar oss.

Vad anser du om att en del krigsjournalister inte anmäler våldtäkter och övergrepp för att de skulle tvingas byta arbetsuppgifter?

– Det förefaller väldigt hårt.

Finns det någon information som motiverar att den typen av våldsbrott mot en journalist hålls hemliga?

– Jag tycker inte det. Jag blev våldtagen och vi var på sjukhuset, min mamma, mina systrar, hela min familj, och reflekterade en del... Det första jag gjorde i min kolumn veckan därpå var att prata om det. Jag kan inte kräva det av någon, men ... Jag intervjuar kvinnor. Hur skulle jag kunna sätta mig framför en våldsutsatt kvinna och be att hon berättar sin historia om jag inte säger något när det händer mig, för att jag är journalist? Vi är individer, vi har rättigheter och det är inte lämpligt att prata som aktivist om medborgarnas rättigheter, men när det ankommer på oss själva, hålla tyst. Jag respekterar andras beslut. Inom feminismen har vi lärt oss att vara konsekventa.

Erövrandet av en rättighet förutsätter att vi utövar den?

– En rättighet är alltid en rättighet, men det beror på generationen. Den som har kunskap har också ett ansvar. För närvarande går utvecklingen bakåt och vi förväntas gå tillbaka till köket.

Har din egen erfarenhet av våld påverkat din hälsa?

– ...

Mycket?

– Mycket.


Du vill inte prata om det.

– Nej, inte nu, nej. Jag och många kollegor har drabbats. Ett år efter fängslandet och tortyren har jag tvingats lära mig. Jag sökte medicinska förklaringar hos min läkare, för jag förstod inte vad som hände med mig. Hon sa: ”Det här kallas posttraumatisk stress. Jag ska förklara hur det påverkar kroppen.” Adrenalinnivåerna som vi journalister rör oss med påverkar levern, bukspottskörteln och den allmänna cirkulationen. Vi tar mer koffein... Och hon gjorde en karta över min hälsa, med mina erfarenheter. Jag började förstå vad lite vi sköter om oss. Vår generation ärvde mycket av den traditionella, skenbart objektiva, patriarkala journalistiken som säger att vi inte får se på oss själva. Jag är 47 år och jag skulle vilja att yrkesorganisationerna förstod journalistiken som något mycket mer humant. Och humaniserande, dessutom. Det är kopplat till att vi lär oss ta hand om oss själva. Jag, som tränar unga journalister, känner till funderingarna de har kring empati. De förtryckta är alltid de som lär sig mest av humanismen. Jag ser det i Mexiko. I kriget mot knarkhandeln har vi förlorat vänner som mördats och de som tar vid är kvinnor.

Det här kräver en förklaring. Handlar det om en generell tendens, eller att kvinnorna får tillträde när männen börjar förakta uppgiften?

– Nej. Vi måste förstå att de som tar på sig de svåraste uppgifterna står inför redaktörer och hotade ägare som inte tycker att de kan utsätta någon för livsfara. Och plötsligt kliver de här kvinnorna fram, som vill göra det och dessutom sätta dit sin underskrift. Redaktörernas förtroende för de här reportrarna växer. Det är de som vågar.

Var går gränsen mellan den egna säkerheten och nödvändigheten att informera?

– Jag känner till gränserna och jag har utvecklat och lärt mig förstå dem för att jag går över vissa gränser. För att jag har försatt mig i sårbara situationer när jag kunde ha haft det mer bekvämt. Men det står fullständigt klart att det är val jag gör mycket medvetet, som jag överväger och delar med mig av.

Är du medveten om när du går över gränsen?

– Absolut. Jag har lärt mig mycket av manschauvinismen i mitt land. När jag klev in på redaktionen för tjugo år sedan var kvinnorna antingen sekreterare eller redaktörens älskarinna. Alla gick till matsalen. Också mina väninnor pratade som män och härmade deras gester. Antingen uppförde du dig så eller så var du inte välkommen. Jag tänkte alltid att jag inte ville göra så. Jag är varken man eller intresserad av att bli det, och jag kommer inte att imitera dem. Jag tänker utöva journalistiken som jag ser den och upplever den, där jag står. Det har kostat på att försvara den hållningen, därför lärde jag mig att inte bli en våghals. När man tar risker är värderingen etisk. När jag intervjuar flickor och kvinnor i extrema hotsituationer står det klart för mig att de utsätter sig för risker och jag har ett etiskt åtagande gentemot dem. Och när du ger dem röst löper du samma risk som dem. Faran väljer du. Och jag har valt att om jag var dem, skulle jag önska att någon gav mig röst.

Vi vet precis hur människohandeln uppstår men fortfarande inte hur vi ska undvika den. 


– Vi har tagit reda på hur den uppstår och även hur vi skulle kunna undvika den. Det frustrerande är att det inte ligger i våra händer. Vi får återvända till manschauvinismen och den här nya manschauvinismen som kommer igen, mer laddad än tidigare. När jag var tonåring upplevde vi en manschauvinism som var väldigt tydlig, väldigt uppenbar och som gick att peka ut. I dagsläget, gör micro-manschauvinismerna allt mer komplicerat. Makthavarna har tagit till sig den feministiska diskursen för det är korrekt, men de har försvagat den så pass att de får oss att tro att vi som gör saker är exceptionella och på så vis talar de om för övriga kvinnor att de är normala och oförmögna till allt. Jag anser att alla kvinnor är exceptionella i en patriarkal värld. I den här kontexten har vi redan lärt oss att anmäla våldet. Tidigare slog man kvinnorna, straffade och hotade dem. Nu när kvinnorna lärt sig att anmäla dödar man dem. De unga kvinnorna har en gigantisk uppgift framför sig, att återuppfinna vad det är att vara kvinna i den nya manschauvinismens värld. Människohandeln är direkt kopplad till våldet, för köparna är män.

Nu när kriminella nätverk som smugglar män för homosexuella sexköp avslöjats, har vi kommit närmare en lösning?

– Nej, nej.


Gäller inte regeln att när ett problem berör män hittas lösningen snabbare?

– Nej, för här kommer homofobin att tillämpas. Det går inte att generalisera. I kampen mot handeln med flickor ser vi ett helt nytt fenomen, att vänsterfeminister och den religiösa högern sammanstrålar. De hamnar i samma diskurs: kvinnorna ska inte vara underordnade och sexualiteten får inte bli en handelsvara. Det finns också nyfeministiska grupper som förenar sig med människosmugglarna för att legalisera prostitutionen i världen, med argumentet att kvinnor har rätt att bli prostituerade.

– I Mexiko har vi en av de stora feministerna, Marta Lama, som nu förespråkar en legalisering av prostitutionen. Och försäkrar att de som säger att prostitutionen inte är en akt av fri vilja för kvinnorna är moralister. Det finns en fara för hela världen med den debatten. En sak är att det finns en begränsad grupp kvinnor med vissa privilegier som förespråkar friheten att vara prostituerade, som tänker att de kan få ut 3 000 euro från en torsk, och vid sidan av dem miljoner kvinnor som prostitueras och som inte har reella möjligheter att välja.

Om jag tolkat saken rätt förespråkar du förbud?

– Jag lutar åt det, ja, men det är viktigt att se kvinnors rättigheter i sexhandeln. Kvinnorna kan inte kriminaliseras, men det går att respektera deras rättigheter och ge dem alternativ. De allra flesta tvingas. Innan trodde jag inte det, men, efter fem års undersökande arbete och ett varv runt jorden... I Pakistan finns mormodern, mamman och dottern, alla på bordeller. Barnbarnet är 14 år och när du pratar med dem säger de att så är det bara, det är vad landet tillåter. Förslavade i tre generationer. Deras enda valmöjlighet i livet.

Prostitutionen är en källa till finansiering för de stora tryckta medierna i Spanien...

– Så är det i Mexiko också. Man vet att några av annonserna döljer människohandel. Det är skumraskaffärer. En etisk fråga.

Översättning: Jenny Rönngren

Artikeln publiceras i samarbete med den spanska feministiska webtidningen Pikara Magazine