Den normerande smalkulturen

2011-02-04 | Katarina Leppänen padlock

FEMINISM

I varje fet kvinnokropp döljer sig hennes rätta jag: den vackra, hälsosamma och smala kvinnan som hålls gisslan av fettet.

Gå ner 5 kilo före midsommar, Ras i vikt utan att hålla igen, den nya fettdieten, äggdieten, proteindieten, medelhavsmat, stenålderskost. Fettepidemi.

Vi konfronteras dagligen med löpsedlar och rubriker som på ytan handlar om hälsa och välmående men som döljer ett förakt för det annorlunda och den feta kvinnokroppen. Vi har lärt oss att acceptera och leva med många olikheter i vårt samhälle, till exempel fysiska handikapp eller sexuella minoriteter. Men fetma verkar vara socialt ohanterbart, vad ska vi göra med alla dessa feta kroppar? Den finska genusvetaren Hannele Harjunen menar att det råder moralpanik i frågan om fetma där dagstidningar deltar i spridandet av den negativa bilden av fettman som både ”smittosam” och en orsak till klimatförändring.

Under senare år har fetma blivit den stora hälsofrågan. Olika mått, till exempel BMI som mäter förhållandet mellan vikt och längd, används både av läkare och av lekmän för att identifiera det som är normalt. Men, menar Harjunen, ”normal” har blandats ihop med ”frisk” medan forskning visar att de som faller inom kategorin ”överviktig” faktiskt är friskast. Här bör man skilja på det normala eller det normerande, som anger den socialt acceptabla vikten för en kvinna och vikten i förhållande till medicinsk hälsa.

Kampen mot den feta kroppen är också kampen mot de feta människorna. Diskriminering av feta förekommer och det har till exempel visats sig att feta kvinnor tjänar mindre än sina smala kamrater. Dessutom är fetma stigmatiserat och kopplat till föreställningar om dålig självkontroll, intellektuell slöhet och omoral. Den yttre kroppen antas helt enkelt vara ett uttryck för inre egenskaper. Det samma gäller för den smala kroppen som uttrycker framgång, kontroll och självkänsla.

Ansvaret för kroppskontrollen ligger hos individen som förutsätts banta ner sig till en normalviktig kropp samtidigt som endast ungefär 6% lyckas hålla vikten och att jojo-bantning visat sig ha allvarliga negativa konsekvenser för hälsan. Det finns helt enkelt idag ingen säker långsiktig lösning. Men i det moderna samhället förutsätts vi kontrollerar vi våra egna kroppar, medan vi håller ett öga på andra och bestraffar dem som överträder gränsen för det accepterade genom att till exempel vara feta.

Den negativa synen på fetma drabbar kvinnor och män olika. Feministiska forskare har analyserat och kritiserat de förtryckande sociala mekanismer som kräver att flickor och kvinnor är smala vilket kan ge upphov till sjukdomar som anorexi eller bulimi, men som framför allt kräver att kvinnor ägnar tid, pengar och energi på att ständigt kontrollerar sina kroppar. Även den icke-feta måste vakta sitt ätande och sin vikt eftersom fetman upplevs som ett ständigt hot. På så sätt drabbar epidemin oss alla. Men även inom feministiska kretsar, menar Harjunen, finns det en skräck för den feta kvinnan och en ”hälsosam” vikt utgör normen.

Hannele Harjunen beskriver den feta kroppen som ett liminalt tillstånd, alltså ett mittimellan-tillstånd. Den feta kroppen är inte den ”riktiga” kroppen utan är eller borde hela tiden vara på väg att bli smalare. Och i vår kultur kan alla känna sig lite feta eller tjocka ibland. Det är ett yttryck för den viktiga sociala kontroll som finns kring vår kroppsstorlek, vikt och fetma. Vi lotsas att vi inte bantar, vi bara håller igen lite efter julhelgernas excesser. Men när den normalviktiga klagar över sin upplevda tjockhet för den feta väninnan så saknar hon en viktig aspekt och det är det sociala stigmat fethet utgör, den fetas erfarenhet av att vara annorlunda i den normerande smalkulturen.